Visar inlägg med etikett uppskjutande beteende. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett uppskjutande beteende. Visa alla inlägg

fredag 30 maj 2014

Regntung himmel

Men solen försöker bryta igenom ibland och det stänker bara lite mot fönstret ibland. Det verkar inte heller blåsa så mycket idag som det gjorde igår. Barnen är hemma med mig idag, Samuel har haft feber och är hostig, Simon fick vara ledig idag från fritids så vi slapp ge oss iväg i tidig morgontimma idag.

Själv fick jag gå och lägga mig igen efter duschen tidigt i morse. Det är vardagslyx när jag måste stiga upp kl 5 trots att jag inte arbetar just nu. Det var mörkt i rummet då det är molnigt idag och det var så skönt att inte drabbas av solens varma strålar denna morgon. Jag vaknar lätt då gardinerna är tunna och släpper igenom minsta ljus. Det är något jag helt klart måste fixa, både i mitt och barnens rum. Simon vaknar lätt runt kl 4 - 5 på morgonen då solen lyser... Det är inte bra, han behöver mer sömn (inbillar jag mig i alla fall men jag sov relativt lite som barn jag också).

Sitter i köket och skriver medan barnen leker. Lyssnar på Petra Marklunds "Inferno" på Spotify och njuter av en kopp kaffe. Barnen åt sin frukost tidigt, Samuel en pannkaka samt makaroner med ketchup, Simon sin mannagrynsgröt med äppelmos och kanel/socker samt en pannkaka till efterrätt... Själv har jag inte ätit något än trots att klockan är 10.15. Känner mig lite yrslig av kaffet vilket jag kan känna av relativt ofta då jag verkar vara smått överkänslig mot koffein... jag kan lätt bli darrig, yrslig och få ont i magen. Så varför plåga mig med denna dryck?? Jo, den är ju så grymt god!

Tvättmaskinen är igång och badrummet är städat. Det känns bra när badkar, handfat, toalett och golv är rent och fräscht. Nu är bara resten av lägenheten kvar. Får se när det blir till att städa resten. Jag skjuter förstås det på framtiden... Likas så gör jag med vissa andra saker som tar emot att göra.

Värmdö Bostäder t ex... jag har inte hört ett knyst om någon badrumsrenovering än, inte heller något svar angående min ansökan om att betala hyran på autogiro... suck och stön!!

Ett hjärta till mamma från Simon... 

söndag 13 april 2014

Oj då, läxan...

ACT, Acceptans and Commitment Therapy, uttalas "act" (som i engelska ordet för agera). Jag har påbörjat min behandling om 6 tillfällen och gått det första. Lovat mig själv att ta tag i saker och göra det jag ska!

Så vad händer då? Jag har inte gjort min läxa!! Som vanligt, jag skjuter upp saker som känns "jobbiga" eller krävande. Ja det händer att jag skjuter upp annat också men i detta nu har jag skjutit upp att göra mina hemuppgifter. Två uppgifter har jag. Det första är att skriva en aktivitetsdagbok för varje dag och i den också tänka över VARFÖR jag gör saker. Som nu, klockan är passerad midnatt och jag BORDE sova. I stället sitter jag och skriver i min blogg. I stället för att göra mina hemuppgifter har jag också suttit vid datorn - jag har redigerat denna blogg samt skrivit ett inlägg i min WP-blogg att jag ska överge den för nu...

Min andra läxa, en andningsövning, mindfulness, medveten närvaro. Varje dag ska jag träna min "uppmärksamhetsmuskel" genom att använda min andning. Så vad är problemet egentligen?? Att få tiden att räcka till? Att finna lusten att göra? Jag funderar allvarligt över VAD som gör att jag faktiskt skjuter saker på framtiden. Inte är här och nu, i stunden, fångar dagen etc.

Om livet ändå vore lättare... Ja så inleds ett av styckena i den läsläxa jag fått från min ACT-terapeut(psykolog). "Om du kunde bli av med dina bekymmer skulle du kunna ägna dig helt åt livet, eller hur?" Om det vore så enkelt ja, men det är det ju inte. Däremot vet jag att jag måste ta tag i detta nu. Jag lever mitt enda liv. Jag får inga fler chanser. Jag har levt i 43 år, av dessa år är ett antal år begravda i mitt inre, märkta av ett mörker som omgärdat mig. Så vill jag inte leva - jag vill känna livet inom mig, se ljuset i min framtid.

Vi är alla en produkt av det vi formas ur, våra föräldrar, förfäder, miljön och det vi är med om. Vissa av oss åker genom livet på en räkmacka, andra får kämpa för att inte drunkna. Jag är en av dem som måste kämpa. I över 20 år har jag kämpat mot mitt mörkers demoner. De ska inte vinna. Demonerna i skallen ska bort, muren jag tidigare skrev om ska raserar.

Men för att lyckas behöver jag inte bara göra mina läxor... jag måste sova också. I morgon en ny dag, nya utmaningar. Nu är det natt, dags att göra läxan och sova! Det finns ingen återvändo!


torsdag 13 mars 2014

Kraften i att blogga




Jag har insett att det finns mycket kraft i att blogga. Det handlar inte om att ha ”många läsare” till antalet utan snarare om vem som läser och varför. Igår fick jag ett telefonsamtal som var totalt oväntat. Ett nummer jag inte kände igen, och jag trodde det var från SAFARI-studien som jag anmält intresse att delta i. En kvinna presenterade sig, sa att hon ringde angående en blogg hon läst som jag hade skrivit. Jag fick en klump i magen och hann snabbt tänka att nu har jag skrivit något olämpligt... Vad annars kan jag tro?? Nåja, jag behövde inte vara rädd för just det visade sig. Kvinnan ringde från SVT:s rapport och att hon höll på med ett reportage om uppskjutande beteende. För något år sedan hade jag skrivit ett blogginlägg om detta ämne, om hur det påverkade mig. Hon ville göra en intervju med mig som del i ett inslag i Rapport.

 Om jag ska vara ärlig så blev jag livrädd av flera anledningar. Dels finns det folk som LÄSER det jag skriver!!!! Dels så kände jag en enorm rädsla bara av tanken på att låta mig intervjuas inför en kamera och att det sen kunde komma att sändas i SVT! Jag förklarade läget om min rädsla men på något sätt så lyckades hon övertala mig att ställa upp tillslut. Det var inte alls så jag skulle spendera dagen... jag skulle ju åka med Bosse till Vårdcentralen sen skulle vi handla osv... 

Bara tanken är svindlande att detta kan hända mig... Att jag skrivit något som betyder något i ett större sammanhang. 

I alla fall så bestämde vi att reportern och fotografen skulle komma till Lingvägen kl 13.30 för att rigga upp för en intervju på en passande plats ute. Solen lyste fint och det skulle inte alls vara något farligt att medverka. GLUNK!!!!

Nu har jag i alla fall gjort det jag inte trodde var möjligt... Jag har tidigare anmält intresse att medverka i Radiopsykologen för att prata om min sociala fobi med en psykolog i radio men då jag fick erbjudande att vara med bangade jag. Det gjorde jag inte i dag! Jag är lite stolt över det faktiskt!!

Själva intervjun var inte alls så jobbig som jag trodde. Men jag vet ju inte hur resultatet blir. Jag hoppas att det inte blir alltför knasigt!! Reportern ställde frågor runt mitt uppskjutande beteende och om hur det påverkade mig, mitt mående etc. Det var bara för mig att svara så ärligt som möjligt. Det var inte alls komplicerat. Det kändes avslappnat och helt ok. Intervjun genomfördes här på gården på Lingvägen. Efter satt vi och pratade en stund. Jag är förvånad att jag klarade av detta. När jag väl gjort detta och hunnit smälta det lite så har jag insett ett och annat.

Det som hände mig igår fick mig att reflektera över mitt liv och om vart jag är påväg. Det händer mycket i mitt liv just nu. Kanske mer än det gjort under hela mitt vuxna liv. Det känns som att det är på väg att vända, på riktigt. Jag har insett att jag måste göra valet, jag måste ta besluten som gör att mitt liv blir bra. Ingen annan kommer göra det åt mig. Så länge jag låter andra styra eller så länge jag struntar i att agera så kommer jag att åka ner i mina depressioner, jag kommer ha kvar min ångest, min sociala fobi kommer kvarstå eller förvärras med isoleringen som kommer av sjukskrivningar mm. 

Jag står vid ett vägskäl, det finns två vägar att välja. Den första och kanske lättaste vägen är att fortsätta vältra mig i ångest och rädslor, att välja att gömma mig, försöka glömma vem jag är och bara köra på, falla och försöka resa mig igen. Den andra vägen är att acceptera livet som det är, inse att jag är bra som jag är. Visa att jag betyder något, att jag vill något, att jag är stolt över att vara JAG. Den jag behöver bevisa detta för är nog mest jag själv. 

Det har tagit mig lång tid att acceptera det faktum att jag är sjuk i depression och ångest. När jag nu accepterat det kanske jag faktiskt kan komma ur detta tillstånd och få tillgång till min PERSONLIGHET! För jag är en person, en kvinna med goda och bra egenskaper. Det gäller bara att våga plocka fram dem och vara stolt över dem. När jag kom över begreppet HSP, Highly Sensetive Person för ett par år sedan var det som att komma hem. Även om jag inte kunde acceptera det då så såg jag hur jag själv passade in där. Med de egenskaper jag har, med de svårigheter jag haft i livet som är länkades mitt liv samman med det. Det är inte så konstigt att jag inte klarat av vissa saker i mitt liv, så som mitt yrke. Det är ingen ”ursäkt” för mina misslyckanden, men jag har fått en förståelse för varför läraryrket har varit svårt för MIG! Jag är en högkänslig kvinna som är introvert. Jag finner det mycket jobbigt att vistas i stora sammanhang med många människor på en gång, det blir många intryck att ta in på en gång. I skolans värld finns det inget utrymme för de pauser som vi som är HSP behöver. Det finns ingen lugn plats att söka upp när det blir för mycket. 

Jag har sedan jag utvecklade depressioner i slutet av 80-talet och framåt också drabbats av social fobi. Jag har trott att jag ”alltid” haft det men jag är inte lika säker idag. Att jag varit ”blyg” och tystlåten som barn JA, men troligen har jag inte haft social fobi utan det har varit ett uttryck för min HSP och introverta sida. Jag har byggt upp en stor ångest under skoltiden för att redovisa eller tala inför klassen/publik samtidigt som jag alltid gillat att stå på scenen framför publik, gärna många... 

Idag klarar jag av så mycket mer än jag gjorde när jag var tonåring, eller ung vuxen. MEN jag är inte helt i mål. Jag har fått KBT mot min sociala fobi och den gav inte det resultat jag hade hoppats på. Kanske var det fel för mig att göra på detta sätt? Jag vet att jag kan ha svårt för att anpassa mig till andra och därför tror jag att jag måste få enskild KBT för att ha en chans att lyckas med det hela. Jag behöver också vara tuffare mot mig själv, det är bara att inse det! Jag är envisare än synden och när jag bestämt mig för något så kan jag bara köra på. Men när jag ser min egen svaghet så blir jag förblindad av den och klarar inte av att se förbi det... Det måste jag inse att jag kan klara av!!

Jag hade ett samtal med reportern och fotografen efter intervjun. Det var ett bra och intressant samtal som kom in på detta med utbrändhet, depression, svårigheten att ta sig tillbaka, om hur man blir ”frisk” och stark igen. Det är ju mer vanligt än ovanligt att drabbas av detta idag. Kraven är stora både inom yrkeslivet och det privata livet. Krav på prestationer utöver det vi kanske klarar av. Då måste man våga skala bort en del. 

Jag har skalat bort en hel del från mitt liv under de senaste åren. Ett exempel är att jag slutat nyttja alkohol, ett beslut jag är stolt över. Jag saknar inte alkoholen det minsta, den har mer orsakat ångest och oro än något annat om jag tänker tillbaka på mitt liv. Så om jag aldrig dricker en droppe alkohol till så är jag nöjd... 

