Jag kommer inte gå in på vad ACT är i detta inlägg utan fokus blir utifrån mina erfarenheter av detta möte. Det är mina egna erfarenheter som är det väsentliga för mig.
Jag var sjukt nervös redan innan mitt besök på Karolinska sjukhuset i Solna. För mig leder ofta denna nervositet till en oro/förväntnansångest. Jag står vid ett högt stup, ska kasta mig ut och ingen tar emot mig. Det är en hisnande känsla och svår att bemästra. Den tar över mig och tillsammans med ett negativt tänkande tar det över hela mitt inre.
Redan i början av mötet med ACT möttes jag av denna ångest igen. En blankett jag skulle fylla i gav min ångest fritt spel inom mig. Jag låser mig, fäller ner blicken och vill sjunka genom golvet. Bröstet krampar och en tung sten landar.
En blankett som för mig blev "för svår" att fylla i. Där tog min behandling sin avstamp.
Jag fick göra en övning, en övning som för mig blev en riktig utmaning. Jag har, trots en del övning, svårt att sitta och blunda. Psykologen ställde sedan frågor om hur det kändes i min kropp. Det var intressant för även om jag vet var den sitter eller hur den känns, min mörka ångest så har jag aldrig på riktigt tänkt över hur den känns, ser ut etc. Övningen kanske tog fem minuter men det kändes som en timme, jag var helt spänd i kroppen, höll en penna i ena handen och hade tårna i golvet, inte hela fötterna. Jag blev alldeles svettig... Men när jag väl öppnade ögonen hade jag trots allt kunnat beskriva min känsla i kroppen, varför och hur. Ganska häftigt faktiskt! Och skrämmande!
Vi gjorde en övning till omgående, då jag fick ställa mig med ryggen vänd mot ena väggen. Framför mig skulle jag se en bild, en bild av min livslinje. Vad är viktigt för mig? Vad vill jag med mitt liv? Frågorna jag hade fastnat på tidigare handlade om arbete, fritid, relationer samt min själv/min hälsa. Nu kom jag in på dem. Vad är viktigt för mig? Först och främst mina barn. Sen andra relationer(min särbo, familj, vänner etc). Jobbet är en viktig del i mitt liv.
- Ok, sa psykologen, men du då, är inte du viktig?
Då fick jag tänka på något jag skulle göra om jag själv fick välja, helt för min egen skull... Hur är då känslan i kroppen? Jag kom in på mitt stora fritidsintresse, teater. En bra känsla förstås. Eller i alla fall hyfsad. Sen fick jag tänka samma aktivitet men med krav utifrån. Jämföra känslan. Var det någon skillnad? Intressant.
Vi pratade också om att stanna på sin livslinje och om vad som kan få mig att vika av, vända mig bort från det jag verkligen VILL göra eller få ut av livet.
I övrigt pratade vi föstås en hel del. Om hur mitt liv är i stort, om vad som fått mig att må dåligt psykiskt, om varför jag känner mig missanpassad på min arbetsplats och i livet i stort, kombinationen jobb, familj och fritid. Inte alltid en lätt ekvation. Jag fick min läxa och vi bokade in mina kommande fem tillfällen.
Läxan blir intressant, jag ska fylla i en aktivitetsdagbok och fundera över vad som "styr" aktiviteten. Gör jag det för att jag måste, PrestationsPetra(PP), för att undvika något annat, Uppskjutande Urban(UU) eller för att jag vill och det är viktigt för mig, Närvarande Nina(NN). Sen fick jag en övning i medveten närvaro, dvs mindfulness. En andningsövning att göra varje dag.
Att få delta i en studie på detta sätt känns värdefullt på flera sätt. Inte bara för att jag får en behandling som förhoppningsvis leder mig framåt, jag får bidra till forskningen kring psykisk ohälsa och det känns bra! Att mötena kommer filmas känns lite jobbigt men ändå ok! Jag glömde kameran ganska snabbt! Att jag är rädd för att misslyckas är ett annat kapitel, men det återstår att se! Jag är tacksam och faktiskt nyfiken också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar