Den stärkande promenaden

Promenadgruppen på Capio är av stor betydelse för mig. Det är inte bara en möjlighet till promenad. Samtalet mellan mig och de som leder gruppen är stärkande. Så även samtalet med andra patienter.

Att veta att jag inte är ensam betyder också en hel del. Vi är många, vi finns, vi andas, vi försöker överleva. Vi VILL överleva och orka med familj, arbete och en meningsfull fritid. Allt det som är självklart för en del, men inte alltid för oss. 

För oss blir samvaron lika viktig som själva promenaden. Vi får ventilera  och dela med oss av våra erfarenheter. Vi får tala om vad vi tycker, känner, längtar efter... Vad vi känner att vi behöver. Terapeuterna som leder är lyhörda, lyssnar och förstår frustrationen över kaoset som råder på vår psykiatriska mottagning. För det rådet kaos där just nu.

Tyvärr slutar båda ledarna av promenadgruppen på mottagningen till sommaren... de och många andra. För oss som patienter sprider sig en oro. Vissa har fått vänta, sjukskrivna, hemma utan en enda kontakt, i ett år. Så får det inte gå till. För att vara sjuk måste du vara frisk så att du orkar stå upp för att just du ska få vård. 

Ibland skulle jag vilja vara ett lejon, ett lejon som Aslan i Narnia. Ta upp kampen för det goda mot det onda även om verkligheten förstås inte går ut just på det. Men att ha modet att höja MIN röst. Min röst borde räknas, men jag tror inte på den, tror inte den håller. Rädd att inte orka när det väl gäller. 

Styrkan i att vara i en grupp är stor. Det känns tryggt att vi är fler, fler som delar erfarenheterna. Som är rädda om oss själva, vi som vill känna oss starka att orka med familjen och livet omkring den, vi som vill kunna jobba och fungera. Vi finns, vi vill, vi kämpar. Ni kanske inte tror det, men vi gör det... Det finns ingen ovilja, bara oro och rädsla att falla igen och igen.