Jag har alltid varit en sökare som vill ha svaren. Jag har sökt med ljus och lykta på varför just jag drunknar i mina känslor... varför jag inte tycks mäkta med det som "normala" människor klarar av. Ja vad ska man egentligen klara av som människa? Det känns som att vi ska utföra underverk ibland. Vissa av oss mår bäst av att jobba mycket, ständigt vara aktiva etc. Andra behöver mer pauser i livet, stilla ro ibland från allt som stressar. Bara vara i naturen eller hemma med en god bok, lugn musik eller bara få sitta i lugnet med en kopp kaffe... Där är jag, men det har tagit mig lång tid att förstå mina egna behov.
Jag har under de senaste åren fått kontakt med flera andra som upplever denna hudlöshet, denna känslighet och behoven som den medför. Tidigare, när barnen var små och innan dess var jag ständigt aktiv. Jag jobbade mycket, tog sällan pauser och hade en ständig beredskap. Det klarar jag inte längre av. Jag rasar direkt när jag blir alltför stressad eller pressad av för många krav runt mig. Det behöver inte enbart vara kraven från arbetsgivaren utan minst lika mycket mina egna krav på mig själv som förälder, kvinna, pedagog, människa... Jag vill mycket men har inte kraften att göra allt jag "vill" eller känner jag måste göra.
Så nu ska jag hitta lugnet, laga något gott att äta. Om en stund ska jag gå iväg för att träffa promenadgruppen på Capio. Sen ska jag ta mig till biblioteket och låna några inspirerande böcker... en bok av Erich Fromm och en av Linus Jonkman. Ser fram emot att läsa om ämnen som berör och inspirerar mig till ett bättre liv och mående... Det kan bara gå åt ett håll nu. Jag måste tro på det!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar