Jag har insett att det finns mycket kraft i att blogga. Det handlar inte om att ha ”många läsare” till antalet utan snarare om vem som läser och varför. Igår fick jag ett telefonsamtal som var totalt oväntat. Ett nummer jag inte kände igen, och jag trodde det var från SAFARI-studien som jag anmält intresse att delta i. En kvinna presenterade sig, sa att hon ringde angående en blogg hon läst som jag hade skrivit. Jag fick en klump i magen och hann snabbt tänka att nu har jag skrivit något olämpligt... Vad annars kan jag tro?? Nåja, jag behövde inte vara rädd för just det visade sig. Kvinnan ringde från SVT:s rapport och att hon höll på med ett reportage om uppskjutande beteende. För något år sedan hade jag skrivit ett blogginlägg om detta ämne, om hur det påverkade mig. Hon ville göra en intervju med mig som del i ett inslag i Rapport.
Om jag ska vara ärlig så blev jag livrädd av flera anledningar. Dels finns det folk som LÄSER det jag skriver!!!! Dels så kände jag en enorm rädsla bara av tanken på att låta mig intervjuas inför en kamera och att det sen kunde komma att sändas i SVT! Jag förklarade läget om min rädsla men på något sätt så lyckades hon övertala mig att ställa upp tillslut. Det var inte alls så jag skulle spendera dagen... jag skulle ju åka med Bosse till Vårdcentralen sen skulle vi handla osv...
Bara tanken är svindlande att detta kan hända mig... Att jag skrivit något som betyder något i ett större sammanhang.
I alla fall så bestämde vi att reportern och fotografen skulle komma till Lingvägen kl 13.30 för att rigga upp för en intervju på en passande plats ute. Solen lyste fint och det skulle inte alls vara något farligt att medverka. GLUNK!!!!
Nu har jag i alla fall gjort det jag inte trodde var möjligt... Jag har tidigare anmält intresse att medverka i Radiopsykologen för att prata om min sociala fobi med en psykolog i radio men då jag fick erbjudande att vara med bangade jag. Det gjorde jag inte i dag! Jag är lite stolt över det faktiskt!!
Själva intervjun var inte alls så jobbig som jag trodde. Men jag vet ju inte hur resultatet blir. Jag hoppas att det inte blir alltför knasigt!! Reportern ställde frågor runt mitt uppskjutande beteende och om hur det påverkade mig, mitt mående etc. Det var bara för mig att svara så ärligt som möjligt. Det var inte alls komplicerat. Det kändes avslappnat och helt ok. Intervjun genomfördes här på gården på Lingvägen. Efter satt vi och pratade en stund. Jag är förvånad att jag klarade av detta. När jag väl gjort detta och hunnit smälta det lite så har jag insett ett och annat.
Det som hände mig igår fick mig att reflektera över mitt liv och om vart jag är påväg. Det händer mycket i mitt liv just nu. Kanske mer än det gjort under hela mitt vuxna liv. Det känns som att det är på väg att vända, på riktigt. Jag har insett att jag måste göra valet, jag måste ta besluten som gör att mitt liv blir bra. Ingen annan kommer göra det åt mig. Så länge jag låter andra styra eller så länge jag struntar i att agera så kommer jag att åka ner i mina depressioner, jag kommer ha kvar min ångest, min sociala fobi kommer kvarstå eller förvärras med isoleringen som kommer av sjukskrivningar mm.
Jag står vid ett vägskäl, det finns två vägar att välja. Den första och kanske lättaste vägen är att fortsätta vältra mig i ångest och rädslor, att välja att gömma mig, försöka glömma vem jag är och bara köra på, falla och försöka resa mig igen. Den andra vägen är att acceptera livet som det är, inse att jag är bra som jag är. Visa att jag betyder något, att jag vill något, att jag är stolt över att vara JAG. Den jag behöver bevisa detta för är nog mest jag själv.
Det har tagit mig lång tid att acceptera det faktum att jag är sjuk i depression och ångest. När jag nu accepterat det kanske jag faktiskt kan komma ur detta tillstånd och få tillgång till min PERSONLIGHET! För jag är en person, en kvinna med goda och bra egenskaper. Det gäller bara att våga plocka fram dem och vara stolt över dem. När jag kom över begreppet HSP, Highly Sensetive Person för ett par år sedan var det som att komma hem. Även om jag inte kunde acceptera det då så såg jag hur jag själv passade in där. Med de egenskaper jag har, med de svårigheter jag haft i livet som är länkades mitt liv samman med det. Det är inte så konstigt att jag inte klarat av vissa saker i mitt liv, så som mitt yrke. Det är ingen ”ursäkt” för mina misslyckanden, men jag har fått en förståelse för varför läraryrket har varit svårt för MIG! Jag är en högkänslig kvinna som är introvert. Jag finner det mycket jobbigt att vistas i stora sammanhang med många människor på en gång, det blir många intryck att ta in på en gång. I skolans värld finns det inget utrymme för de pauser som vi som är HSP behöver. Det finns ingen lugn plats att söka upp när det blir för mycket.
Jag har sedan jag utvecklade depressioner i slutet av 80-talet och framåt också drabbats av social fobi. Jag har trott att jag ”alltid” haft det men jag är inte lika säker idag. Att jag varit ”blyg” och tystlåten som barn JA, men troligen har jag inte haft social fobi utan det har varit ett uttryck för min HSP och introverta sida. Jag har byggt upp en stor ångest under skoltiden för att redovisa eller tala inför klassen/publik samtidigt som jag alltid gillat att stå på scenen framför publik, gärna många...
Idag klarar jag av så mycket mer än jag gjorde när jag var tonåring, eller ung vuxen. MEN jag är inte helt i mål. Jag har fått KBT mot min sociala fobi och den gav inte det resultat jag hade hoppats på. Kanske var det fel för mig att göra på detta sätt? Jag vet att jag kan ha svårt för att anpassa mig till andra och därför tror jag att jag måste få enskild KBT för att ha en chans att lyckas med det hela. Jag behöver också vara tuffare mot mig själv, det är bara att inse det! Jag är envisare än synden och när jag bestämt mig för något så kan jag bara köra på. Men när jag ser min egen svaghet så blir jag förblindad av den och klarar inte av att se förbi det... Det måste jag inse att jag kan klara av!!
Jag hade ett samtal med reportern och fotografen efter intervjun. Det var ett bra och intressant samtal som kom in på detta med utbrändhet, depression, svårigheten att ta sig tillbaka, om hur man blir ”frisk” och stark igen. Det är ju mer vanligt än ovanligt att drabbas av detta idag. Kraven är stora både inom yrkeslivet och det privata livet. Krav på prestationer utöver det vi kanske klarar av. Då måste man våga skala bort en del.
Jag har skalat bort en hel del från mitt liv under de senaste åren. Ett exempel är att jag slutat nyttja alkohol, ett beslut jag är stolt över. Jag saknar inte alkoholen det minsta, den har mer orsakat ångest och oro än något annat om jag tänker tillbaka på mitt liv. Så om jag aldrig dricker en droppe alkohol till så är jag nöjd...
Jag fick några bra tips av reportern som gått igenom liknande resa som jag ett antal år tillbaka och de ska jag ta till vara på. Det var inget nytt under solen... Kost, motion, sömn och avslappning är avgörande. Jag måste helt enkelt hitta ett tempo som passar mig och min person. Acceptans för min egen person, börja respektera mig själv som den jag är. Jag har behov av lugn, ro, tid till eftertanke. Jag blir uttröttad och överväldigad i stökiga miljöer, därav måste jag se över min arbetssituation.
