Vägen hem?

Idag har jag den där obehagliga känslan inom mig. Det som tynger mig som inte har något namn. Det jag kallar ångest. Den känslan som jag på min första session av ACT undersökte inom mig och som vi fortsatte undersöka andra sessionen. Min psykolog namngav den, "Roger" fick den heta då, under första sessionen. 

Den bygger upp sig som en klump i bröstet och den växer. Stor, tung, slät och mörk är den. Oro omger den i hela mitt inre och tankarna styrs in på det som är jobbigt. Hur ska jag klara av detta liv? Hur ska jag komma dit jag "vill"? Herre Gud jag vet inte ens VAD jag vill eller VART jag vill. 

Vart är mitt hem? Jag känner mig inte hemma. Jag känner mig rotlös idag. Om bara någon timme är det dags att möta Simon vid bussen. Åka "hem" och laga middag, vänta hem Samuel från skolan. Vara den sorglösa mamman och helst orka umgås med barnen. Vi ska gå ut och leka efter middagen. Det lovade jag igår.

Det var svårt för mig att gå hemifrån idag när jag skulle på min promenadgrupp. Det kändes tungt att gå utanför dörren. Tungt att gå ner till centrum. Ändå var promenaden ok idag. Det var nog bra att jag ändå kom iväg.

Varför är det så lätt att falla in i dessa negativa, deppiga tankebanor? Jag menar att jag har så pass mycket bra i livet att jag inte skulle behöva ha det så här. Det är väl bara att rycka upp sig, hur svårt kan det vara? Men det jag känner blandat med min ångest i dag är någon form av sorg. Det känns som att något tynger mig och drar ner mig i ett hål. Kedjor runt halsen på mig, hela kroppen känns tung. 

Sorgen är svår att definiera, kanske handlar den om jobbet som är mitt stora misslyckande? Om barnen och allt jag skulle vilja göra eller vara för dem? Ibland saknar jag min mor väldigt mycket. Även om vi inte alltid kom så bra överens så skulle jag ibland vilja tala med henne, berätta hur jag mår, hur jag har det... Men frågorna vänder jag inåt i stället. Vi "hann inte" reda ut saker som kanske borde ha blivit utredda. Det finns en stor sorg i min själ idag. 

Passagerare

TEXT: J. BERG
MUSIK: J. BERG

Text

Jag står och väntar på min skjuts
men jag har glömt bort var jag ska
Så jag flyter bara med
och glider lika planlöst av
Mot en helt ny dag

Vid ett nedbränt stadshotell
hänger minnen envist kvar
En gång var du min stad
nu finns inget av mig kvar
Jag är helt säker

Har du den där känslan?
(Vilken menar du?)
Jag menar den där känslan
(Av att någonting)
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

Säg att du förstår mig
(Nej, vad menar du?)
Jag vill att du förstår mig
(Så vad menar du?)
Du gör det mycket svårare
än det egentligen är
(Vad är min tystnad värd?)

Jag kunde aldrig stanna upp
Nej, aldrig någonsin stod jag still
Jag slängde bort så mycket tid
när jag var ny och generös
Det är väl värt någonting

Och ni som kallat mig er vän
er har jag lämnat gång på gång
Jag har behandlat er som skit
och jag ska lämna er igen
Jag är helt säker

Har du den där känslan?
(Vilken menar du?)
Jag menar den där känslan
(Av att någonting)
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

Säg att du förstår mig
(Nej, vad menar du?)
Jag vill att du förstår mig
(Så vad menar du?)
Du gör det mycket svårare
än det egentligen är
Vad är min tystnad värd

(Där inget är sig likt)
Fast allt är likadant
(När inget är sig likt)
Vad är min tystnad värd
(När inget är sig likt)
Fast allt är likadant
(När inget är sig likt)
Vad är min tystnad värd

Läs mer: http://kent.nu/latar/passagerare/#ixzz30HUcSfVQ

https://www.youtube.com/watch?v=Eu0i9u5huMc