Visar inlägg med etikett psykisk hälsa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett psykisk hälsa. Visa alla inlägg

tisdag 13 maj 2014

Får det gå till så här??

Nu kan det ju bara vara "otur" att många i personalen slutar på en mottagning men på Capio psykiatri i Värmdö har det gått alldeles för långt nu. Flera läkare, psykologer, sjuksköterskor och arbetsterapeuten har slutat eller kommer att sluta. En del frivilligt, andra får inte vara kvar. Jag byter ut alla mina behandlare och jag är inte ensam! Jag blir arg över hur jag och mina medpatienter blir behandlade. Att vända sig till psykiatrin är inte lätt! Jag har nu träffat på flera som inte ens under ett halvår eller mer fått träffa en läkare, andra som liksom jag står inför nya behandlare/läkare och måste "börja om" IGEN!
Värmdös psykiatri var tidigare bra, jag har själv ingen lång erfarenhet av mottagningen men flera som behandlats länge säger det och även inom annan psykiatrisk vård har mottagningen varit känd som "bra". Vad har hänt?? Var är kontinuiteten i vården? Vi är många som känner att vi hamnar mellan stolarna och går tillbaka till ett sämre mående för att allt är så rörigt!
Detta är mitt sätt att agera, jag är inte bra på att muntligt föra mig men jag vill ändå få säga det jag tycker. Skriva är väl mitt sätt att våga ge mig ut på okänd mark. Jag som oftast sagt
- Ja tack och amen! till allt som händer i mitt liv oavsett om det är vård, arbete eller privat.
Capio
 Avslutar med en fin melodi... Denna lyssnade jag på när jag var riktigt nere på botten. Nu är den bara vacker att höra:
(I ain't going down again)
I'm finally feeling strong
(I ain't going down again)
But I ain't made of stone
(I ain't going down again)
Leave me alone
I ain't going down again

Sorrow get away from my door
Don't come around
Don't come around
Don't come around here
No more
I won't welcome you in
From now on you're a stranger
Not a friend

fredag 9 maj 2014

Tankar för dagen...

Vi lyssnade i går morse på "Tankar för dagen" i Sveriges Radio P1, då psykiatern Ing-Marie Wieselgren pratade om att hjärnan måste vila. Jag har allt mer börjat fundera över sociala medier och om hur jag använder min smartphone och dator. Jag avgudar dessa apparater och under min sjukdomstid av depression och ångest har dator och smartphone varit min "vän" och följeslagare... Kanske dags att tänka om, få ro i själen, låta hjärnan vila. Men hur gör man det?? Att hitta ron att ta pauser är svårt, det tycker i alla fall jag. Mitt "beroende" av att uppdatera mig själv om vad som händer runt mig är stort. Facebook, bloggar, mailboxarna skriker till mig... Dags att vila, dags att göra sig av med energitjuvarna i livet?? Men frågan är och förblir HUR?

Lyssna gärna på detta...

Jag följer en fin blogg på Wordpress där jag delar mågna av skribentens värderingar. Hennes senaste inlägg väckte tankar hos mig, läs gärna detta här: Blyga Myran.

Jag hoppas finna en ro i själen och tanken för att orka se framåt in i mina barns och min framtid. Se en ljusning på det som är mörkt och ta till vara på det som är ljust och vackert... Det är min tanke för dagen.



tisdag 22 april 2014

Den stärkande promenaden



Promenadgruppen på Capio är av stor betydelse för mig. Det är inte bara en möjlighet till promenad. Samtalet mellan mig och de som leder gruppen är stärkande. Så även samtalet med andra patienter.

Att veta att jag inte är ensam betyder också en hel del. Vi är många, vi finns, vi andas, vi försöker överleva. Vi VILL överleva och orka med familj, arbete och en meningsfull fritid. Allt det som är självklart för en del, men inte alltid för oss. 

För oss blir samvaron lika viktig som själva promenaden. Vi får ventilera  och dela med oss av våra erfarenheter. Vi får tala om vad vi tycker, känner, längtar efter... Vad vi känner att vi behöver. Terapeuterna som leder är lyhörda, lyssnar och förstår frustrationen över kaoset som råder på vår psykiatriska mottagning. För det rådet kaos där just nu.

Tyvärr slutar båda ledarna av promenadgruppen på mottagningen till sommaren... de och många andra. För oss som patienter sprider sig en oro. Vissa har fått vänta, sjukskrivna, hemma utan en enda kontakt, i ett år. Så får det inte gå till. För att vara sjuk måste du vara frisk så att du orkar stå upp för att just du ska få vård. 


Ibland skulle jag vilja vara ett lejon, ett lejon som Aslan i Narnia. Ta upp kampen för det goda mot det onda även om verkligheten förstås inte går ut just på det. Men att ha modet att höja MIN röst. Min röst borde räknas, men jag tror inte på den, tror inte den håller. Rädd att inte orka när det väl gäller. 





Styrkan i att vara i en grupp är stor. Det känns tryggt att vi är fler, fler som delar erfarenheterna. Som är rädda om oss själva, vi som vill känna oss starka att orka med familjen och livet omkring den, vi som vill kunna jobba och fungera. Vi finns, vi vill, vi kämpar. Ni kanske inte tror det, men vi gör det... Det finns ingen ovilja, bara oro och rädsla att falla igen och igen. 

lördag 12 april 2014

Energi-boost

Idag har jag haft en alldeles underbar dag tillsammans med mina barn och min familj. En utflykt till Hagaparken blev det och en promenad längs Brunnsviken samt en glass vid Koppartälten. Äntligen kan jag känna näst intill ett lyckorus av att bara vara ute på detta sätt tillsammans med min familj. 

Det ger en energi som jag inte är van vid. Under många år har jag sökt denna energi. Jag vill bli av med den trötthet som jag känt i så många år, den trötthet som kommer av att livet inte alls är som jag vill eller önskar. Jag måste helt enkelt leva mitt liv. Vem ska annars leva mitt liv? Jag har bara ett liv att spendera så det är mitt ansvar att göra det på bästa sätt.

Ett liv är inget liv utan motgångar men det är inte heller ett liv om det bara går tungt och är som en hög mur, tätt omsluten utan in-/utgång.  Då blir det en kvävande effekt av det hela och när jag i torsdags var på ACT så beskrev jag först min ångest som ett högt berg, som att klättra upp på Mount Everest. Men jag inser mer att mitt liv varit omgärdad av en hög mur, så hög att det fram tills nu varit omöjligt att ta sig över eller genom. Nu har det blivit en öppning i muren och lite ljus sipprar in. Jag får frisk luft i mina lungor.

Jag söker tilltro till livet, en tro jag inte haft sedan många år. Jag har bara varit, försökt leva mitt liv för andra. Värdesatt alla andras behov före mina egna. Mina barn kommer alltid först och det kommer jag inte ändra på. De kommer tillsammans med mitt välmående på en delad första plats. Om jag inte tar tag i mitt liv, hur ska jag då kunna ta hand om någon annan?

När jag gick där, längs Brunnsviken tillsammans med mina barn och min familj så kunde jag inte känna annat än en sorts lyckokänsla. Det är mina fina ungar, mina älskade barn som betyder allt för mig. Visst blir jag trött och less ibland när det blir konflikter som t ex när vi passerade Fjärilshuset och barnen inget hellre ville än att gå dit... Framför allt blev Simon sur och tvär när han inte får som han vill. Men han tinade upp efter ett tag och resten av utflykten var lyckad. Då kunde jag slappna av och njuta av naturens prakt, träden som är på väg att slå ut, alla blommor, blåsippor, vitsippor och tussilago.

Idag var jag här och nu, i stunden, något som jag måste bli bättre på. Jag som i princip alltid varit någon annanstans. Jag har levt mitt liv igår eller i morgon. Ältat saker jag ändå inte kan påverka som varit eller ältat det jag tror kommer hända. Sett katastrofer vid varje hörn. Jag har missat mycket av livet på detta vis.

Igår frågade en kollega mig hur jag mår innan jag skulle gå hem. Hon vet hur dåligt jag mått och hur illa det varit. Att få frågan kändes först jobbigt. Men sen landade jag lite i det hon fortsatte med, om vikten att vara öppen. Att våga tala om hur läget är, att berätta hur jag mår. Jag fick gärna öva på henne... Det värmde i hjärtat och jag inser att jag måste våga vara mer öppen. Jag har alltid varit "privat" även om jag inte valt det. Jag har trott att jag varit öppen men det finns mycket som jag drar mig för att tala om för andra.

Jag kommer inte att kunna leva det liv jag vill om jag inte ger mer av mig själv, utan att ge bort hela min själ. Jag måste lära mig hur jag delar med mig utan att göra avkall på mitt eget. Hitta balansen i att ge och ta. Att ta från andra har varit svårt. Min känslighet har inte fått bli den styrka jag vill att den ska vara. Det är en stor process att landa i nya insikter. Men jag lär för livet och livet lär mig.

Dagens utflykt till Hagaparken...













fredag 4 april 2014

En otrygg ekonomi kan förvärra psykisk ohälsa

Sitter för en gång skull och läser DN i "lugn och ro" på morgonen. Fastnar på Insidan, och ännu en artikel om psykisk ohälsa. Denna gång konsekvenserna av en taskig ekonomi. För min del är inte ekonomin kraschad än. Jag överlever p g a att jag fick in pengar på husförsäljningen för lite drygt ett år sedan. Sen tillkommer förstås en del bidrag som ska tillkomma barnens välbefinnande. Men om jag bara hade sjukpenningen att leva på så skulle det vara svårt. Denna månad fick jag drygt 9000 i inkomst. Hyran och CSN blev denna månad 9200 kr p g a retroaktiv hyreshöjning. Resten då?? Ja det får barnbidrag mm och sparpengarna bidra till att betala, dvs el, Internet, TV, mobil, fackavgiften, diverse försäkringar, maten, ev kläder etc. Men än så länge går det ingen nöd på mig, men visst oroar jag mig. Men även om min "GAD" (ångest) och även depressionen  har blivit lättare under senaste tiden så oroar jag mig mycket för framtiden. Ekonomin är en stor fråga förstås. Min stora rädsla är förstås att rasa helt ekonomiskt och inte kunna försörja mig och min familj. Jag har trots allt försörjt mig själv sedan jag var 19 år och flyttade hemifrån. Men jag "valde" inte att bli sjuk, "svag" eller utmattad.

Artikeln på Insidan i DN syftar till rapporten "Minuskontot" (Hjärnkoll och NSPH) och om den kan du läsa här.

"

Tydligt samband mellan psykisk ohälsa och otrygg ekonomi

Personer med psykisk funktionsnedsättning har väsentligt lägre inkomster, är mer beroende av bidrag och har mindre marginaler jämfört med befolkningen som helhet. Otrygg ekonomi under lång tid ökar risken för ohälsa, samtidigt som ohälsa kan innebära försämrad ekonomi och försvårad återhämtning.
En ny rapport, Minuskontot – Ekonomiska villkor för personer med psykisk funktionsnedsättning, har sammanställt offentlig statistik om ekonomiska villkor för personer med psykisk ohälsa. Resultaten är tydliga:
  • Enligt Socialstyrelsen har ekonomiska förhållanden för människor med psykiska funktionsnedsättningar konstant försämrats under de senaste årtiondena.
  • Personer med psykisk ohälsa har i genomsnitt väsentligt lägre inkomster än befolkningen som helhet.
  • Endast tre av tio har inkomst från arbete.
  • Bland de som har arbete är inkomsterna lägre.
  • Drygt hälften av de med svåra besvär av ängslan, oro eller ångest uppger att de inte klarar en plötslig utgift på 8000 kronor, vilket kan jämföras med 15 procent bland dem utan dessa besvär eller annan funktionsnedsättning.
  • Anhöriga till personer med psykisk funktionsnedsättning lägger ner i genomsnitt 22,5 timmar i veckan på vård, motsvarande en halvtidstjänst."

Jag finner det intressant att ta del av andra människors erfarenheter och delar vidare. Klicka på bilderna nedan och ta del av artikeln i DN. 






torsdag 3 april 2014

Poff - och luften gick ur mig...

Kanske var det föreläsningen om KBT och ångestsyndrom som gjorde det? Kanske var det den allmänna tröttheten och att jag är frusen och kall? Kanske var det något helt annat? Men ju när min Cesarsallad med räkor är uppäten och bussen till jobbet går om knappt 30 minuter så känner jag absolut inte för att åka till jobbet. Jag vill inte vara social ens. Delselius är en plåga, alla människor, lunchrusning... Jag vill hem till ensamheten, tystnaden... Det är min tredje dag med arbetsprövning. Och ja, det borde gå bra, inte vara några problem alls eller hur? Hur svårt kan det vara? Jag har en god överblick över jobbet som sådant, det är inte "svårt" på något sätt. Men ändå är det som att det är en omöjlig ekvation. Jag bävar t ex för mellanmålet i matsalen. Det är en hög ljudvolym, stökigt osv. I alla fall var det så sist, för så där en fyra månader sedan...

Kanske är det så att min medvetenhet över min högkänslighet gör mig extra känslig för alla intryck som passerar under en dag. Eller är det min depression/ångest/sociala fobi som bryter igenom?? Jag vet ju att jag inte är lika låst i min depression längre. Men ångesten är jag inte fri från.

Jag skulle verkligen vilja säga att det känns bekvämt att sitta här, lyssna på folket omkring mig, musiken i bakgrunden, slamrandet från bestick, kaffemaskiner etc. Men det är inte ett dugg bekvämt eller mysigt. Jag tänker på råd jag fått under årens lopp, bl a ett från en vän, att lyfta blicken, inte se ner i marken eller titta bort. Våga möta världen. Det försöker jag tänka på när jag mår hyfsat bra... Sen tänker jag på det jag lärt mig av KBT och som jag blev påmind om idag, att försöka undvika säkerhetsbeteendena och våga möta ångesten i stället. Så det ska jag snart göra... Åka till jobbet och vara i stunden. Se med andra ögon, inte blicka ner, se rakt fram och inte undvika.

Så nu är det bara att ta på sig masken och fara iväg... Livet kallar, bara att åka med!

söndag 30 mars 2014

Inre stress

Jag har ett enormt inre stresspåslag just nu som breder ut sig inom mig... Det gör att mina tankar snurrar runt som en virvelvind eller kanske som en orkan i huvudet på mig. GAHHHHHHHH Jag kan inte tänka längre, jag kan inte skriva...

Men idag har jag i alla fall köpt tre nya kastruller... Nu äntligen ska mina aluminiumkastruller BORT!!! Jag har hört att det inte är så nyttigt att laga mat i dem så det kanske är på tiden! Vi besökte Iittala i Hamnen och de hade lagerrensning, köp tre få den billigaste på köpet. Men trots det gick det på 698 kr för tre kastruller, men det är det värt!!



Sen handlade vi på Ica och jag som har världens bästa man har fått supergoda pannbiffar till middag och en helstekt majskyckling stekt i lergryta som jag och barnen ska äta i veckan... Så kanske ska jag tänka på det när ångseten griper mig om halsen eller tar tag om hjärtat på mig... Jag har så mycket bra i mitt liv.

onsdag 26 mars 2014

Se framåt... rakt och ärligt!

Jag vill göra något av mitt liv! Jag har passerat 40 årsstrecket med ett par år sådär och jag är mäkta trött på att känna mig "misslyckad" och "missanpassad" i denna värld!

Jag har insett att läraryrket kanske inte var mitt "kall". Min person passar inte in där helt enkelt! Som introvert/blyg/tystlåten/eftertänksam mm så har jag inte känt mig "hemma". Att jag på det faktiskt har en svår social fobi hjälper förstås inte!! Jag har gett yrket 20 år om jag räknar mina studier, föräldraledighet, sjukskrivningar samt min tid som "fritidsledare". Jag fick ett nytt anställningsavtal där min lärartjänst förvandlades till fritidsledare. Kändes inte helt bra men det var vad jag kunde göra då! Som fritidsledare har jag förstås fått utveckla lite andra sidor hos mig själv och det har jag uppskattat trots allt. Det som varit min akilleshäl är arbetstiderna till stor del. Då jag gått ner i tid för barnens skull så har jag fått börja senare och tyvärr slutat sent. Det har bidragit till den senaste kraschen för mig. Tyvärr finns ingen annan lösning på min arbetsplats för det "problemet",  jag är på fritids nu så det får jag anpassa mig till... 

Varför jag inte klarar av yrket förstår jag inte helt och fullt än, jag har inte varit i närheten av att kunna tänka på saken ens. Att bli "utbränd" eller sönderstressad som jag varit i kombination med en långvarig djup depression som jag försökt dölja och min sociala ångest har  tillslut lett till att hjärnan blev så stressad att det inte alls gick att tänka, planera för framtiden etc. I min hjärna "kryper" det när jag försöker tänka på vissa saker, eller när jag ställs inför beslut, krav etc. Jag VILL så mycket men har svårt att genomföra därför att allt snurrar i skallen. Bara att planera middagsmaten hemma har varit en kamp många gånger! Att ta hand om barnen och deras behov. Att sen på det lägga kraven från en krävande arbetssituation som varit så katastrofalt svår för mig ibland att jag gråtit i duschen på morgonen för att sen bita ihop och gå till jobbet, göra mitt ytterst som inte varit tillräckligt "bra". 

Att jag trots mina motgångar stannat på min arbetsplats kanske är sista beviset på att jag INTE har en NPF-problematik av typen ADHD. Oron och många andra tecken finns men jag har alltid försökt stå fast vid det jag gjort... Stannade i gymnasiet trots att jag inte "klarade av" att plugga, jag orkade helt enkelt inte! Fortsatte mina studier till lärare trots att det var urjobbigt och mycket svårt ibland. Jag stannade på min arbetsplats trots att det varit tufft många gånger. Jag går inte in på det här men det har varit en extrem kamp för mig!! Jag är av naturen lite väl envis kanske...

Idag träffade jag en psykolog på Centrum för psykiatriforskning i Stockholm för ett bedömningssamtal om att delta i en forskningsstudie, SAFARI-studien. Den syftar till att se vilken behandlingsform som mest effektivt kan få tillbaka oss som är sjukskrivna i arbete.

Safaristudien

"SAFARI står för SAmordnad Forskning kring Arbetsrelaterade RehabiliteringsInsatser och riktar sig till personer som är sjukskrivna till följd av lättare psykisk ohälsa som depression, oro eller stressrelaterad ohälsa. Projektet är ett samarbete mellan Stockholms Läns Landsting, Västmanlands landsting och Västra Götalands Regionen och syftar till att öka kunskapen kring sjukskrivningsprocessen. SAFARI studien pågår under 2013 och 2015. Läs mer om de olika projekten under flikarna till vänster.

För att delta i SAFARI-studien måste du tillhöra antingen Stockholms län landsting, Västmanlands läns landsting eller Västra Götalandsregionen. Du deltar i den delstudie som respektive landsting ansvarar för där du är mantalsskriven.
SAFARI, Stockholms delstudie söker under våren 2014, t.o.m. 15 april, ytterligare deltagare till forskningsstudien. Läs mer under fliken Stockholm." http://www.safaristudien.se/safaristudien/
Fyra olika grupper kommer studeras, tre med behandling och en kontrollgrupp. Grupperna lottas ut så vad jag får delta i vet jag inte. Men jag tycker det är bra att kunna ställa upp i detta sammanhang. När jag nu hamnat där jag är så känns det ändå meningsfullt att få bidra på något sätt.

De fyra grupperna i studien är:

  1. Acceptance and Commitment Therapy (ATC). Det är en behandlingsmetod som utvecklats ur KBT och är en form av psykoterapi. I studien ingår 6 behandlingssamtal och eget arbete via Internet. 
  2. ArbetsplatsDialog för Arbetsåtergång (ADA) som innebär att man försöker upprätta en dialog mellan den sjukskrivna och arbetsgivaren för att underlätta återgång i arbetet, genom att t ex göra nödvändiga anpassningar på arbetsplatsen. Detta innebär enskilda samtal samt ett gemensamt samtal med arbetsledare/chef.
  3. En kombination av ATC och ADA
  4. En kontrollgrupp som inte erbjuds behandling via projektet utan tar del av den vanliga vården via sin vårdgivare. 
Vilken grupp det blir för mig återstår att se, men spännande är det i alla fall och jag känner verkligen att jag vill kunna bidra till att vården för oss som "gått in i väggen" eller drabbas av psykisk ohälsa faktiskt kan få rätt hjälp att komma tillbaka i arbete. Jag VILL arbeta men det får inte bli till vilket pris som helst. Arbetsmarknaden är fyrkantig ibland och trots att jag försöker anpassa MIG så räcker det inte, jag räcker inte till. Mitt viktigaste är mina barn. Jag måste orka med dem helt enkelt och de har rätt att ha det bra på alla sätt... framför allt en närvarande mamma, något de saknat under långa perioder...  Möjligt är att barnen inte märkt av det men jag som mamma har definitivt märkt av en skillnad på hur jag är idag mot för ett par år sedan. Jag har just nu mycket mer ork med barnen, sitta och göra läxor, laga mat, umgås och ork att vara ute. 

Nu ser jag framåt, nästa vecka börjar jag arbetspröva i skolan igen. Två veckor, två timmar om dagen. Det kanske inte låter mycket men det kommer kännas för mig. Jag vill verkligen få detta att fungera. Jag vill känna att jag har en bra känsla när jag åker till jobbet. Jag vill få uppleva glädjen och gemenskapen som finns på en arbetsplats. Jag kan säga att jag inte alls trivs att gå hemma, det känns mycket bättre att vara aktiv under större delen av dagen... 









måndag 17 mars 2014

Jag är vad jag äter




Japp, idag har jag gjort upp med mitt skafferi och detta var vad jag fann... det ovan alltså. En stor mängd sötsaker som jag vet att barnen INTE äter. Nu ska det ut ur mitt skafferi och ut i sopan!! Så i morgon följer soppåsen ovan med ut!!

Påsen väger ungefär 3 kg så det fanns en del att ta av. Mycket är kvar sedan julen, det "hemkokade" godiset men det är lika illa det... även några av de hembakade kakorna åker nu! 

Som bekant gillar både jag och Bosse det goda livet men nu är det slutfikat för vår del. Kaffe - ja tack! Onödigt socker - nej tack!! Socker och annat onyttigt lär komma med ändå genom födan. 

Målet är att dra ner på så mycket som möjligt och äta nyttigt. Mer grönsaker och fisk är en början! 

Hur detta ska gå?? Ja det står skrivet i stjärnorna. Det blir en kamp för mig som ääääääälskar en god chokladkaka och än mer glass... 

Whish me luck!!!! 

torsdag 13 mars 2014

Kraften i att blogga




Jag har insett att det finns mycket kraft i att blogga. Det handlar inte om att ha ”många läsare” till antalet utan snarare om vem som läser och varför. Igår fick jag ett telefonsamtal som var totalt oväntat. Ett nummer jag inte kände igen, och jag trodde det var från SAFARI-studien som jag anmält intresse att delta i. En kvinna presenterade sig, sa att hon ringde angående en blogg hon läst som jag hade skrivit. Jag fick en klump i magen och hann snabbt tänka att nu har jag skrivit något olämpligt... Vad annars kan jag tro?? Nåja, jag behövde inte vara rädd för just det visade sig. Kvinnan ringde från SVT:s rapport och att hon höll på med ett reportage om uppskjutande beteende. För något år sedan hade jag skrivit ett blogginlägg om detta ämne, om hur det påverkade mig. Hon ville göra en intervju med mig som del i ett inslag i Rapport.

 Om jag ska vara ärlig så blev jag livrädd av flera anledningar. Dels finns det folk som LÄSER det jag skriver!!!! Dels så kände jag en enorm rädsla bara av tanken på att låta mig intervjuas inför en kamera och att det sen kunde komma att sändas i SVT! Jag förklarade läget om min rädsla men på något sätt så lyckades hon övertala mig att ställa upp tillslut. Det var inte alls så jag skulle spendera dagen... jag skulle ju åka med Bosse till Vårdcentralen sen skulle vi handla osv... 

Bara tanken är svindlande att detta kan hända mig... Att jag skrivit något som betyder något i ett större sammanhang. 

I alla fall så bestämde vi att reportern och fotografen skulle komma till Lingvägen kl 13.30 för att rigga upp för en intervju på en passande plats ute. Solen lyste fint och det skulle inte alls vara något farligt att medverka. GLUNK!!!!

Nu har jag i alla fall gjort det jag inte trodde var möjligt... Jag har tidigare anmält intresse att medverka i Radiopsykologen för att prata om min sociala fobi med en psykolog i radio men då jag fick erbjudande att vara med bangade jag. Det gjorde jag inte i dag! Jag är lite stolt över det faktiskt!!

Själva intervjun var inte alls så jobbig som jag trodde. Men jag vet ju inte hur resultatet blir. Jag hoppas att det inte blir alltför knasigt!! Reportern ställde frågor runt mitt uppskjutande beteende och om hur det påverkade mig, mitt mående etc. Det var bara för mig att svara så ärligt som möjligt. Det var inte alls komplicerat. Det kändes avslappnat och helt ok. Intervjun genomfördes här på gården på Lingvägen. Efter satt vi och pratade en stund. Jag är förvånad att jag klarade av detta. När jag väl gjort detta och hunnit smälta det lite så har jag insett ett och annat.

Det som hände mig igår fick mig att reflektera över mitt liv och om vart jag är påväg. Det händer mycket i mitt liv just nu. Kanske mer än det gjort under hela mitt vuxna liv. Det känns som att det är på väg att vända, på riktigt. Jag har insett att jag måste göra valet, jag måste ta besluten som gör att mitt liv blir bra. Ingen annan kommer göra det åt mig. Så länge jag låter andra styra eller så länge jag struntar i att agera så kommer jag att åka ner i mina depressioner, jag kommer ha kvar min ångest, min sociala fobi kommer kvarstå eller förvärras med isoleringen som kommer av sjukskrivningar mm. 

Jag står vid ett vägskäl, det finns två vägar att välja. Den första och kanske lättaste vägen är att fortsätta vältra mig i ångest och rädslor, att välja att gömma mig, försöka glömma vem jag är och bara köra på, falla och försöka resa mig igen. Den andra vägen är att acceptera livet som det är, inse att jag är bra som jag är. Visa att jag betyder något, att jag vill något, att jag är stolt över att vara JAG. Den jag behöver bevisa detta för är nog mest jag själv. 

Det har tagit mig lång tid att acceptera det faktum att jag är sjuk i depression och ångest. När jag nu accepterat det kanske jag faktiskt kan komma ur detta tillstånd och få tillgång till min PERSONLIGHET! För jag är en person, en kvinna med goda och bra egenskaper. Det gäller bara att våga plocka fram dem och vara stolt över dem. När jag kom över begreppet HSP, Highly Sensetive Person för ett par år sedan var det som att komma hem. Även om jag inte kunde acceptera det då så såg jag hur jag själv passade in där. Med de egenskaper jag har, med de svårigheter jag haft i livet som är länkades mitt liv samman med det. Det är inte så konstigt att jag inte klarat av vissa saker i mitt liv, så som mitt yrke. Det är ingen ”ursäkt” för mina misslyckanden, men jag har fått en förståelse för varför läraryrket har varit svårt för MIG! Jag är en högkänslig kvinna som är introvert. Jag finner det mycket jobbigt att vistas i stora sammanhang med många människor på en gång, det blir många intryck att ta in på en gång. I skolans värld finns det inget utrymme för de pauser som vi som är HSP behöver. Det finns ingen lugn plats att söka upp när det blir för mycket. 

Jag har sedan jag utvecklade depressioner i slutet av 80-talet och framåt också drabbats av social fobi. Jag har trott att jag ”alltid” haft det men jag är inte lika säker idag. Att jag varit ”blyg” och tystlåten som barn JA, men troligen har jag inte haft social fobi utan det har varit ett uttryck för min HSP och introverta sida. Jag har byggt upp en stor ångest under skoltiden för att redovisa eller tala inför klassen/publik samtidigt som jag alltid gillat att stå på scenen framför publik, gärna många... 

Idag klarar jag av så mycket mer än jag gjorde när jag var tonåring, eller ung vuxen. MEN jag är inte helt i mål. Jag har fått KBT mot min sociala fobi och den gav inte det resultat jag hade hoppats på. Kanske var det fel för mig att göra på detta sätt? Jag vet att jag kan ha svårt för att anpassa mig till andra och därför tror jag att jag måste få enskild KBT för att ha en chans att lyckas med det hela. Jag behöver också vara tuffare mot mig själv, det är bara att inse det! Jag är envisare än synden och när jag bestämt mig för något så kan jag bara köra på. Men när jag ser min egen svaghet så blir jag förblindad av den och klarar inte av att se förbi det... Det måste jag inse att jag kan klara av!!

Jag hade ett samtal med reportern och fotografen efter intervjun. Det var ett bra och intressant samtal som kom in på detta med utbrändhet, depression, svårigheten att ta sig tillbaka, om hur man blir ”frisk” och stark igen. Det är ju mer vanligt än ovanligt att drabbas av detta idag. Kraven är stora både inom yrkeslivet och det privata livet. Krav på prestationer utöver det vi kanske klarar av. Då måste man våga skala bort en del. 

Jag har skalat bort en hel del från mitt liv under de senaste åren. Ett exempel är att jag slutat nyttja alkohol, ett beslut jag är stolt över. Jag saknar inte alkoholen det minsta, den har mer orsakat ångest och oro än något annat om jag tänker tillbaka på mitt liv. Så om jag aldrig dricker en droppe alkohol till så är jag nöjd... 

Jag fick några bra tips av reportern som gått igenom liknande resa som jag ett antal år tillbaka och de ska jag ta till vara på. Det var inget nytt under solen... Kost, motion, sömn och avslappning är avgörande. Jag måste helt enkelt hitta ett tempo som passar mig och min person. Acceptans för min egen person, börja respektera mig själv som den jag är. Jag har behov av lugn, ro, tid till eftertanke. Jag blir uttröttad och överväldigad i stökiga miljöer, därav måste jag se över min arbetssituation.


måndag 3 mars 2014

Ibland är det bra lågt

Har haft en jobbig dag idag. Inget särskilt skäl till det bara varit låg i humöret, blivit irriterad och arg lätt. Tappade fattningen redan på morgonen och har inte alls klarat motgångar på ett "vuxet" sätt. Oron inom mig är hög då jag trots allt har ett viktigt möte framför mig på fredag med många inblandade och som kommer att handla om min framtida yrkesbana. En yrkeskarriär jag haft länge, en arbetsplats jag jobbat på sedan 1999. Vad ska hända nu? Vad kan jag förvänta mig? Jag ska satsa allt på att vara ärlig, vara "mig själv" vem nu det är... Jag träffade en kompis igår och fikade, snackade en massa om livet, arbete och en massa annat förstås. Det är skönt att det finns andra som kan förstå att livet inte alltid fungerar. Ibland är allt svart och vitt...

Jag har en uppgång i mitt mående, jag är mer positiv, vill komma igång med livet igen. Med detta kommer mer av mina humörsvängningar fram. Jag känner att jag lättare blir irriterad och arg. Vad betyder det? Jag kan få för mig att jag totalt degat ner mig och aldrig gör något. Jag är inte spontan av mig, har svårt när det blir förändringar och jag inte känner mig bekväm med det. Jag skrev igår ett inlägg om prokrastinering/att skjuta upp saker, något som jag blev uppmärksammad på för något år sedan genom sökande på nätet att jag själv gör. När något intresserar mig så har jag relativt lätt för att ta tag i det OM det inte är svårt på något vis. Men när något är tråkigt eller jobbigt på något sätt som att skicka ett jobbigt mail, ringa ett samtal etc så väntar jag i evighet... tills jag blir nipprig... smart va?

Nåja, idag har jag och Bosse tagit med pojkarna till biblioteket. En lite trevlig och lite jobbig upplevelse. Det är svårt att hantera Samuels egenheter ibland, han ville t ex låna en bok om brandbilar men det fanns ingen... Sen har vi varit ute och lekt i solen på eftermiddagen. Jag har mailat tandläkaren om att jag nu bytt tandläkarmottagning... sen har jag ändrat digital-TVn:s utbud till mixa 8. Svårt att välja kanaler bara... :-/ Jag har också anmält mig till en promenadgrupp på Capio i morgon. Skönt att träffa lite folk och komma ut och röra på mig...

tisdag 7 januari 2014

Som ett barn på julafton ;-)

Med tindrande ögon och ett glatt leende... Min man alltså :-) <3 Han sitter där med den nya datorn och hämtar hem uppdateringar och annat. Själv står jag i köket och bränner pannkakor samtidigt som jag bloggar lite.
b och dator
Bosse och dator
dator
Sen har vi firat min födelsedag alldeles lagom idag. Barnen har varit hemma eftersom Simons fritids var stängt idag. Åkte till Nacka Forum och åt en god lunch. Pizza till barnen och pasta till Bosse och mig. Fick fina blommor av min man och ja, en bättre dag får man leta efter.
rosor
blomma
I morgon stundar vardagen igen, barnen ska till skolan, Bosse ska hem till sitt och jag ska tillbaka till läkaren. Denna månad som jag varit hemma har förstås gjort att jag idag mår bättre, men jag är mäkta irriterad över att jag inte fått samtalen som jag blivit lovad. Det innebär att jag inte känner mig ett dugg tryggare i allt som rör livet utanför bubblan här hemma. Hur ska jag kunna gå tillbaka till jobbet när INGET har förändrats nämnvärt utöver att jag sover bättre på natten... jag är lite gladare förstås. Men grundtryggheten inom mig är bortsopad... jag MÅSTE få hjälp! Jag klarar inte av att gå så här längre, jobba någon månad eller ett par och sen falla igen. Jag ORKAR inte med det!!
Nog om detta tugg... nu ska barnen äntligen få pannkaka.... PUST!