måndag 31 mars 2014

Kanske är jag bara omodern, ute...

Men legaliseingen av cannabis i delstaten Colorado i USA går för mig helt utanför sunt förnuft. När jag på nyheterna får höra att det nu finns godis, choklad mm med cannabis i och t o m "nyttiga" produkter, utan gluten och laktos men med cannabis i.

Svt.se:
"Vid årsskiftet legaliserades cannabis även för nöjesbruk i Colorado. Alla som är över 21 år kan numera fritt köpa och inneha drogen.

– Det är ett enormt socialt och samhälleligt experiment som inletts här och människor är inte medvetna om vilka risker det för med sig, säger psykiatern och beroendeforskaren Paula Riggs, som arbetat med ungdomar med drogproblem i 20 års tid i Colorados största stad Denver.
Cannabisentrepenörerna har en annan syn på utvecklingen.

– Äntligen har vi gett människor rätt att bestämma själva och avkriminaliserat cannabis som är klart mindre farligt än både alkohol och tobak, säger Kayvan Khalatbari, entreprenör och en av dem som kämpat i tio års tid för att göra cannabis legalt i Colorado."

"Den forskningen styrker bland annat en koppling mellan cannabis och mental ohälsa.

En stor svensk studie har visat att schizofreni är sex gånger vanligare bland personer som rökt mycket cannabis före 18 års ålder. Men den studien har inte undersökt om personer som redan har ökad risk för schizofreni oftare väljer att prova drogen eller om det är drogen som gett sjukdomen.

En annan studie som publicerats i British medical journal har gått vidare med frågan och kontrollerat för personer som visade upp psykotiska problem redan innan 11 års ålder. Resultaten tyder på att den ökade risken att drabbas av schizofreni finns kvar ändå. Alltså att det verkar som att drogen i sig har med utvecklandet av schizofreni att göra. Forskarna går så långt att de råder människor som är psykiskt instabila att avstå från cannabis i unga år."

"– I dag tror sex av tio 18-åringar i USA att det är ofarligt att använda cannabis regelbundet, säger Paula Riggs. För 20 år sen var det fyra av tio som hade den uppfattningen."

Hämtat från 
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ett-gigantiskt-manskligt-experiment

""Edibles" - ätbara droger

I Sverige finns det hårda regler för hur de droger som är lagliga här får marknadsföras. Alkohollagen understyrker att man inte får vända sig till ungdomar och produkterna får inte formges eller smaksättas så de uppmuntrar till förtäring.

När det gäller cannabis i Colorado är läget ett helt annat. För den som inte vill röka finns en rad andra alternativ som blivit allt populärare efter legaliseringen.

Så kallade edibles, ätbara produkter med cannabis, tar en allt större del av cannabismarknaden. Joe Hodas tycker inte att det är problematiskt att stoppa droger i godis och liknande.

– Det är ju två goda ting som man kombinerar. Alla vill ju inte röka för det finns ju en massa negativa konsekvenser av det, säger han."


Själv har jag aldrig testat någon drog utöver alkohol och tobak. Inget av det nyttjar jag idag. I övrigt har jag hållit mig långt från droger. Är jag mesig för det?? Jag vet inte, ibland känner jag mig kanske som en bakåtsträvare men jag hoppas verkligen att det inte blir legaliserat här hemma... Eller har jag fel??




Ingen lugn middagsstund idag!

Måndag och mammavecka! Det känns underbart!! Nästan allt i alla fall!! Mötte Simon i centrum som vanligt. Allt var som vanligt... Kollade av hur skolan varit, han kom inte ihåg... Pratade om dagen i stort, det var bra. Tog upp läxan om årets månader efter han själv sagt att han ville se en film när vi kom hem... Då kom det, NEJ!!! Nåja, han är inte sur länge :-)

Lite senare kom Samuel hem i den stora taxibilen idag!! Chauffören, Daniel undrade om Samuel inte hade fått godis i skolan idag! Han sa emot och var lite uppvarvad... Det märktes på hela hans uppenbarelse idag att han är stökigare... Var är min lugna pojk?? 

Nåja vi klarade oss genom middagen ok, Samuel var på retsamt humör och härmade Simon. Alltid lika skoj :-( men han fick i sig lite av den goda majskycklingen, pasta och lite ris... Simon åt med god aptit en stor bit kyckling och pasta samt grönsaker.

Som ett led i att få barnen (främst Samuel) att äta mer, oftare och varierat så erbjöd jag idag en efterrätt, gräddglass eller vaniljyoghurt. Samuel åt lite glass samt några kex, Simon åt yoghurt och några kex. Själv tog jag min andra kopp kaffe idag och lite lite glass... 





Får se hur kvällen fortskrider. Ska försöka diska undan nu om det är lugnt så kanske jag kan se nyheterna innan det är dags att läsa för barnen... Men mycket hänger på hur Samuel agerar... I kväll är han mer stökig än han varit på länge... Han retar Simon, tittar på smurfarna och lyssnar på musik samtidigt. Hmmm känner igen beteendet från någon... :-)

Så det var middagen idag! Hoppas på mer lugn i morgon... 

söndag 30 mars 2014

Inre stress

Jag har ett enormt inre stresspåslag just nu som breder ut sig inom mig... Det gör att mina tankar snurrar runt som en virvelvind eller kanske som en orkan i huvudet på mig. GAHHHHHHHH Jag kan inte tänka längre, jag kan inte skriva...

Men idag har jag i alla fall köpt tre nya kastruller... Nu äntligen ska mina aluminiumkastruller BORT!!! Jag har hört att det inte är så nyttigt att laga mat i dem så det kanske är på tiden! Vi besökte Iittala i Hamnen och de hade lagerrensning, köp tre få den billigaste på köpet. Men trots det gick det på 698 kr för tre kastruller, men det är det värt!!



Sen handlade vi på Ica och jag som har världens bästa man har fått supergoda pannbiffar till middag och en helstekt majskyckling stekt i lergryta som jag och barnen ska äta i veckan... Så kanske ska jag tänka på det när ångseten griper mig om halsen eller tar tag om hjärtat på mig... Jag har så mycket bra i mitt liv.

lördag 29 mars 2014

Det blir ingen blogg i kväll...

Har inget att skriva idag. Oreda i knoppen och oro för en massa... men det är en helt annan historia. Jag nöjer mig med att visa några bilder i stället... idag lånade jag barnen lite extra så vi har varit på biblioteket, matat fåglarna i Hamnen, handlat och promenerat hem. En fin och varm dag. Träden är på väg att spricka och vi såg den första maskrosen. Bara igår såg jag den första vitsippan och ett fält med blåsippor... Det är vår. Jag får försöka tänka på det just nu!

Blomlåda på gården till  Brf Toppsockret


Blommor breder ut sig...

Första vitsippan den 28/3-14

Vackra blåsippor i Hökarängen



Så lite bilder från dagen med barnen:
På väg ut...

Läsa bok utanför biblioteket

Simon kollar på bilar och bilarnas däck!

Kommunbiblioteket, Runda huset

Matar fåglar i hamnen. Måsarna breder ut sig...




Första maskrosen, den 29/3-14

Kvällens högläsningsbok... lånad på biblioteket idag!


Tack och hej för i kväll, på återseende!!



fredag 28 mars 2014

Värna om yttrandefriheten

Jag lägger mig sällan i debatter av olika slag, jag är ofta alldeles för dåligt insatt eller så slås jag ner av min rädsla för att ge mig in i diskussioner. Ett av mina större problem så att säga då jag har social fobi OCH är introvert. Jag behöver ofta lång betänketid när jag ska säga något, så kanske kan jag utveckla min förmåga genom det skrivna ordet.

Jag blir lite konfunderad över skolornas agerande när det gäller att bjuda in politiska partier till debatter eller frågestunder av olika slag. Jag har svårt att förstå varför alla partier inte får delta under samma förutsättningar. Det parti som stängs ute är SD och även om jag inte sympatiserar med deras politik så tycker jag att de har samma rätt att få delta i debatter på skolor och andra platser. Sen ska de, liksom andra partier, förstås hålla sig till sakfrågor och inte bete sig illa.

