Lektion 3: Så hjälper du ditt barn att fungera bättre i vardagen!
Så har jag varit på den tredje lektionen på ADHD-center. Det är verkligen givande att få detta stöd. Jag har ganska bra koll på vad denna diagnos betyder och hur den visar sig. Men att få träffa andra föräldrar som står inför samma problematik som jag gör betyder massor. Att vi sedan får tips på hur vi kan underlätta vardagen för våra barn och för hela familjen är förstås värdefullt. Att leva med barn som har dolda funktionsnedsättningar ÄR tufft många gånger. Vi måste i större utsträckning kämpa för att våra barns ska må bra och klara sig i samhället. Samhället är inte anpassat för alla! Det är tyvärr en sanning utan modifikation.
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag är en curlingförälder som sopar golvet framför mina barn, som gör ”allt” för dem och inte tillåter dem bli sina egna. Något jag måste lära mig att hantera är att jag faktiskt måste göra mycket av det jag gör för mina barn. De är annorlunda, utvecklas inte i samma takt som andra barn, de behöver mer stöd i vardagen och de måste jobba mycket mer än andra barn för att klara av sin vardag.
Att hela tiden få höra gör inte så, gör inte si, NEJ NEJ NEJ!!!!! Det är vardag för barn och ungdomar med ADHD. De gör ofta fel, de klarar inte av att sitta på sin plats. De orkar inte fokusera på något som är svårt eller tråkigt. De är impulsiva och drivs av det som intresserar dem. De störs lätt av ljud och annat omkring dem. jag vet hur det är, jag är själv lättstörd och har svårt att fokusera om det inte är tillräckligt intressant. Så har det nog alltid varit. Jag har ingen diagnos det vet jag, då jag sommaren 2012 genomgick en egen neuropsykiatrisk utredning. Men jag har svårigheter att hantera min vardag, men det beror på andra orsaker. Hur kan jag då vara en bra förälder för mina barn? Jag känner ofta att jag inte kan vara det för jag inte kan vara konsekvent och jag orkar inte altid upprätthålla det jag borde för att de ska må bra.
Så till innehållet i den tredje lektionen:
Det första avsnittet handlade om vägledning och fostran. Vi som har barn som tänker och fungerar annorlunda på olika sätt måste hitta andra vägar att fostra och vägleda våra barn. Det räcker ofta inte med att berätta eller visa en gång. Barn med t ex ADHD kan vara mycket ojämna i sina kunskaper och det de uppvisar att de kan ena dagen är borta nästa. Nåja, strategier för barnuppfostran... Man * uppmuntrar önskvärt beteende * förebygger olämpligt beteende * överser med smärre företeelser * förhandlar och löser problem * tillrättavisar och sätter gränser när det behövs... Ja det låter ju inte så svårt eller hur?? Det är ju det barnuppfostran handlar om!!
När det gäller ”lätthanterliga barn” så ser problemlösningen ut så här:
Den största delen handlar om att uppmuntra och förstärka positiva beteenden. Mellandelen handlar om regler som barnen ofta respekterar utan tjat. Den minsta delen handlar om gränssättning.
I triangeln som gäller barnen med ADHD så präglas den oftast av mycket tjat och kritik och för lite av uppmuntran och beröm:
Att få lägga ner så mycket tid och kraft på tjat och gränssättning gör att vi som föräldrar ofta hamnar i den onda cirkeln vid problemlösning... Det är lätt att förlora mark som förälder då och nästan ge upp, hamna mer på ”barnets nivå” och inte nå någonstans alls.
”Fem gånger mer kärlek och uppmuntran än förebråelser och kritik” - Att få balans mellan uppmuntran och gränssättning. Vi fick tips om en bok att läsa, Martin Forsters bok med just titeln ”Fem gånger mer kärlek”. Se länken:
Detta kräver ett stort engagemang och ett medvetet pedagogiskt förhållningssätt... Att berömma fem gånger innan vi ger kritik eller uppmaning... t ex om barnet ska plocka upp en strumpa... känn på den ni!!
Frågan som vi lyfte handlade då om syskon och om att behandla dem olika. Är det rätt eller fel? Ja, vad svarar man på det? Självklart så måste man ibland behandla syskon olika, oavsett om något eller flera av barnen har eller inte har diagnoser. Barn är unika individer och därav kan vi inte se dem som ”en” individ.
Alla barn behöver förstås uppmuntran och kärlek! Det gäller inte bara barn med svårigheter av olika slag!!
Vi fick en genomgång av ett antal olika strategier för att möta våra barn med ADHD och för att underlätta deras vardag och livet i familjen, för att ha barn med NPF-diagnoser ska kunna hantera livet på ett bättre sätt.
Den första strategin handlar om att ”Fånga de goda stunderna” och det går helt enkelt ut på att visa intresse för barnets aktivitet genom att låta barnet ta initiativen och att vara följsam. Vi föräldrar ska vara uppmärksamma på barnets signaler, uppmuntra barnets idéer och kommentera beskrivande. Detta var en strategi som jag träffade på redan på Autismcenter för små barn när jag gick där med Simon. En strategi och träningsform vi hade redan med honom var ”Barnets stund”, en lekstund helt på barnets initiativ men väl medveten från mig som förälder. Det ÄR bra att aktivt delta i det ens barn gör och att låta dem styra, men gud så svårt det är ibland...
Nästa strategi handlar om att ”uppmuntra och berömma” och då fokusera på det positiva beteendena barnet visar. Vi ska inte berömma egenskaperna hos barnet utan det som barnet gör bra!! Ett exempel kan vara att barnet kommer hem från skolan. Kläderna hamnar i stort i högar på golvet men ryggsäcken hänger på hängaren i hallen... det ska vi uppmärksamma genom att tala om hur bra det är att ryggsäcken hänger där den ska, resten ignorerar vi, dvs vi uppmärksammar inte det negativa beteendet. Jag VET att det kan låta märkligt men våra barn med ADHD får hela dagarna höra det som är ”fel” och negativt. Att få det positiva bekräftat ger en positiv utveckling. Båda mina pojkar ger mig sina overaller nu att hänga upp. Tidigare hamnade de på golvet där barnen klädde av sig. Simon ställer sina skor på rätt plats etc. det blir faktiskt bättre genom positiv uppmuntran!! Genom att blanda in kritik i berömmet gör att det dåliga i beteendet får fotfäste och blir något som barnet fokuserar på, vi befäster då det dåliga beteendet.
Tredje strategin var att ge barnet ”tydliga uppmaningar” och inte ge barnet en harang av olika information i många steg. Barnet har i regel svårt med arbetsminnet och då blir flera instruktioner för mycket att omsätta i att göra. Så för att lyckas med den strategin så måste man först påkalla barnets uppmärksamhet, använda positiva formuleringar, ge kortfattade och specifika uppmaningar, ”ladda upp” med positiv, uppmuntrande energi, dela upp i steg och skriva ner/visa med bilder om det behövs. Ett tydligt kroppsspråk är bra som förstärkning och man bör undvika frågor och ”inte-uppmaningar”. Övervaka och stötta barnet, förvissa om att det förstår instruktionen och när barnet följt uppmaningen ge det beröm och uppmuntran.
Det är väl ”a piece of cake”??? Eller?? Nja, många av dessa strategier är väldigt bra, men inte alltid så lätta att i stundens hetta komma ihåg... jag har själv förlorat ansiktet som förälder... men jag lär mig än, har inte gett upp hoppet!
En sak mina barn har haft svårt med och det vet jag att barn med autism och ADHD har svår med är förändringar. Det kan vara ändrade planer för dagen... Bara en så ”enkel” sak som att hämta glasögon hos optikern kan bli katastrof om det inte är förberett innan eller att äta något annat än det man planerat till middag. Det blir katastrof, utbrott med skrik och bråk...
Jag ska berätta om hur det gick när jag tog med Simon till optikern första gången för att hämta glasögonen... Det var inte förberett innan utan en helt spontan ingivelse från min sida. Jag är mer impulsiv och tänkte att det skulle nog gå bra. Men tji fick jag, Simon som då var 5 år protesterade om ALLT, att gå in i bilen(vi fick skjuts av hans morfar då), sätta på bältet, gå ur bilen, gå från bilen, gå in till optikern, prova glasögonen etc. ALLT blev skrik, gråt och vägran att gå... Det tog lång tid att genomföra och blev svettigt för mig som förälder... folk glodde ögonen ur sig.... Hade jag talat om för Simon att vi skulle hämta glasögonen nästa dag hade det antagligen gått mer smärtfritt... Det har alltid varit svårt att spontant göra saker med barnen, men jag kan nog säga att jag är lite lik dem. Jag vill gärna att saker är förberedda för det mesta även om jag också styrs av stundens hetta och impuls ibland.
Så nästa strategi blir så att ”förbered förändring”. Det görs bäst genom att intressera sig för vad barnet gör i stunden, berätta vad som ska hända sen och om hur länge. Att åskådliggöra tiden är en bra förstärkning till detta. Jag har använt timstock t ex, den räknar ner tiden med en lampa som slocknar för varje minut eller så använder jag timern på mobilen. Jag har också en time timer.
Ovan en timstock och en time timer.
Det är bra att påminna under tidens gång. T ex när barnet ska sluta spela TV-spel eller dator... Nu är det 20 min kvar, nu är det fem min kvar etc. Sen blir det kanske problem i alla fall... det har jag märkt av hemma... Suck!
Det viktiga är att genomföra förändringen även om barnet protesterar eller trilskas. Det ska göras utan argumentation, lättare sagt än gjort...
En strategi går ut på ”först - sedan”. Dvs barnet uppmanas göra det tråkiga först och sedan det roliga. Om vi tar exemplet plocka undan leksaker i rummet. Då kan det vara bra att tillsammans med barnet bestämma vad barnet vill göra eller ev få efter att uppgiften är klar. Om barnet t ex vill ha en glass så blir uppmaningen att NÄR du plockat undan DÅ får du en glass... (Vi ska undvika orden OM och SÅ...) Barnet bör vara delaktigt i överenskommelsen och den måste genomföras konsekvent och pålitligt. Protester ignoreras... När jag har varit med båda mina barn på Autsimcenter så har jag fått uppdrag att hitta positiva förstärkare till barnen och detta är lite liknande att göra när det gäller först - sedan.
Vidare kom vi till: ”struktur i vardagen”
- vardagsrutiner - att ta en sak i taget, bryta ner aktiviteter i mindre steg(t ex städa rummet), bestämma dag/tid när aktiviteten ska genomföras, synliggöra genom ett aktivitetsschema, göra barnet införstått i vad som ska göras, vara konsekvent, påminna och uppmuntra samt räkna med att det tar tid...
Jag hade ett aktivitetsschema till Simon när han var liten och för honom blev det en stor hjälp att se hur veckan gick, vilka dagar han skulle till förskolan, när han var ledig, när morfar och mormor skulle hälsa på... Idag har jag skaffat en Whiteboardtavla i köket för att vi ska få en struktur i vardagen när jag har barnen. Allt för att underlätta vissa saker som duscha/bada, läsa läxor etc.
- Ordning och reda - t ex saker på bestämda platser, märkta lådor för leksaker etc, praktisk och enkel förvaring, hjälp att städa och sanera...
- Minneshjälp - kalendrar och scheman, komihåglappar, listor, bildstöd, inspelningsfunktion och andra funktioner i mobiltelefonen/smartfonen/läsplattan.
- Tidshjälpmedel - timer, timglas, mobiltelefon etc.
Jag finner strukturen i vardagen som oerhört viktigt... rutiner på morgonen är ett exempel, både för min egen del och för barnen förstås. Min morgon med barnen skulle inte fungera om inte jag stenhårt håller mig till mina rutiner... går upp samma tid, duschar, lagar gröt, väcker Simon (om han inte vaknat själv) etc. Vi måste ju gå kl 7.15 för att hinna med taxin. Under en stor del av mitt vuxna liv har jag saknat rutiner för egen del, det har gjort att jag framför allt när jag varit ledig inte haft några rutiner... när jag så fick barn så överfördes detta till min familj... Helger var jobbiga, semester eller längre ledighet än värre... Idag har jag lyckats pränta in en del rutiner även för ledighet, men det är fortfarande svårt och jobbigt att vara ledig... Jag gillar vardagens rutiner, även om de just nu ser annorlunda ut för mig p g a min livssituation. För barnen är de oerhört viktiga... jag menar bara att få barnen att genomföra vardagliga saker som att tvätta händerna efter varje toabesök eller innan maten har tagit tid... det är ju en rutin som fungerar bättre idag :-)
Sista strategin, är kanske den som är svårast att genomföra på ett riktigt bra sätt. Den kräver god planering och genomförande... det är ”belöningssystem”, något jag har använt mig av vid flera tillfällen under de senaste åren. Viktigt att tänka över innan man kan införa ett belöningssystem är att tänka över VAD som kan vara vettigt att belöna. Vi bör t ex inte lägga in läxor och läxläsning inom ett belöningssystem då läxor i första hand styrs av skolan. Vi föräldrar kan inte bestämma tillräckligt över läxorna. Inte heller bör vi blanda in pengar i belöningssystemet. Det ska vara tydligt och behandla EN sak i taget. Det måste vara anpassat till barnets ålder och utvecklingsnivå. Det ska vara lätt att lyckas med det och göras i små steg. Barnet ska vara delaktigt i det hela.
Simon hade belöningssystem i skolan och där fungerade det så att han fick poletter för genomförda uppgifter. Med dessa kunde han sedan ”köpa” aktiviteter... t ex datortid, spela keyboard eller leka med bilar.
Men för att det ska fungera väl så måste det vara väl beskrivet vad som ska göras, det måste vara överenskommet med barnet och poängsystemet klart. Vi ska inte ta bort stjärnor eller vad vi väljer att dela ut, men självklart får barnet ingen stjärna om det inte klarat av uppgiften en dag/gång. Det måste också vara bestämt när belöningarna ska delas ut,samt av vem.
Det var en gedigen lektion, med många frågor från oss föräldrar... Mycket av detta gör vi redan hemma men vi märker väl att vi måste bli påminda om detta. Att leva med ADHD (och även med autism) i familjen ställer en hel del föreställningar om föräldraskapet på sin spets. Det blir inte alls som man tänkt sig många gånger... det man sett fungera för andra föräldrar på ett ”enkelt” sätt fungerar inte alls med våra barn. Det är bara att inse att det är annorlunda. Vi måste träna våra barn, vara mer pedagogiska och konsekventa, ha en enorm ork att alltid finnas till hands. Många av barnen kräver ständig närvaro av sina föräldrar eller andra hjälpare. Så när du ser en förälder ”curla” sitt barn ute på stan eller ser en förälder som stretar mer än någon annan med ett ”bråkigt” barn, döm inte ut den föräldern! Vi MÅSTE sopa banan mer för våra barn, det är ett faktum som även syns i forskning. Det räcker inte bara med att tala om en eller två gånger, visa en gång etc. Det barnet klarade av igår kanske inte alls fungerar nästa dag. Vissa dagar går inget alls och andra dagar är barnet precis som vilket barn som helst...
Vi fick en läxa också, att välja ut en strategi som vi skulle fokusera på hemma. Jag som många andra föräldrar på kursen valde att fokusera på "uppmuntran och beröm" riktat till BÅDA mina barn. Tyvärr har jag inte haft en hel vecka på mig då barnen är hos sin pappa från igår, men jag har kämpat på med att berömma det goda beteendet som barnen haft. Men svårt att ignorera de dåliga beteendena, det är det verkligen... Att inte tjata på barnen för att jag faktiskt tycker att de "borde klara av det" är SVÅRT! Men jag lär varje dag av mina barn. Det är helt underbart och fantastiskt!