Jag fick några bra tips av reportern som gått igenom liknande resa som jag ett antal år tillbaka och de ska jag ta till vara på. Det var inget nytt under solen... Kost, motion, sömn och avslappning är avgörande. Jag måste helt enkelt hitta ett tempo som passar mig och min person. Acceptans för min egen person, börja respektera mig själv som den jag är. Jag har behov av lugn, ro, tid till eftertanke. Jag blir uttröttad och överväldigad i stökiga miljöer, därav måste jag se över min arbetssituation.


söndag 2 mars 2014

Det är ju så enkelt...

http://www.dn.se/insidan/att-skjuta-upp-saker-har-blivit-allt-vanligare/


"Har du för vana att skjuta upp saker som du vet att du verkligen borde ta itu med direkt? Trots att du vet att det egentligen bara blir värre då? Du är inte ensam. Men bara lugn, nu finns hjälp att få. En bok som kommer ut om tre veckor innehåller nämligen en rad tips för alla ”uppskjutare”."

"Psykologen Alexander Rozental och journalisten Lina Wennersten har intresserat sig för uppskjutandets psykologi i flera år, och inom kort utkommer deras bok ”Dansa på deadline”. I den försöker de förklara varför en del alltid tycks vänta med att utföra viktiga uppgifter, trots att de riskerar att må sämre."

Ja, ja, ja....  Artikeln i DN skulle kunna vara jag. Jag har i hela mitt (vuxna) liv skjutit saker på framtiden. Det jag inte gör idag kan jag lika gärna göra en annan dag eller någon gång i framtiden. Men det är inte utan en viss ångest jag gör det... Att skjuta upp disken till morgondagen eller för all del städningen till nästa vecka kanske inte är så farligt men att ha i system att lägga ett viktigt samtal, mail eller något annat åt sidan är inte alltid så smart. Det har jag fått erfara... 

Jag har t ex inte hört av mig till min tandläkare trots att jag för en vecka sedan listade mig hos folktandvården och då måste höra av mig till min tandläkare... Det är "bara" ett mail som ska skickas iväg. Hur svårt kan det vara.... Under mina studieår har jag alltid "pluggat i sista stund", detsamma gäller väl hur jag sköter mina arbetsuppgifter, jag gör dem i sista stund. När jag jobbade som lärare satt jag ofta kvällen innan och förberedde mer komplicerade lektioner, möten etc. Jag har alltid sett det som att jag "jobbar bäst under press och stress" men det är inte sant. Många gånger har jag mått riktigt dåligt över att ha saker som hänger över mig... Vad som gör att jag agerar som jag gör vet jag inte men jag har under en stor del av mitt liv sett mig som "lat" och tjat har INTE bitit på mig, som t ex tjatet om att städa mitt rum. 

"Att skjuta upp saker till morgondagen kan få andra allvarliga följder, påpekar Lina Wennersten. Ta till exempel den som väntar med tandläkarebesöket trots att han eller hon vet att plågan kan bli värre längre fram. Eller alla kvinnor som lägger kallelsen till cellprovtagningen åt sidan för att de kanske är lite oroliga för det kommande provsvaret.
Lina och Alexander säger att vissa personlighetsfaktorer ändå påverkar benägenheten att prokrastinera. Nämnas kan låg självkontroll, hög impulsivitet, dåligt självförtroende och låg grad av optimism."


"I en studie i USA som genomfördes på 1970-talet ansåg fem procent av deltagarna att de hade betydande problem med prokrastinering. I en jämförbar amerikansk studie svarade nyligen mellan femton och tjugo procent att deras uppskjutande skapade stora eller mycket stora svårigheter för dem. Mycket talar för att utvecklingen är likartad i Sverige, enligt Alexander Rozental och Lina Wennersten.

– En viktig förklaring är att arbetsmarknaden ser annorlunda ut än på 70-talet. I dag ställs det allt större krav på att vi ska strukturera vårt eget arbete och jobba mot långsiktiga mål. I nästan alla platsannonser efterfrågas ansvarstagande och förmåga att arbeta självständigt, påpekar Lina."


Jag kan förstås inte jämföra mina erfarenheter med hur arbetmarknaden såg ut på 70-talet då jag var barn under dessa år. Inte heller minns jag hur jag själv var i barndomen vad gäller att skjuta upp (prokrastinera) sådant som jag skulle göra. Jag vet att jag under gymnasiet i alla fall sköt upp läxläsningen så länge det gick. Resultatet blev förstås inte så bra av det, men jag saknade faktiskt studiemotivation då. När jag började läsa till lärare så hade jag nog samma beteende. Jag tog inte tag i sakerna på en gång utan drog ut på det hela, in i det sista när det gällde plugg inför tentor etc. 


"Råd till alla ”uppskjutare”

  • Sätt upp målen för vad du vill göra och åstadkomma på rätt sätt. För stora och svepande mål är inte bra. Målen ska vara specifika, mätbara, acceptabla, realistiska och tidsbestämda.
  • Bryt ned målen i mindre delar. Börja med att sätta minimimål för att komma i gång. Om du ska göra i ordning i den superröriga garderoben kanske det bästa är att börja med att skaffa en skohylla och sedan gå vidare.
  • Försök att arbeta i avgränsade arbetspass med pauser emellan. När ett pass är klart – unna dig en belöning. Arbetspass på 45 minuter brukar vara optimala
  • Stäng ner flikar och program som du inte behöver när du jobbar vid datorn. Alla distraktionsmoment gör att det blir lättare att skjuta saker framför sig.
  • Arbeta inte för länge med en sak. Ta reda på när du arbetar bäst under dagen. Är du en kvällsmänniska? Morgonmänniska? Att arbeta sent på natten är sällan särskilt effektivt."

Råden ovan är kanske inte så dumma i alla fall... jag vet att jag till viss del "skärpt" mig men det finns fortfarande en hel del för mig att ta tag i. Jag försöker skapa mig rutiner och struktur i min vardag. Inte minst nu när jag gått hemma i långa perioder. Det har inte varit roligt att rasa ihop som en våt trasa som jag många gånger gjort under de senaste åren. Då är det än lättare att skjuta upp saker som jag verkligen borde göra. Jag mår bättre idag än jag gjort på många år. Jag känner mer och vill mer. Trots det så drar jag mig för att ta tag i saker. Trots det har jag svårt att göra saker på en gång. Det måste bli ändring!! Jag kan inte dra ut på vissa saker som jag "alltid gjort". Det som är viktigt i livet MÅSTE jag ta tag i på ett bättre sätt! Det är något jag måste lova mig själv!!!

Läs även:


"Psykologen och författaren Görel Kristina Näslund har under flera år intresserat sig för det här ämnet. Själv brukar hon komma i tid till möten, men har brukat skjuta på saker som träning och bokföring.

I sin bok ”Kom till skott” (Kärnhuset) skriver hon att människor kan delas in i tre grupper: Den som inte skjuter på något alls, de som skjuter på ett och annat samt de som skjuter på mycket. De senare kan få problem med studier, arbete och socialt liv."


"I boken beskriver Görel Kristina Näslund olika metoder för att komma till rätta med destruktiva uppskjutarvanor. Hon har själv prövat flera av dem, och hänvisar till den spanske konstnären Salvador Dali som menade att vi inte ska vara rädda för det perfekta resultatet – för vi kommer aldrig att nå dit.

I förordet till boken, som både finns tryckt på papper och elektroniskt nedladdningsbar, skriver hon om en vän som brukar skjuta upp saker – men som med åren har lärt sig vilka sysslor som kan vänta utan att det blir efterräkningar. Han behöver ingen hjälp, menar Görel Kristian Näslund. Men för dem som verkligen prokrastinerar, lider av ”uppskjutarsjuka”, har hon en rad enkla och välbeprövade tips."


Någon mer än jag som känner igen sig??