I dagens Svenska Dagbladet skriver Tove Lifvendahl på ledarsidan om just detta.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/eleverna-fick-aldrig-hora-motargumenten-mot-sd_3410408.svd

Hon skriver bl a detta i artikeln:

"Men ska man anklaga ett parti för drag man finner odemokratiska, gör man bäst i att själv hålla sig till demokratiska metoder. På Skolverkets hemsida finns tydliga skrivningar om vad som gäller för politisk påverkan i skolan: Det är rektorns beslut att avgöra om politiska partier ska få komma till skolan. Om så blir fallet, måste skolan behandla alla partier lika. Ett enskilt parti kan inte nekas tillträde enbart på grund av dess politiska åsikter. Opartiskhet är ledordet. Det är tillåtet att neka alla partier tillträde, men Skolverket påpekar att den lösningen är svår att förena med skolans demokratiska uppdrag och därför måste betraktas som mindre lyckad."




torsdag 27 mars 2014

Idag låter jag bilderna tala sitt språk

Efter en lunch tillsammans med Sofia i Mörby Centrum tog vi tunnelbanan till Universitetet och promenerade förbi det vackra Naturhisoriska museet, ner till Bergianska trädgården för ett besök i Edvard Anderssons växthus. Bilderna får berätta.

























onsdag 26 mars 2014

"Skuldkänslan byttes mot acceptans" från Dagens Nyheter

http://www.dn.se/insidan/skuldkansla-byttes-mot-acceptans/

"Det tog många år innan Björn Johanhage hittade strategier för att hantera sin sociala fobi. En avgörande vändpunkt kom när han träffade andra med liknande problem.
– Det var acceptans och erkännande, i stället för skuld och skam, säger han.


– I grunden har jag en depression som gör att jag dippar ibland. Då har jag extremt svårt för sociala relationer.
Det säger Björn Johanhage när vi träffar honom i Ångestsyndromsällskapets lokaler vid Järntorget i Göteborg.

Han har förändrat sin vana att bara dra iväg från vissa situationer. När han stod och väntade på oss i porten gjorde han andningsövningar. Koncentrerade sig på hur luften gick in i näsan och fyllde lungorna för att sedan tänka på hur den passerade ut. Det är en metod han brukar använda för att få ned pulsen och kunna tänka klart. Eller kanske snarare för att sluta älta vad som skulle kunna gå fel.

– Jag tänkte på att ni åkt hela vägen från Stockholm för att träffa mig – och att jag kanske inte skulle ha något att säga. Först var det mycket sådant ältande. Men sedan tänkte jag på att ”en känsla är bara en känsla och inte så farlig”. Andningen gjorde också att jag blev avslappnad.

Känslan av att vilja dra blev allt tydligare för Björn när han kom upp i tonåren. Han gick i scouterna och minns hur jobbigt han tyckte det var att åka på läger, särskilt om det inte fanns någon tydlig aktivitet.

– Jag gillar inte när man är ett gäng killar som bara sitter och hänger. Då känner jag en massa krav på att säga bra saker och vara underhållande.

För att slippa hamna i de situationerna har han ofta hittat på undanflykter. Han kunde låtsas vara sjuk för att slippa åka iväg. Det kunde också hända att han lämnade något läger för att han inte klarade av att vara kvar.

I grundskolan tyckte han att det fungerade hyfsat bra. Men när han började i en ny gymnasieskola började problemen på allvar. Han beskriver det som att han inte kom in i gänget. Det gjorde att han började skolka och kom efter i skolarbetet.

När han sedan fick beskedet att han var tvungen att gå om ett år rasade han ned i en djup svacka och försökte ta sitt liv.

– Det kändes bara totalt hopplöst. Efteråt förstod jag ju att det inte var så farligt. Men då fanns det bara inte på kartan att gå om ett år. Jag hade ofta haft självmordstankar i bakhuvudet och nu tyckte jag verkligen att det skulle vara bättre att dö.

Hade du någon att prata med?
– Nej egentligen inte, det är så mycket skuld och skam kring det här med psykisk ohälsa.

De vuxna insåg ju att det var allvarligt. Men hjälpen jag fick var egentligen inget bra.

– Jag blev sjukskriven och fick antidepressiva mediciner. Jag fick också träffa skolpsykologen. Men jag hade behövt något som var mer än bara symptomlindrande.

Efter gymnasiet började Björn jobba på Försäkringskassan där han trivdes bra. Efter några år bytte han till Migrationsverket. Redan efter någon vecka på det nya jobbet kom vad han kallar ”tvivlet”.

– Som det så ofta gör för mig. När det finns en förväntan på mig att jag ska prestera. Det kanske bara är något jag har inom mig själv, en press som gör att jag känner mig dum och trög. Som om jag inte kan leva upp till förväntningarna.

– Att åka till jobbet kändes som tortyr. När det händer tar det all energi och jag får svårt att göra något konkret. Jag får också svårt att varva ned och sova.

– När klockan ringde på morgonen och jag låg där i sängen var det som om hela kroppen bara skrek åt mig att ringa mig sjuk.

– Så jag kom inte igenom den ”initiala perioden”. Den brukar vara mellan en vecka och en månad.

När Björn slutade på Migrationsverket fick han återigen självmordstankar och 2007 lade han frivilligt in sig på en psykiatrisk klinik.

– Men för mig kan det verkligen gå upp och ned snabbt. När problemet, i det här fallet Migrationsverket, var borta, mådde jag genast bättre. Så jag skrevs ut ganska snabbt.

Efter den erfarenheten kom han i kontakt med en kbt-terapeut som han gick hos i två år.

När han varit där kändes det litet bättre, men bara på kort sikt.

– Det beror nog mest på mig eftersom jag inte riktigt tog det till mig, säger Björn.

Vad gick behandlingen ut på?
– Vi berättade för varandra om veckan som varit. Bollade fram alternativa tänkesätt om hur man skulle kunna bryta problematiska mönster.

Det kunde till exempel handla om att Björn gick på fotboll och det blev halvlek. Att vänta på att matchen skulle dra i gång igen gjorde att han blev osäker på hur han skulle hantera umgänget med de andra.

Samma osäkerhet känner han om han ska träffa någon nere på stan för att ta en fika, särskilt om det inte finns något tydligt sammanhang att umgås kring. Då blir han nervös av att han inte ska klara av att umgås ”normalt” och att ge den andra personen ”rätt sorts uppmärksamhet”.

– Egentligen är det jobbigare ju mer jag känner någon. Då blir det svårare att tränga ned i den djupare sfären och bli personlig. När jag träffar människor jag inte känner kan det stanna på en ytligare nivå som jag tycker är lättare att hantera.

Så vad händer?
– Jag vill bara dra. Även om jag har blivit bättre på att inte sticka, händer det att jag gör det fortfarande.

Den avgörande vändpunkten kom för tre år sedan när Björn kom i kontakt med Ångestsyndromsällskapet. Han visste så klart att det fanns andra som mådde dåligt, men hade egentligen aldrig träffat någon som han kunde prata med.

– Därför kändes det så otroligt befriande att gå hit och träffa and­ra människor som var öppna med hur de mådde. Att kunna prata om hur det är att vara avvikande och inte passa in, om hur det känns att aldrig veta i förväg hur man ska reagera och att aldrig kunna lita på sitt humör.

Varför hade det varit tabu att prata om det?
– På något sätt förväntas det av en att man ska må bra psykiskt och att man inte ska ligga andra till last. Men de jag träffade här blev i stället hedrade av förtroendet man gav dem genom att berätta hur man mådde.

Den andra vändpunkten var den mindfulnesskurs som Björn gick förra våren där han lärde sig att andas på det sättet som han gjorde när han väntade på oss.

– Det kunde vara en andningsövning eller något annat för att leda bort tankarna från ett evigt ältande. 99 procent av tiden tänker man på det som har varit eller det som ska komma, trots att man inte kan påverka det.

Så hur skulle du göra i pausen på fotbollsmatchen i dag?
– Kanske som jag gjorde när jag väntade på er. När hjärnan vill sväva iväg försöker jag styra tillbaka uppmärksamheten till andningen. Då går pulsen ned och jag kan tänka klarare."

Vad tycker du?
Har du erfarenhet av skapa bra eller bryta dåliga vanor? Mejla till Insidans reporter: peter.letmark@dn.se


Peter Letmark

Artikeln ovan publicerades i på Insidan i Dagens Nyheter den 18/3-14 och jag sprider den vidare. Jag tycker att ämnet är av största vikt och ja, jag känner mig oerhört träffad. Det är svårt att leva med social fobi. För mig blev jag varse att det är just social fobi det handlar om, först för några år sedan. Men problemen har alltid funnits... så länge jag minns i alla fall. Läs och begrunda!! Själv hoppas jag få chans att komma till rätta med min sociala fobi så att jag inte behöver känna mig som en "mupp" eller få panik på en restaurang eller på ett möte... Att bryta mina vanor helt enkelt... Sluta vara rädd! Det är inte roligt. 

Läs gärna mer här om social fobi: http://www.angest.se/riks/node/5




Se framåt... rakt och ärligt!

Jag vill göra något av mitt liv! Jag har passerat 40 årsstrecket med ett par år sådär och jag är mäkta trött på att känna mig "misslyckad" och "missanpassad" i denna värld!

Jag har insett att läraryrket kanske inte var mitt "kall". Min person passar inte in där helt enkelt! Som introvert/blyg/tystlåten/eftertänksam mm så har jag inte känt mig "hemma". Att jag på det faktiskt har en svår social fobi hjälper förstås inte!! Jag har gett yrket 20 år om jag räknar mina studier, föräldraledighet, sjukskrivningar samt min tid som "fritidsledare". Jag fick ett nytt anställningsavtal där min lärartjänst förvandlades till fritidsledare. Kändes inte helt bra men det var vad jag kunde göra då! Som fritidsledare har jag förstås fått utveckla lite andra sidor hos mig själv och det har jag uppskattat trots allt. Det som varit min akilleshäl är arbetstiderna till stor del. Då jag gått ner i tid för barnens skull så har jag fått börja senare och tyvärr slutat sent. Det har bidragit till den senaste kraschen för mig. Tyvärr finns ingen annan lösning på min arbetsplats för det "problemet",  jag är på fritids nu så det får jag anpassa mig till... 

Varför jag inte klarar av yrket förstår jag inte helt och fullt än, jag har inte varit i närheten av att kunna tänka på saken ens. Att bli "utbränd" eller sönderstressad som jag varit i kombination med en långvarig djup depression som jag försökt dölja och min sociala ångest har  tillslut lett till att hjärnan blev så stressad att det inte alls gick att tänka, planera för framtiden etc. I min hjärna "kryper" det när jag försöker tänka på vissa saker, eller när jag ställs inför beslut, krav etc. Jag VILL så mycket men har svårt att genomföra därför att allt snurrar i skallen. Bara att planera middagsmaten hemma har varit en kamp många gånger! Att ta hand om barnen och deras behov. Att sen på det lägga kraven från en krävande arbetssituation som varit så katastrofalt svår för mig ibland att jag gråtit i duschen på morgonen för att sen bita ihop och gå till jobbet, göra mitt ytterst som inte varit tillräckligt "bra". 

Att jag trots mina motgångar stannat på min arbetsplats kanske är sista beviset på att jag INTE har en NPF-problematik av typen ADHD. Oron och många andra tecken finns men jag har alltid försökt stå fast vid det jag gjort... Stannade i gymnasiet trots att jag inte "klarade av" att plugga, jag orkade helt enkelt inte! Fortsatte mina studier till lärare trots att det var urjobbigt och mycket svårt ibland. Jag stannade på min arbetsplats trots att det varit tufft många gånger. Jag går inte in på det här men det har varit en extrem kamp för mig!! Jag är av naturen lite väl envis kanske...

Idag träffade jag en psykolog på Centrum för psykiatriforskning i Stockholm för ett bedömningssamtal om att delta i en forskningsstudie, SAFARI-studien. Den syftar till att se vilken behandlingsform som mest effektivt kan få tillbaka oss som är sjukskrivna i arbete.

Safaristudien

"SAFARI står för SAmordnad Forskning kring Arbetsrelaterade RehabiliteringsInsatser och riktar sig till personer som är sjukskrivna till följd av lättare psykisk ohälsa som depression, oro eller stressrelaterad ohälsa. Projektet är ett samarbete mellan Stockholms Läns Landsting, Västmanlands landsting och Västra Götalands Regionen och syftar till att öka kunskapen kring sjukskrivningsprocessen. SAFARI studien pågår under 2013 och 2015. Läs mer om de olika projekten under flikarna till vänster.

För att delta i SAFARI-studien måste du tillhöra antingen Stockholms län landsting, Västmanlands läns landsting eller Västra Götalandsregionen. Du deltar i den delstudie som respektive landsting ansvarar för där du är mantalsskriven.
SAFARI, Stockholms delstudie söker under våren 2014, t.o.m. 15 april, ytterligare deltagare till forskningsstudien. Läs mer under fliken Stockholm." http://www.safaristudien.se/safaristudien/
Fyra olika grupper kommer studeras, tre med behandling och en kontrollgrupp. Grupperna lottas ut så vad jag får delta i vet jag inte. Men jag tycker det är bra att kunna ställa upp i detta sammanhang. När jag nu hamnat där jag är så känns det ändå meningsfullt att få bidra på något sätt.

De fyra grupperna i studien är:

  1. Acceptance and Commitment Therapy (ATC). Det är en behandlingsmetod som utvecklats ur KBT och är en form av psykoterapi. I studien ingår 6 behandlingssamtal och eget arbete via Internet. 
  2. ArbetsplatsDialog för Arbetsåtergång (ADA) som innebär att man försöker upprätta en dialog mellan den sjukskrivna och arbetsgivaren för att underlätta återgång i arbetet, genom att t ex göra nödvändiga anpassningar på arbetsplatsen. Detta innebär enskilda samtal samt ett gemensamt samtal med arbetsledare/chef.
  3. En kombination av ATC och ADA
  4. En kontrollgrupp som inte erbjuds behandling via projektet utan tar del av den vanliga vården via sin vårdgivare. 
Vilken grupp det blir för mig återstår att se, men spännande är det i alla fall och jag känner verkligen att jag vill kunna bidra till att vården för oss som "gått in i väggen" eller drabbas av psykisk ohälsa faktiskt kan få rätt hjälp att komma tillbaka i arbete. Jag VILL arbeta men det får inte bli till vilket pris som helst. Arbetsmarknaden är fyrkantig ibland och trots att jag försöker anpassa MIG så räcker det inte, jag räcker inte till. Mitt viktigaste är mina barn. Jag måste orka med dem helt enkelt och de har rätt att ha det bra på alla sätt... framför allt en närvarande mamma, något de saknat under långa perioder...  Möjligt är att barnen inte märkt av det men jag som mamma har definitivt märkt av en skillnad på hur jag är idag mot för ett par år sedan. Jag har just nu mycket mer ork med barnen, sitta och göra läxor, laga mat, umgås och ork att vara ute. 

Nu ser jag framåt, nästa vecka börjar jag arbetspröva i skolan igen. Två veckor, två timmar om dagen. Det kanske inte låter mycket men det kommer kännas för mig. Jag vill verkligen få detta att fungera. Jag vill känna att jag har en bra känsla när jag åker till jobbet. Jag vill få uppleva glädjen och gemenskapen som finns på en arbetsplats. Jag kan säga att jag inte alls trivs att gå hemma, det känns mycket bättre att vara aktiv under större delen av dagen...