onsdag 15 januari 2014

Efter mötet

Idag har varit en svår dag! Ångest från helvetet är bara förnamnet och min fina man fick stå åt sidan. Men nu är orsaken till ångesten avklarat och jag kan gå vidare. Att vara sjuk i depression och ångest vet ni som varit det hur överjävligt det är! Ni som inte varit drabbade av djup depression, var glada!
Jag är på väg hem nu från mötet på kommunen. Mötet rörande min framtid. Mitt arbete som jag värderat högt och kämpat för och med!
På väg mot mötet, dvs på promenaden i vinterkylan lossnade min ångest. Jag inser att det är min framtid det handlar om. MIN FRAMTID!!! Ska jag låta ångesten ta över? Nä! Det går jag inte med på!
Nu när mötet är över, har jag ont i magen men jag är NÖJD med resultatet.... Det blev ett bra möte! Jag vågade vara ärlig! Jag har insett att jag INTE VILL gå hemma till den sista februari!! Jag har väl äntligen sett det svart på vitt hur dumt och eländigt det är att älta det som varit! Den tiden kommer ändå inte tillbaka! Kanske är jag lite väl säker på detta men jag är övertygad om att jag behöver denna inställning! Annars är livet svårt att leva!
Det som kommer hända nu är att kommunen tar kontakten med läkaren och F-kassan för ett möte så snart som möjligt! Ett möte om hur jag kan komma tillbaka i arbete. Min uppgift blir att återskapa lite av kontakten med "verkligheten" nu. Hälsa på, delta i något möte etc. Sen ska jag ta kontakt med mottagningen för att se om det överhuvudtaget går att få tid hos en terapeut. Jag har ju min arbetsterapeut men en samtalskontakt eller KBT vore ju bra också! Bara något HÄNDER!!! Jag ska fokusera på att stärka mig själv, bli bättre på att inte ta på mig sådant som inte är mitt ansvar.
Jag vet att detta kommer bli en tuff resa. Men jag ser ingen annan råd än att anta utmaningen detta innebär. Livet är ingen dans på rosor. Trots att jag är HSP och mer känslig än andra så måste jag servera mat på bordet hemma och betala hyran. Jobbet får helt enkelt bli min inkomstkälla, resten av livet mitt "kall"! Jag vet att det kan gå att leva så! Jag ska klara det!

1 kommentar:

Maria sa...

Men vad bra. Vilket beslut! Och även om du ibland, det händer alla, kommer att hamna tio steg bak igen så har du rätt attityd!

Vad glad jag blir av att läsa.