Tankeapparaten - ACT session 2

I onsdags förra veckan var jag åter på KS i Solna för att fortsätta att jobba mot målet, att komma tillrätta på min livslinje, att se mina mål i livet och börja leva mitt liv. Jag finner det märkligt att det ska  vara så svårt att gå in för det som är viktigt för mig, för att JAG ska må bra. Det är som att jag inte räknas, eller i alla fall har jag inte gjort det tidigare. Det fanns alltid någon annan som var viktigare. Mamma skulle vara nöjd, mina kompisar, arbetskollegor, mina barn eller min partner. Jag kom långt ner på listan över vad som räknades eller var viktigt.

Ibland faller jag tillbaka till dessa tankar igen. Då tappar jag fotfästet och blir hindrad att leva. Tankar som kommer upp då handlar om vad jag har för rätt att ta plats, synas, höras och känna mig viktig. Jag har sagt/skrivit det förr, jag skriver det igen... jag söker ständigt efter svaren. Hur slutar jag med det? Jag har ju hört om och om igen att det kanske inte går att förstå, att få alla svar... så varför då söka efter någon som inte finns??

Jag jobbade med "tankeapparaten" i onsdags. Det var ett jobbigt pass. Efter var jag helt slut och önskade inget annat än att få vila och bara vara... Vad var det då som var jobbigt? Jo att jag måste lämna över mig själv och mitt innersta till någon annan. Våga lita på den personen, våga vara öppen med vad jag tänker, känner, upplever... Varför mitt liv är svårt att leva för mig. Varför mina mål känns ouppnåeliga.

"Den längsta relationen du kommer ha i ditt liv är den med dig själv och din tankeapparat." 

Vi pratade mycket om tankar på min session. Om att de aldrig är tysta, de mal på, äter upp mig inifrån, de ältas runt runt runt runt... i ett oändligt ekorrhjul... I slutet av sessionen ritade psykologen en bild på whitboardtavlan föreställande tankarnas aktivitet... för så mycket förstår jag att tankar går inte att få tyst på. Det jag måste lära mig acceptera är att de finns där. Sen ska tankarna inte få hindra mig att gå dit jag vill. Även om jag står där, i rummet, fyllt av olustkänslor och tankar om hur jäkla värdelös jag är som inte kan något, inte har något att säga, etc så är det bara tankar. Jag måste våga gå vidare ändå.

Under övningen innan hade vi samlat tankar och hinder på min väg, min väg mot bättre relationer med mina barn, min partner och arbetskollegor, chefer etc. Vad är det som händer? Varför viker jag undan? Vad gör jag? Vilka tankar dyker upp?

Tills nästa session om ett par veckor så ska jag arbeta med min tankeapparat. Fånga tanken och notera hur den påverkar mitt liv, mina val. Det är inte det lättaste. När man är där, fången i sitt inre, men det är bara att kämpa på. Det ska ju gå! Det handlar om mitt liv.

Nästa gång ska jag också ta upp mitt personlighetsdrag och fråga vad psykologen tänker om det. För jag vet att mitt högkänsliga personlighetsdrag och introversion påverkar vem jag är och vem jag kan tänka mig att vara framöver.