En otrygg ekonomi kan förvärra psykisk ohälsa

Sitter för en gång skull och läser DN i "lugn och ro" på morgonen. Fastnar på Insidan, och ännu en artikel om psykisk ohälsa. Denna gång konsekvenserna av en taskig ekonomi. För min del är inte ekonomin kraschad än. Jag överlever p g a att jag fick in pengar på husförsäljningen för lite drygt ett år sedan. Sen tillkommer förstås en del bidrag som ska tillkomma barnens välbefinnande. Men om jag bara hade sjukpenningen att leva på så skulle det vara svårt. Denna månad fick jag drygt 9000 i inkomst. Hyran och CSN blev denna månad 9200 kr p g a retroaktiv hyreshöjning. Resten då?? Ja det får barnbidrag mm och sparpengarna bidra till att betala, dvs el, Internet, TV, mobil, fackavgiften, diverse försäkringar, maten, ev kläder etc. Men än så länge går det ingen nöd på mig, men visst oroar jag mig. Men även om min "GAD" (ångest) och även depressionen  har blivit lättare under senaste tiden så oroar jag mig mycket för framtiden. Ekonomin är en stor fråga förstås. Min stora rädsla är förstås att rasa helt ekonomiskt och inte kunna försörja mig och min familj. Jag har trots allt försörjt mig själv sedan jag var 19 år och flyttade hemifrån. Men jag "valde" inte att bli sjuk, "svag" eller utmattad.

Artikeln på Insidan i DN syftar till rapporten "Minuskontot" (Hjärnkoll och NSPH) och om den kan du läsa här.

"

Tydligt samband mellan psykisk ohälsa och otrygg ekonomi

Personer med psykisk funktionsnedsättning har väsentligt lägre inkomster, är mer beroende av bidrag och har mindre marginaler jämfört med befolkningen som helhet. Otrygg ekonomi under lång tid ökar risken för ohälsa, samtidigt som ohälsa kan innebära försämrad ekonomi och försvårad återhämtning.

En ny rapport, Minuskontot – Ekonomiska villkor för personer med psykisk funktionsnedsättning, har sammanställt offentlig statistik om ekonomiska villkor för personer med psykisk ohälsa. Resultaten är tydliga:

• Enligt Socialstyrelsen har ekonomiska förhållanden för människor med psykiska funktionsnedsättningar konstant försämrats under de senaste årtiondena.
• Personer med psykisk ohälsa har i genomsnitt väsentligt lägre inkomster än befolkningen som helhet.
• Endast tre av tio har inkomst från arbete.
• Bland de som har arbete är inkomsterna lägre.
• Drygt hälften av de med svåra besvär av ängslan, oro eller ångest uppger att de inte klarar en plötslig utgift på 8000 kronor, vilket kan jämföras med 15 procent bland dem utan dessa besvär eller annan funktionsnedsättning.
• Anhöriga till personer med psykisk funktionsnedsättning lägger ner i genomsnitt 22,5 timmar i veckan på vård, motsvarande en halvtidstjänst."

Jag finner det intressant att ta del av andra människors erfarenheter och delar vidare. Klicka på bilderna nedan och ta del av artikeln i DN. 

Låst läge - depp depp depp...

Jag har inget att skriva trots att hela jag snart sprängs i atomer. Jag har sovit i omgångar idag, helt utmattad av dagens möte. Hur kan man bli så urvriden av ett möte? Det är så sjukt tuffa att behöva gå igenom detta om och om igen. När ska det ta slut?? Jag vill bara komma ur detta och få ro inombords!

Jag gör allt jag kan, greppar efter halmstrån nu. Jag har anmält mig till en forskningsstudie för personer som är sjukskrivna av samma anledning som jag är. Jag är kallad till en bedömningsintervju sen får vi se...  SAFARI-studien heter den. Om jag kommer med kan jag hamna i en av tre behandlingsgrupper eller i kontrollgruppen. Slumpen avgör. I kontrollgruppen blir man så utan behandling.

Jag står på väntelista för KBT på mottagningen, men det blir aktuellt först till hösten vad det verkar. 

Medicinen jag äter påverkar min lever så nu måste jag trappa ner och eventuellt helt ta bort den ena. Måste kanske trappa upp den andra då som har biverkningar jag inte gillar... 

Min läkare bedömer att jag ska klara av att återgå till min arbetsplats igen så om några veckor börjar jag arbetspröva för att sedan komma tillbaka om det går bra. Jag har varit på samma arbetsplats i 15 år nu och mått dåligt under många år. Kanske blir det annorlunda nu??? Även om inget har förändrats.

Jag börjar tro att jag är "obotbar"... Dvs att jag måste acceptera att min grundstämning är låg, att jag lätt drabbas av depressioner och dippar. Kanske mår jag bättre om jag accepterar det fullt ut. Kroniska depressioner, ångset och oro, social fobi, introvert och högkänslig... 

Ta det som står ovan för de tankar det är. Just nu är jag nere i en grop, det kommer att lätta.

Mina funderingar idag...

... de är inte få som man kan tro när bollen borde vara tom... hihi... men i alla fall så har jag under hela helgen som gått påbörjat olika inlägg i min blogg. Det senaste idag, men de blir inte klara.

Det jag började med i lördags handlar om min "sjukdom"... depression och om vägen ur som kan vara både lång, krävande och mycket krokig... En artikel i DN fångade mitt intresse för drygt ett år sedan (ja i april 2012) om hur en psykolog (Christer Olsson) drabbades av en mycket långvarig depression. Det tog honom 8 år att komma ur den med hjälp av frun, familjen och sin kristna tro. Depressionen kallar han ensamhetens sjukdom och det stämmer väldigt bra. Det är verkligen ensamhetens sjukdom.

"– Depression kallas ibland för ensamhetens sjukdom. Just för att bryta ensamheten och få nya tankar och intryck är det viktigt att man inte stannar kvar i hemmet under hela sjukdomsperioden. Det kan vara ohyggligt svårt att komma ut, men man måste tvinga sig."

Tre orsaker pekar han ut som bidragit till att han blivit frisk:

"För det första: Tiden. Han hade haft depressioner två gånger tidigare, på 80-talet, och båda gångerna var det över efter drygt tre månader. Att det skulle ta åtta år denna gång hade han aldrig kunnat föreställa sig.

För det andra: Hans hustru Ami gav aldrig upp. Under hela sjukdomsperioden sade hon till honom: Du blir frisk! Han kallar henne ”mitt ställföreträdande hopp”.

För det tredje: Hans kristna tro."

Jag tror att det är avgörande att tiden får finnas och inte bli en fiende... Jag känner själv mig svajig många gånger och bland det värsta för mig var när FK utförsäkrade mig i augusti 2012 efter 10 månader hemma... Jag menar INTE att jag skulle fortsatt gå hemma en massa år men jag hade uppskattat att få mer stöd i att bli frisk, från psykiatrin, från min arbetsplats och FK. Jag är nämligen långt från frisk... jag sitter med ny medicin och daglig ångest igen. När jag faller faller jag djupt och det är svårt att hämta upp mig själv. De som känner mig väl vet hur jag fungerar... ni är inte så många tror jag...

Artikeln kan ni läsa här om ni vill:

http://www.dn.se/livsstil/halsa/psykisk-sjukdom-inte-skamligt/

Och för att tillägga då så skulle jag verkligen önska att denna sjukdom inte var så skuldbelagt och tabu... för det känns så ibland :-(

Nåväl... vidare började jag skriva om ångest också som en del av denna sjukdom. Jag har själv problem med ångest över många saker... men också GAD (generaliserat ångestsyndrom) som gör att jag ängslas mycket och tänker katastroftankar... GUD så spännande livet blir då... 

Till sist kommer jag till idag. Jag fångades av METROS löp idag med magen som stor nyhet... Magproblem ja, det har jag haft länge... men inte vågat prata om det... kramper, uppsvälld, illamående etc. Jag har IBS, den diagnosen fick jag för något år sedan. Jag bör tänka mer på vad jag äter och hur jag äter, men det blir ju så jobbigt... Stress är ÖKEN för en IBS-mage och jag har sökt vård  vid flera tillfällen för kramper i magen mm... Så illa att jag nästan svimmat...

Well, för att inte ha något speciellt att säga just nu så blev det en del. Håll till godo med en ärlig blogg. Varför ska jag ljuga?? Jag liksom många andra drabbas av depressioner, nedstämdhet, ångest, stress och andra problem. Det är viktigt att vi inte gömmer oss. Livet kan ta oss i olika riktningar. Två saker har förändrat min syn på livet... det är mina barn förstås OCH min arbetssituation. Den har förändrats genom åren och ibland varit riktigt hemsk. Nu är den bra, men det hänger med en hel del sedan tidigare... jag hoppas det ger med sig det också så småningom. Det är tur det finns fina kollegor, elever och andra runt mig utöver familjen, min kärlek och mina vänner.