Sista dagen i april, molnen ligger som ett täcke över himlen. Barnen har åkt till sina skolor, jag sitter i köket och lyssnar in mig på Kents senaste alster, Tigerdrottningen. Åter en fascinerande bra platta. Det är sjukt hur bra en grupp kan prestera år efter år efter år... Ända sedan första mötet på Hultsfredsfestivalen 1995 har denna grupp följt mig genom glädje, genom sorg. Stämningen i musik och text passar på något sätt alltid in, oavsett om tårarna rinner eller skrattet klingar.
Men det var egentligen inte det jag ville förmedla idag. Min tanke svävar bland molnen idag, kanske beskriver det en längtan. En längtan efter ro och frid i min själ. Hur ser det ut ovan molnen? Ibland skulle jag vilja sväva där uppe, bland molnen, vara tyngdlös. Se solens strålar där, ovan molnen.
Jag vill ha en framtid. Jag vill känna tilltro till livet, till mig själv och hänga med i svängarna men det gör jag inte. Igår kom ytterligare ett stresspåslag för mig då Simons klass ska på skolresa, bara över dagen men det är samma dag som jag kommer tillbaka från en helg i Helsingfors. Klassen ska åka till Bodaborg och föräldrar uppmanas åta sig att skjutsa barnen, anmäla barnet, samt med vem det ska åka. Varför blir jag stressad av att barnen får göra trevliga, roliga saker? Kanske har det med min ångest inför allt som går utöver det vanliga? Men den ångesten vill jag inte föra över till mina barn. Simon, han trivs bäst när dagarna är "som vanligt". Idag, på Valborg, firas det med korv, kabaré och lekar i skolan. Simon vill helst ha vanliga lektioner... :-) Min älskade unge!!
Hur ska jag få ordning i skallen och kroppen? Hur ska jag få orken att orka med en helt vanlig vardag igen med arbete 8 timmar och sen hela ruljansen med barnen, familjen och hemmet? Visst har jag mina svarta glasögon på mig nu, men de är svåra att släppa... Jag vill se ljustet framför mig, se möjligheterna...
Molnen från ovan....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar