Idag har jag haft en alldeles underbar dag tillsammans med mina barn och min familj. En utflykt till Hagaparken blev det och en promenad längs Brunnsviken samt en glass vid Koppartälten. Äntligen kan jag känna näst intill ett lyckorus av att bara vara ute på detta sätt tillsammans med min familj.
Det ger en energi som jag inte är van vid. Under många år har jag sökt denna energi. Jag vill bli av med den trötthet som jag känt i så många år, den trötthet som kommer av att livet inte alls är som jag vill eller önskar. Jag måste helt enkelt leva mitt liv. Vem ska annars leva mitt liv? Jag har bara ett liv att spendera så det är mitt ansvar att göra det på bästa sätt.
Ett liv är inget liv utan motgångar men det är inte heller ett liv om det bara går tungt och är som en hög mur, tätt omsluten utan in-/utgång. Då blir det en kvävande effekt av det hela och när jag i torsdags var på ACT så beskrev jag först min ångest som ett högt berg, som att klättra upp på Mount Everest. Men jag inser mer att mitt liv varit omgärdad av en hög mur, så hög att det fram tills nu varit omöjligt att ta sig över eller genom. Nu har det blivit en öppning i muren och lite ljus sipprar in. Jag får frisk luft i mina lungor.
Jag söker tilltro till livet, en tro jag inte haft sedan många år. Jag har bara varit, försökt leva mitt liv för andra. Värdesatt alla andras behov före mina egna. Mina barn kommer alltid först och det kommer jag inte ändra på. De kommer tillsammans med mitt välmående på en delad första plats. Om jag inte tar tag i mitt liv, hur ska jag då kunna ta hand om någon annan?
När jag gick där, längs Brunnsviken tillsammans med mina barn och min familj så kunde jag inte känna annat än en sorts lyckokänsla. Det är mina fina ungar, mina älskade barn som betyder allt för mig. Visst blir jag trött och less ibland när det blir konflikter som t ex när vi passerade Fjärilshuset och barnen inget hellre ville än att gå dit... Framför allt blev Simon sur och tvär när han inte får som han vill. Men han tinade upp efter ett tag och resten av utflykten var lyckad. Då kunde jag slappna av och njuta av naturens prakt, träden som är på väg att slå ut, alla blommor, blåsippor, vitsippor och tussilago.
Idag var jag här och nu, i stunden, något som jag måste bli bättre på. Jag som i princip alltid varit någon annanstans. Jag har levt mitt liv igår eller i morgon. Ältat saker jag ändå inte kan påverka som varit eller ältat det jag tror kommer hända. Sett katastrofer vid varje hörn. Jag har missat mycket av livet på detta vis.
Igår frågade en kollega mig hur jag mår innan jag skulle gå hem. Hon vet hur dåligt jag mått och hur illa det varit. Att få frågan kändes först jobbigt. Men sen landade jag lite i det hon fortsatte med, om vikten att vara öppen. Att våga tala om hur läget är, att berätta hur jag mår. Jag fick gärna öva på henne... Det värmde i hjärtat och jag inser att jag måste våga vara mer öppen. Jag har alltid varit "privat" även om jag inte valt det. Jag har trott att jag varit öppen men det finns mycket som jag drar mig för att tala om för andra.
Jag kommer inte att kunna leva det liv jag vill om jag inte ger mer av mig själv, utan att ge bort hela min själ. Jag måste lära mig hur jag delar med mig utan att göra avkall på mitt eget. Hitta balansen i att ge och ta. Att ta från andra har varit svårt. Min känslighet har inte fått bli den styrka jag vill att den ska vara. Det är en stor process att landa i nya insikter. Men jag lär för livet och livet lär mig.
Dagens utflykt till Hagaparken...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar