Jag kommer långsamt tillbaka...

Jag har länge haft svårt för att ta itu med de mest vardagliga sakerna, diska, städa, laga mat etc då jag under lång tid kämpat i motvind mot mina egna tankar och föreställningar. Jag hade ingen aning om att det kunde vara så svårt att återvända till ett s k normalt liv. Idag känner jag mig lite normal, eller i alla fall att jag har lite energi och inspiration att göra... Två middagsrätter tillagar jag idag. TVÅ!!!! Ok, middagen kanske blir lite sen i dag men ändå... barnen är duschade och redan i pyjamas :-) De spelar sitt nya TV-spel som blev en försenad födelsedagspresent från morfar i kombination med en förskottspresent till Samuel...  Låter det komplicerat??? Kunde inte låta bli bara när vi var till ICA Maxi i Mölnvik... En helt ok butik måste jag säga.

Igår hade jag och barnen en fantastisk dag på Naturhistoriska Riksmuseet i sällskap med Bosse, fina Bosse som har fångat mitt hjärta. Kanske underligt att presentera en ny man för barnen men han är än så länge en vän. Barnen gillade honom och det är det viktigaste. Jag har förstås haft mina våndor om att möta en ny man, ganska snart efter separationen men det har jag försökt överkomma då jag kommit fram till att även jag är viktig. Trodde inte det tidigare. Bara barnen var viktiga. Att de hade en familj omkring sig etc. Idag är mina tankar annorlunda vad gäller det. Jag vet att barnen har det bäst så här. Två föräldrar som kämpar för att må bra och som kämpar för att barnen skall få det bästa.

Jag brukar inte tala/skriva så öppet om mina tankar och dela det på FB, men denna gång tänker jag göra det. Jag har under många år gömt mig och satt på mig masken att allt är bra. Nu behöver jag inte längre kämpa med att behålla masken på. Jag faller ibland, men jag trivs för det mesta med livet nu. Mycket tack vare barnen, Johan, min familj, mina fina kollegor på jobbet som jag trivs med och alla härliga ungar på Brunn... samt min nya kärlek förstås.

Fina bilder på min fina familj...