Livet återvänder...

Jag har äntligen återfått en del av kraften i mitt liv och det känns mer än lovligt bra. Under veckan som gått har jag känt en viss glädje över att göra saker och tillfredsställelse av att göra något klart. Jag har bakat kakor, bullar, maränger och morotskaka till kalaset för Simon som vi hade igår. I fredags städade jag hela lägenheten och även om jag inte helt orkar i mål och inte blir helt nöjd med min prestation så måste jag ändå säga att detta var en befrielse... att dammsuga, torka golven och försöka plocka undan leksaker, kläder, pappershögar mm. Jag har också börjat sätta in papper av olika slag i pärmar för att ha lite ordning bland dem. Att sortera är något jag har svårt att göra. Jag ser inte direkt vad som hör ihop eller vart jag ska göra av det. När vi lämnade huset på Blåmesvägen så tömde jag över 60 pärmar med kopierat och utskrivet skolmaterial... material jag samlat på mig under alla mina år som lärare samt under studietiden. Papper jag sällan använde men ofta tittade bland när jag planerade mina lektioner. En del är förstås väl användbart men med datorer i skolan etc så blir det inte lika viktigt. Idag jobbar jag inte som lärare på min skola utan som fritidsledare. Detta var en av anledningarna till att jag så enkelt kunde kasta mitt material samt ett antal av mina kursböcker jag sparat genom åren. Jag vet inte om jag kommer kunna arbeta som lärare igen då jag anser mig inte vara lämplig för uppgiften. Idag tål jag INGEN stress direkt utan rasar snabbt om det blir för mycket. Kanske kan jag lära mig hantera det så småningom.

Jag känner ett litet hopp om att livet ska lösa sig för mig även om jag inte är där än. Jag har en stor otrygg sfär som ju mitt jobb blivit. Jag blir glad och rädd samtidigt när jag läser om andra som drabbats likt mig mitt i sin yrkeskarriär, blivit deprimerade, utmattade, utsatts för hård stress eller annan press... Jag läser tidningen Dagen som Bosse prenumererar på och i denna veckas tidningar publicerades följande artiklar som jag fann intressanta att läsa. Jag hoppas att jag kan finna den väg i livet som är min!

http://www.dagen.se/vardag/relationer/livet-vande-nar-hon-borjade-mala/

http://www.dagen.se/vardag/sa-hittade-anna-tillbaka-till-livet/

Jag blir rädd när jag läser om hur de kommer tillbaka till arbetet, hur de hittar meningen med livet och rätt sysselsättning. Rädd för att det inte blir jag. Ibland vet jag inte vad som är rätt. Ska jag satsa allt för att komma tillbaka till den arbetsplats som jag varit på så länge? Är det en trygghet att göra det efter alla mina turer? Jag går inte in på dem nu... har ältat det för mycket och gör så än i tanken. Eller skulle det helt enkelt vara lättare att se livet från en annan sida? Kanske är det inte skolans värld som är min rätta värld? Jag vill gärna se att en person som jag kan platsa där men jag är inte övertygad. Jag vet att jag är för tystlåten, tillbakadragen(introvert) och att jag med min känslighet har svårt med alla intryck. Att jag kan mitt arbete är ingen tvekan om, att jag gillar det är inte heller något att fundera över... Det är en inspiration att möta barnen varje dag och att se barnen utvecklas och lära sig nya saker är härligt!!

Ibland undrar jag vad jag "passar" för...  som HSP har jag en medfödd känslighet, ja jag är säker på att jag är HSP och att det är en del i att jag har svårt att sortera alla intryck och känslor som kommer av det. Jag är "mottaglig" för stress och dålig stämning men också för god stämning så det finns förstås en massa plus med att vara HSP.

"En arbetsplats innebär också sociala relationer. Som tidigare nämnts så tyder 
upplevelserna på en slags dubbelhet i det sociala livet som beror på en balansgång 
mellan två behov, att vara social men också att få tillräckligt med återhämtning. 
Samtidigt som man i sociala situationer kan uppleva sig som en social kameleont då 
man snabbt får förståelse för andra människor, gör behovet av att ibland få vara ensam 
att omgivningen också kan uppfatta en som introvert. Definitionen av vad det innebär 
att vara social har troligtvis utformats av och för personer som inte är högkänsliga och 
behöver därför vidgas för att även kunna inkludera personer med mer komplexa 
upplevelser. Det kan därför vara bra för arbetsgivare att känna till högkänsligheten och 
att det inte behöver vara en förutsättning att föredra ett typiskt utåtriktat socialt liv oftast 
omgiven av andra, för att ha lätt att förstå, relatera och skapa kontakt med människor."

Ovan ett utdrag från HSP Sverige. Läs gärna texten i sin helhet:

http://www.hspsverige.se/6/post/2013/11/strm-anastassiadis-m-2003att-leva-med-hgknslighet.html 

Nu när jag börjar se ljust på tillvaron så ser jag också positivt på att vara just den där "känsliga" personen. Även om det också innebär att jag kommer tacka nej till vissa saker i livet, t ex personalfester som är jobbiga på flera sätt för mig. De stora sammanhangen är uttröttande och även om jag har uppskattat att få åka på konferenser när jag hade uppdraget som lärledare på skolan så är det också uttömmande att vara bland alla dessa människor, mötas, samtala, dela med sig... Idag förstår jag varför det varit så jobbigt med dessa resor samtidigt som de varit lärorika. Vad jag bör/kan/orkar jobba med får framtiden utvisa eller hur mycket som är rimligt. Ekonomiskt behöver jag egentligen jobba heltid men för mig i dagsläget är t o m 75 % arbetstid för mycket... I alla fall i nuläget med mitt eget mående samt när barnen är små och behöver mycket stöd. jag hoppas komma tillbaka till en dräglig arbetssituation så småningom. Mycket spelar in, både levnadsstandarden idag men också min framtida pension...