Se framåt... rakt och ärligt!

Jag vill göra något av mitt liv! Jag har passerat 40 årsstrecket med ett par år sådär och jag är mäkta trött på att känna mig "misslyckad" och "missanpassad" i denna värld!

Jag har insett att läraryrket kanske inte var mitt "kall". Min person passar inte in där helt enkelt! Som introvert/blyg/tystlåten/eftertänksam mm så har jag inte känt mig "hemma". Att jag på det faktiskt har en svår social fobi hjälper förstås inte!! Jag har gett yrket 20 år om jag räknar mina studier, föräldraledighet, sjukskrivningar samt min tid som "fritidsledare". Jag fick ett nytt anställningsavtal där min lärartjänst förvandlades till fritidsledare. Kändes inte helt bra men det var vad jag kunde göra då! Som fritidsledare har jag förstås fått utveckla lite andra sidor hos mig själv och det har jag uppskattat trots allt. Det som varit min akilleshäl är arbetstiderna till stor del. Då jag gått ner i tid för barnens skull så har jag fått börja senare och tyvärr slutat sent. Det har bidragit till den senaste kraschen för mig. Tyvärr finns ingen annan lösning på min arbetsplats för det "problemet",  jag är på fritids nu så det får jag anpassa mig till... 

Varför jag inte klarar av yrket förstår jag inte helt och fullt än, jag har inte varit i närheten av att kunna tänka på saken ens. Att bli "utbränd" eller sönderstressad som jag varit i kombination med en långvarig djup depression som jag försökt dölja och min sociala ångest har  tillslut lett till att hjärnan blev så stressad att det inte alls gick att tänka, planera för framtiden etc. I min hjärna "kryper" det när jag försöker tänka på vissa saker, eller när jag ställs inför beslut, krav etc. Jag VILL så mycket men har svårt att genomföra därför att allt snurrar i skallen. Bara att planera middagsmaten hemma har varit en kamp många gånger! Att ta hand om barnen och deras behov. Att sen på det lägga kraven från en krävande arbetssituation som varit så katastrofalt svår för mig ibland att jag gråtit i duschen på morgonen för att sen bita ihop och gå till jobbet, göra mitt ytterst som inte varit tillräckligt "bra". 

Att jag trots mina motgångar stannat på min arbetsplats kanske är sista beviset på att jag INTE har en NPF-problematik av typen ADHD. Oron och många andra tecken finns men jag har alltid försökt stå fast vid det jag gjort... Stannade i gymnasiet trots att jag inte "klarade av" att plugga, jag orkade helt enkelt inte! Fortsatte mina studier till lärare trots att det var urjobbigt och mycket svårt ibland. Jag stannade på min arbetsplats trots att det varit tufft många gånger. Jag går inte in på det här men det har varit en extrem kamp för mig!! Jag är av naturen lite väl envis kanske...

Idag träffade jag en psykolog på Centrum för psykiatriforskning i Stockholm för ett bedömningssamtal om att delta i en forskningsstudie, SAFARI-studien. Den syftar till att se vilken behandlingsform som mest effektivt kan få tillbaka oss som är sjukskrivna i arbete.

Safaristudien

"SAFARI står för SAmordnad Forskning kring Arbetsrelaterade RehabiliteringsInsatser och riktar sig till personer som är sjukskrivna till följd av lättare psykisk ohälsa som depression, oro eller stressrelaterad ohälsa. Projektet är ett samarbete mellan Stockholms Läns Landsting, Västmanlands landsting och Västra Götalands Regionen och syftar till att öka kunskapen kring sjukskrivningsprocessen. SAFARI studien pågår under 2013 och 2015. Läs mer om de olika projekten under flikarna till vänster.

För att delta i SAFARI-studien måste du tillhöra antingen Stockholms län landsting, Västmanlands läns landsting eller Västra Götalandsregionen. Du deltar i den delstudie som respektive landsting ansvarar för där du är mantalsskriven.

SAFARI, Stockholms delstudie söker under våren 2014, t.o.m. 15 april, ytterligare deltagare till forskningsstudien. Läs mer under fliken Stockholm." http://www.safaristudien.se/safaristudien/

Fyra olika grupper kommer studeras, tre med behandling och en kontrollgrupp. Grupperna lottas ut så vad jag får delta i vet jag inte. Men jag tycker det är bra att kunna ställa upp i detta sammanhang. När jag nu hamnat där jag är så känns det ändå meningsfullt att få bidra på något sätt.

De fyra grupperna i studien är:

1. Acceptance and Commitment Therapy (ATC). Det är en behandlingsmetod som utvecklats ur KBT och är en form av psykoterapi. I studien ingår 6 behandlingssamtal och eget arbete via Internet. 
2. ArbetsplatsDialog för Arbetsåtergång (ADA) som innebär att man försöker upprätta en dialog mellan den sjukskrivna och arbetsgivaren för att underlätta återgång i arbetet, genom att t ex göra nödvändiga anpassningar på arbetsplatsen. Detta innebär enskilda samtal samt ett gemensamt samtal med arbetsledare/chef.
3. En kombination av ATC och ADA
4. En kontrollgrupp som inte erbjuds behandling via projektet utan tar del av den vanliga vården via sin vårdgivare. 

Vilken grupp det blir för mig återstår att se, men spännande är det i alla fall och jag känner verkligen att jag vill kunna bidra till att vården för oss som "gått in i väggen" eller drabbas av psykisk ohälsa faktiskt kan få rätt hjälp att komma tillbaka i arbete. Jag VILL arbeta men det får inte bli till vilket pris som helst. Arbetsmarknaden är fyrkantig ibland och trots att jag försöker anpassa MIG så räcker det inte, jag räcker inte till. Mitt viktigaste är mina barn. Jag måste orka med dem helt enkelt och de har rätt att ha det bra på alla sätt... framför allt en närvarande mamma, något de saknat under långa perioder...  Möjligt är att barnen inte märkt av det men jag som mamma har definitivt märkt av en skillnad på hur jag är idag mot för ett par år sedan. Jag har just nu mycket mer ork med barnen, sitta och göra läxor, laga mat, umgås och ork att vara ute. 

Nu ser jag framåt, nästa vecka börjar jag arbetspröva i skolan igen. Två veckor, två timmar om dagen. Det kanske inte låter mycket men det kommer kännas för mig. Jag vill verkligen få detta att fungera. Jag vill känna att jag har en bra känsla när jag åker till jobbet. Jag vill få uppleva glädjen och gemenskapen som finns på en arbetsplats. Jag kan säga att jag inte alls trivs att gå hemma, det känns mycket bättre att vara aktiv under större delen av dagen...