Kanske var det föreläsningen om KBT och ångestsyndrom som gjorde det? Kanske var det den allmänna tröttheten och att jag är frusen och kall? Kanske var det något helt annat? Men ju när min Cesarsallad med räkor är uppäten och bussen till jobbet går om knappt 30 minuter så känner jag absolut inte för att åka till jobbet. Jag vill inte vara social ens. Delselius är en plåga, alla människor, lunchrusning... Jag vill hem till ensamheten, tystnaden... Det är min tredje dag med arbetsprövning. Och ja, det borde gå bra, inte vara några problem alls eller hur? Hur svårt kan det vara? Jag har en god överblick över jobbet som sådant, det är inte "svårt" på något sätt. Men ändå är det som att det är en omöjlig ekvation. Jag bävar t ex för mellanmålet i matsalen. Det är en hög ljudvolym, stökigt osv. I alla fall var det så sist, för så där en fyra månader sedan...
Kanske är det så att min medvetenhet över min högkänslighet gör mig extra känslig för alla intryck som passerar under en dag. Eller är det min depression/ångest/sociala fobi som bryter igenom?? Jag vet ju att jag inte är lika låst i min depression längre. Men ångesten är jag inte fri från.
Jag skulle verkligen vilja säga att det känns bekvämt att sitta här, lyssna på folket omkring mig, musiken i bakgrunden, slamrandet från bestick, kaffemaskiner etc. Men det är inte ett dugg bekvämt eller mysigt. Jag tänker på råd jag fått under årens lopp, bl a ett från en vän, att lyfta blicken, inte se ner i marken eller titta bort. Våga möta världen. Det försöker jag tänka på när jag mår hyfsat bra... Sen tänker jag på det jag lärt mig av KBT och som jag blev påmind om idag, att försöka undvika säkerhetsbeteendena och våga möta ångesten i stället. Så det ska jag snart göra... Åka till jobbet och vara i stunden. Se med andra ögon, inte blicka ner, se rakt fram och inte undvika.
Så nu är det bara att ta på sig masken och fara iväg... Livet kallar, bara att åka med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar