Jag vaknar... jag blickar ut över mitt liv som det varit så här långt... Det har varit en resa som gått i en bergochdalbana... Ganska så jobbig resa mången gång med djupa dalar nedåt. Men det är väl ändå inte allt? Jag inser att jag i så många år sett mitt liv med svärtade glasögon. Det har varit pest och plåga många gånger. Jag har inte sett några glädjeämnen direkt även om jag har fått uppleva mycket gott... Inte minst mina barn som är det största jag varit med om.
Jag står inför ett vägval. Ett vägval som är avgörande för mitt liv, för min familj, mina barn... Jag står inför livsavgörande val, jag inser det. Jag har i många år kämpat mot dessa val, stretat vidare i denna karga värld som mitt liv känts. Jag har stretat mot mina innersta känslor och slagits med näbbar och klor mot mina demoner.
När jag för några år sedan hörde talas om att man kan vara högkänslig, dvs HSP, highly sensitive person och om hur det yttrar sig, påverkar ett liv etc så kom jag tillslut hem. Att vara HSP har till viss del påverkat mig negativt då jag inte förstått det och kanske inte heller fått förståelse för detta varesig när jag var barn eller nu som vuxen. Det är lätt att blanda denna personlighet med diagnoser av olika slag... För min del tror jag att min högkänslighet gör mig mer benägen att dra ner mig i djupa tankar och funderingar om existensiella frågor. Kan det vara så?? Blir man som HSP mer känslig för att bli nedstämd? Ja jag har förstått att det kan vara så. Allra helst om man inte fått förståelse för sin person under uppväxten eller fått den omvårdnad som man behöver. Jag säger inte att min barndom var dålig, men kanske var jag ett svårt barn att förstå? Svaren kommer jag aldrig få, men frågorna kvarstår.
Idag har jag kommit så långt i mitt funderande att jag insett att det behövs stora förändringar i mitt liv för att det ska bli drägligt eller t o m ett BRA liv. Jag måste inse att jag inte passar in helt och fullt i denna värld. Jag kan inte helt sätta tummen på vad som gör att jag har svårt att hitta min plats i denna värld... Denna tillsynes ofta ganska grymma värld. Jag söker för fullt meningen med livet. Meningen med mitt liv, varför jag kom till denna värld. Är det rätt att söka? Kommer jag finna något meningsfullt, utöver att finnas för mina barn? JO, det kommer jag göra. Men jag är inte där än!
Just nu trivs jag med livet! Varför kan man fråga sig? Jo för jag orkar vara mamma till mina barn. Jag orkar fixa hemma, städa, laga god och varierad mat, umgås med barnen på ett ganska nytt sätt för mig. Jag har varit så trött under många år, men blundat helt för den trötthet som sedan slog ut mig. Men i dagens samhälle är det inte ok att vara slutkörd, i vårt samhälle är det inte ok att vara avvikande. Jag vågar påstå det för jag vet att det är så. Självklart menar jag inte att alla som är annorlunda på något sätt far illa av det, men jag ser hur personer som faller utanför ramen behandlas... Jag kan se på hur andra ser på mina barn t ex när vi är ute... Något av dem kanske får ett utbrott för att något gått snett... det kan vara en skitsak för andra men katastrof för mitt barn. Ett exempel är när Simon skulle köpa en glass och den inte fanns i affären... Hans värld rasade, han fick ett utbrott utom denna värld och folk glor ögonen ur sig... Ett annat var när Samuel fick ett stort utbrott på tunnelbanan och det fanns folk som helst ville ge honom på käften, en sjuåring...
Att jag är som jag är måste både jag och andra acceptera. Jag är HSP och introvert. Jag har sett mig som blyg hela livet men jag kan ju både stå på scenen och prata inför folk. Jag ogillar fester och andra sociala tillställningar och jag har problem med andra sociala kontakter. Men jag är inte som jag länge trott, dum i huvudet! Jag är jag och visst finns det saker jag måste klara av bättre än jag gör idag och det kommer jag se till att få hjälp med... Jag kämpar på helt enkelt... Nu väntar läkarbesök och snart möte kring min arbetssituation. Att vara eller inte vara det är frågan... Hur det kommer sluta vet jag inte, men det måste bli bra. Jag vill hålla livet ut så att säga... jag vill uppleva mina barn, kämpa tillsammans med dem genom skola och liv... De har en tuff framtid att gå till mötes. Det är inte lätt att ta sig fram i världen, inte blir det lättare av att tvingas tampas med det som mina barn måste klara av...
Vad är då kontentan av detta! Jo att jag måste sluta vara rädd för allt som livet innebär. Det är inte slutet, det är början, en ny början... jag måste ge mig själv en chans till... Jag måste ge mig själv chansen att lyckas... om ingen annan tror på mig måste jag försöka tro på mig själv! Jag ska klara detta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar