"Det tog många år innan Björn Johanhage hittade strategier för att hantera sin sociala fobi. En avgörande vändpunkt kom när han träffade andra med liknande problem.
– Det var acceptans och erkännande, i stället för skuld och skam, säger han.
– I grunden har jag en depression som gör att jag dippar ibland. Då har jag extremt svårt för sociala relationer.
Det säger Björn Johanhage när vi träffar honom i Ångestsyndromsällskapets lokaler vid Järntorget i Göteborg.
Han har förändrat sin vana att bara dra iväg från vissa situationer. När han stod och väntade på oss i porten gjorde han andningsövningar. Koncentrerade sig på hur luften gick in i näsan och fyllde lungorna för att sedan tänka på hur den passerade ut. Det är en metod han brukar använda för att få ned pulsen och kunna tänka klart. Eller kanske snarare för att sluta älta vad som skulle kunna gå fel.
– Jag tänkte på att ni åkt hela vägen från Stockholm för att träffa mig – och att jag kanske inte skulle ha något att säga. Först var det mycket sådant ältande. Men sedan tänkte jag på att ”en känsla är bara en känsla och inte så farlig”. Andningen gjorde också att jag blev avslappnad.
Känslan av att vilja dra blev allt tydligare för Björn när han kom upp i tonåren. Han gick i scouterna och minns hur jobbigt han tyckte det var att åka på läger, särskilt om det inte fanns någon tydlig aktivitet.
– Jag gillar inte när man är ett gäng killar som bara sitter och hänger. Då känner jag en massa krav på att säga bra saker och vara underhållande.
För att slippa hamna i de situationerna har han ofta hittat på undanflykter. Han kunde låtsas vara sjuk för att slippa åka iväg. Det kunde också hända att han lämnade något läger för att han inte klarade av att vara kvar.
I grundskolan tyckte han att det fungerade hyfsat bra. Men när han började i en ny gymnasieskola började problemen på allvar. Han beskriver det som att han inte kom in i gänget. Det gjorde att han började skolka och kom efter i skolarbetet.
När han sedan fick beskedet att han var tvungen att gå om ett år rasade han ned i en djup svacka och försökte ta sitt liv.
– Det kändes bara totalt hopplöst. Efteråt förstod jag ju att det inte var så farligt. Men då fanns det bara inte på kartan att gå om ett år. Jag hade ofta haft självmordstankar i bakhuvudet och nu tyckte jag verkligen att det skulle vara bättre att dö.
Hade du någon att prata med?
– Nej egentligen inte, det är så mycket skuld och skam kring det här med psykisk ohälsa.
De vuxna insåg ju att det var allvarligt. Men hjälpen jag fick var egentligen inget bra.
– Jag blev sjukskriven och fick antidepressiva mediciner. Jag fick också träffa skolpsykologen. Men jag hade behövt något som var mer än bara symptomlindrande.
Efter gymnasiet började Björn jobba på Försäkringskassan där han trivdes bra. Efter några år bytte han till Migrationsverket. Redan efter någon vecka på det nya jobbet kom vad han kallar ”tvivlet”.
– Som det så ofta gör för mig. När det finns en förväntan på mig att jag ska prestera. Det kanske bara är något jag har inom mig själv, en press som gör att jag känner mig dum och trög. Som om jag inte kan leva upp till förväntningarna.
– Att åka till jobbet kändes som tortyr. När det händer tar det all energi och jag får svårt att göra något konkret. Jag får också svårt att varva ned och sova.
– När klockan ringde på morgonen och jag låg där i sängen var det som om hela kroppen bara skrek åt mig att ringa mig sjuk.
– Så jag kom inte igenom den ”initiala perioden”. Den brukar vara mellan en vecka och en månad.
När Björn slutade på Migrationsverket fick han återigen självmordstankar och 2007 lade han frivilligt in sig på en psykiatrisk klinik.
– Men för mig kan det verkligen gå upp och ned snabbt. När problemet, i det här fallet Migrationsverket, var borta, mådde jag genast bättre. Så jag skrevs ut ganska snabbt.
Efter den erfarenheten kom han i kontakt med en kbt-terapeut som han gick hos i två år.
När han varit där kändes det litet bättre, men bara på kort sikt.
– Det beror nog mest på mig eftersom jag inte riktigt tog det till mig, säger Björn.
Vad gick behandlingen ut på?
– Vi berättade för varandra om veckan som varit. Bollade fram alternativa tänkesätt om hur man skulle kunna bryta problematiska mönster.
Det kunde till exempel handla om att Björn gick på fotboll och det blev halvlek. Att vänta på att matchen skulle dra i gång igen gjorde att han blev osäker på hur han skulle hantera umgänget med de andra.
Samma osäkerhet känner han om han ska träffa någon nere på stan för att ta en fika, särskilt om det inte finns något tydligt sammanhang att umgås kring. Då blir han nervös av att han inte ska klara av att umgås ”normalt” och att ge den andra personen ”rätt sorts uppmärksamhet”.
– Egentligen är det jobbigare ju mer jag känner någon. Då blir det svårare att tränga ned i den djupare sfären och bli personlig. När jag träffar människor jag inte känner kan det stanna på en ytligare nivå som jag tycker är lättare att hantera.
Så vad händer?
– Jag vill bara dra. Även om jag har blivit bättre på att inte sticka, händer det att jag gör det fortfarande.
Den avgörande vändpunkten kom för tre år sedan när Björn kom i kontakt med Ångestsyndromsällskapet. Han visste så klart att det fanns andra som mådde dåligt, men hade egentligen aldrig träffat någon som han kunde prata med.
– Därför kändes det så otroligt befriande att gå hit och träffa andra människor som var öppna med hur de mådde. Att kunna prata om hur det är att vara avvikande och inte passa in, om hur det känns att aldrig veta i förväg hur man ska reagera och att aldrig kunna lita på sitt humör.
Varför hade det varit tabu att prata om det?
– På något sätt förväntas det av en att man ska må bra psykiskt och att man inte ska ligga andra till last. Men de jag träffade här blev i stället hedrade av förtroendet man gav dem genom att berätta hur man mådde.
Den andra vändpunkten var den mindfulnesskurs som Björn gick förra våren där han lärde sig att andas på det sättet som han gjorde när han väntade på oss.
– Det kunde vara en andningsövning eller något annat för att leda bort tankarna från ett evigt ältande. 99 procent av tiden tänker man på det som har varit eller det som ska komma, trots att man inte kan påverka det.
Så hur skulle du göra i pausen på fotbollsmatchen i dag?
– Kanske som jag gjorde när jag väntade på er. När hjärnan vill sväva iväg försöker jag styra tillbaka uppmärksamheten till andningen. Då går pulsen ned och jag kan tänka klarare."
Vad tycker du?
Har du erfarenhet av skapa bra eller bryta dåliga vanor? Mejla till Insidans reporter: peter.letmark@dn.se
Peter Letmark
– Jag tänkte på att ni åkt hela vägen från Stockholm för att träffa mig – och att jag kanske inte skulle ha något att säga. Först var det mycket sådant ältande. Men sedan tänkte jag på att ”en känsla är bara en känsla och inte så farlig”. Andningen gjorde också att jag blev avslappnad.
Känslan av att vilja dra blev allt tydligare för Björn när han kom upp i tonåren. Han gick i scouterna och minns hur jobbigt han tyckte det var att åka på läger, särskilt om det inte fanns någon tydlig aktivitet.
– Jag gillar inte när man är ett gäng killar som bara sitter och hänger. Då känner jag en massa krav på att säga bra saker och vara underhållande.
För att slippa hamna i de situationerna har han ofta hittat på undanflykter. Han kunde låtsas vara sjuk för att slippa åka iväg. Det kunde också hända att han lämnade något läger för att han inte klarade av att vara kvar.
I grundskolan tyckte han att det fungerade hyfsat bra. Men när han började i en ny gymnasieskola började problemen på allvar. Han beskriver det som att han inte kom in i gänget. Det gjorde att han började skolka och kom efter i skolarbetet.
När han sedan fick beskedet att han var tvungen att gå om ett år rasade han ned i en djup svacka och försökte ta sitt liv.
– Det kändes bara totalt hopplöst. Efteråt förstod jag ju att det inte var så farligt. Men då fanns det bara inte på kartan att gå om ett år. Jag hade ofta haft självmordstankar i bakhuvudet och nu tyckte jag verkligen att det skulle vara bättre att dö.
Hade du någon att prata med?
– Nej egentligen inte, det är så mycket skuld och skam kring det här med psykisk ohälsa.
De vuxna insåg ju att det var allvarligt. Men hjälpen jag fick var egentligen inget bra.
– Jag blev sjukskriven och fick antidepressiva mediciner. Jag fick också träffa skolpsykologen. Men jag hade behövt något som var mer än bara symptomlindrande.
Efter gymnasiet började Björn jobba på Försäkringskassan där han trivdes bra. Efter några år bytte han till Migrationsverket. Redan efter någon vecka på det nya jobbet kom vad han kallar ”tvivlet”.
– Som det så ofta gör för mig. När det finns en förväntan på mig att jag ska prestera. Det kanske bara är något jag har inom mig själv, en press som gör att jag känner mig dum och trög. Som om jag inte kan leva upp till förväntningarna.
– Att åka till jobbet kändes som tortyr. När det händer tar det all energi och jag får svårt att göra något konkret. Jag får också svårt att varva ned och sova.
– När klockan ringde på morgonen och jag låg där i sängen var det som om hela kroppen bara skrek åt mig att ringa mig sjuk.
– Så jag kom inte igenom den ”initiala perioden”. Den brukar vara mellan en vecka och en månad.
När Björn slutade på Migrationsverket fick han återigen självmordstankar och 2007 lade han frivilligt in sig på en psykiatrisk klinik.
– Men för mig kan det verkligen gå upp och ned snabbt. När problemet, i det här fallet Migrationsverket, var borta, mådde jag genast bättre. Så jag skrevs ut ganska snabbt.
Efter den erfarenheten kom han i kontakt med en kbt-terapeut som han gick hos i två år.
När han varit där kändes det litet bättre, men bara på kort sikt.
– Det beror nog mest på mig eftersom jag inte riktigt tog det till mig, säger Björn.
Vad gick behandlingen ut på?
– Vi berättade för varandra om veckan som varit. Bollade fram alternativa tänkesätt om hur man skulle kunna bryta problematiska mönster.
Det kunde till exempel handla om att Björn gick på fotboll och det blev halvlek. Att vänta på att matchen skulle dra i gång igen gjorde att han blev osäker på hur han skulle hantera umgänget med de andra.
Samma osäkerhet känner han om han ska träffa någon nere på stan för att ta en fika, särskilt om det inte finns något tydligt sammanhang att umgås kring. Då blir han nervös av att han inte ska klara av att umgås ”normalt” och att ge den andra personen ”rätt sorts uppmärksamhet”.
– Egentligen är det jobbigare ju mer jag känner någon. Då blir det svårare att tränga ned i den djupare sfären och bli personlig. När jag träffar människor jag inte känner kan det stanna på en ytligare nivå som jag tycker är lättare att hantera.
Så vad händer?
– Jag vill bara dra. Även om jag har blivit bättre på att inte sticka, händer det att jag gör det fortfarande.
Den avgörande vändpunkten kom för tre år sedan när Björn kom i kontakt med Ångestsyndromsällskapet. Han visste så klart att det fanns andra som mådde dåligt, men hade egentligen aldrig träffat någon som han kunde prata med.
– Därför kändes det så otroligt befriande att gå hit och träffa andra människor som var öppna med hur de mådde. Att kunna prata om hur det är att vara avvikande och inte passa in, om hur det känns att aldrig veta i förväg hur man ska reagera och att aldrig kunna lita på sitt humör.
Varför hade det varit tabu att prata om det?
– På något sätt förväntas det av en att man ska må bra psykiskt och att man inte ska ligga andra till last. Men de jag träffade här blev i stället hedrade av förtroendet man gav dem genom att berätta hur man mådde.
Den andra vändpunkten var den mindfulnesskurs som Björn gick förra våren där han lärde sig att andas på det sättet som han gjorde när han väntade på oss.
– Det kunde vara en andningsövning eller något annat för att leda bort tankarna från ett evigt ältande. 99 procent av tiden tänker man på det som har varit eller det som ska komma, trots att man inte kan påverka det.
Så hur skulle du göra i pausen på fotbollsmatchen i dag?
– Kanske som jag gjorde när jag väntade på er. När hjärnan vill sväva iväg försöker jag styra tillbaka uppmärksamheten till andningen. Då går pulsen ned och jag kan tänka klarare."
Vad tycker du?
Har du erfarenhet av skapa bra eller bryta dåliga vanor? Mejla till Insidans reporter: peter.letmark@dn.se
Peter Letmark
Artikeln ovan publicerades i på Insidan i Dagens Nyheter den 18/3-14 och jag sprider den vidare. Jag tycker att ämnet är av största vikt och ja, jag känner mig oerhört träffad. Det är svårt att leva med social fobi. För mig blev jag varse att det är just social fobi det handlar om, först för några år sedan. Men problemen har alltid funnits... så länge jag minns i alla fall. Läs och begrunda!! Själv hoppas jag få chans att komma till rätta med min sociala fobi så att jag inte behöver känna mig som en "mupp" eller få panik på en restaurang eller på ett möte... Att bryta mina vanor helt enkelt... Sluta vara rädd! Det är inte roligt.
Läs gärna mer här om social fobi: http://www.angest.se/riks/node/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar