Jag menar inte att allmänt prata med sina barn om ditt och datt utan när är det läge att prata med barnen om deras svårigheter t ex. Mina barn har blivit stora och uppfattar förstås saker och ting i sin omgivning och vardag på helt andra sätt än när de var yngre. Nu när Samuel har tagit medicin i snart ett år för sin ADHD så är det klart att han har någon form av uppfattning om varför. Men han har nog aldrig fått sin diagnos förklarad för sig. Att han också har autismliknande tillstånd är något som vi inte pratat om.
Simon är mycket uppmärksam på sin omgivning och han har börjat prata om och fråga om ADHD då han sett böcker om det. Böcker jag har fått från habiliteringen. Så han "vet" att Samuel har ADHD och det är väl bra att han vet, men hur mycket fakta etc bör jag som mamma lägga till, tala om, förklara etc.
Simon har en egen diagnos, autistiskt syndrom. Vi har inte heller pratat med honom om hans diagnos. Men nu, när han är tio år, funderar han någonsin över att han är annorlunda? Jag tror att han gör det ibland men samtidigt så rullar livet bara på. Funderar hans klasskompisar något eller är de så vana efter nästan fyra år i samma klass som Simon??
När är läge att verkligen sitta ner och tala med sitt barn om svårigheter, styrkor etc? När är läge att prata om "diagnosen" som en del av dem? Det är något de kommer att leva med resten av sina liv och som de haft med sig sedan de föddes... Ska man ha hjälp utifrån? Ja jag tror faktiskt det! När det gäller Samuel ska jag ta upp frågan på nästa möte med BUP om ett par veckor... Men när det gäller Simon vet jag inte. Han hör till Aspergercenter och jag vet att de har grupper för barn från ca 10 år... men det är mer för att få umgås och träffa andra barn i liknande situation...
Detta rör sig i mitt huvud idag, då det faktiskt börjar komma frågor från barnen.... Viktigt tycker jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar