Sjukskriven i 157 dagar nu. Hur gick det till?? Ibland är livet överväldigande svårt att ta till sig av. Jag vill fungera. Jag vill leva. Jag vill vara mamma. Jag vill vara yrkesarbeta. Men livet är som ett stort pussel. Många bitar ska falla på plats. Jag har i min WP-blogg skrivit om min session med ACT idag, http://annesjoberg7.wordpress.com/2014/05/07/terapin-fortsatter-act-session-3/ Inom Accaptans and Commitment Therapy utforskar jag tankar, känslor och kroppsförnimmelser. Psykologen jobbar med mindfulness. Resan tillbaka till min egen barndom var omtumlande och mycket jobbig. När jag skulle hitta en händelse i min barndom som var svår. Jag skulle se mig själv utifrån, den lilla flickan, vad behövde hon för att må bättre? Mina minnesbilder från min barndom är skeva, eller t o m "bortsuddade". Jag minns inte alls mycket från barndomen, händelser eller känslor.
Detta hoppas jag att mina barn ska slippa uppleva. Jag vet inte när mina minnen började suddas ut, när glädjen i livet försvann etc men jag vet att det har funnits glädje och att jag har en hel del att glädjas åt idag. Mina barn har under sin tidiga barndom fått vara med om mycket då jag varit deprimerad större delen av den tiden. Märkt av en sjukdom som gjort att jag inte orkat med allt det som andra föräldrar kanske orkar. Barnen har fått sina behov tillgodosedda men i övrigt så har de fått stå tillbaka många gånger. Jag jobbar på med att släppa mitt dåliga samvete över det.
Idag, jag går från klarhet till klarhet men har långt kvar. Deprimerad, ja men samtidigt en starkare person som finns inom mig idag. Rädslor har jag många av fortfarande men styrkan finner jag dels inom mig själv och min resa, dels i mina barn och deras framstet. Simon, som går i trean, vanlig klass trots sin autism. Ännu inte själv medveten om diagnosen (när ska man tala om för ett barn att det har autsim??). Samuel som funnit sig till rätta i sin nya klass, nya skola. Han blommar ut och även om han ibland är svår att hantera så hoppas jag att hans kreativitet får blomstra, hans musikalitet genom sången är ett exempel. Han uppträdde för sin skola och sjöng kareoke. Underbarnt att få höra det...
Själv får jag längtan efter att utforska mina förmågor, min högkänslighet, vad jag kan vinna ut ifrån den. Men jag hindras åter av rädslan för hur andra reagerar över det faktum att jag anser mig vara högkänslig. Framför allt alla jag möter inom vården. Vad tänker de idag om HSP, högkänsliga personer? Det är överväldigande att utforska sig själv utifrån nya insikter. Denna insikt har jag levt med ett par år, men först under senste tiden vågat börja utforska.
Jag har pusselbitarna, i alla fall de flesta. Kanske blir det en helhet så småningom. Det ser jag fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar