Mina funderingar idag...

... de är inte få som man kan tro när bollen borde vara tom... hihi... men i alla fall så har jag under hela helgen som gått påbörjat olika inlägg i min blogg. Det senaste idag, men de blir inte klara.

Det jag började med i lördags handlar om min "sjukdom"... depression och om vägen ur som kan vara både lång, krävande och mycket krokig... En artikel i DN fångade mitt intresse för drygt ett år sedan (ja i april 2012) om hur en psykolog (Christer Olsson) drabbades av en mycket långvarig depression. Det tog honom 8 år att komma ur den med hjälp av frun, familjen och sin kristna tro. Depressionen kallar han ensamhetens sjukdom och det stämmer väldigt bra. Det är verkligen ensamhetens sjukdom.

"– Depression kallas ibland för ensamhetens sjukdom. Just för att bryta ensamheten och få nya tankar och intryck är det viktigt att man inte stannar kvar i hemmet under hela sjukdomsperioden. Det kan vara ohyggligt svårt att komma ut, men man måste tvinga sig."

Tre orsaker pekar han ut som bidragit till att han blivit frisk:

"För det första: Tiden. Han hade haft depressioner två gånger tidigare, på 80-talet, och båda gångerna var det över efter drygt tre månader. Att det skulle ta åtta år denna gång hade han aldrig kunnat föreställa sig.

För det andra: Hans hustru Ami gav aldrig upp. Under hela sjukdomsperioden sade hon till honom: Du blir frisk! Han kallar henne ”mitt ställföreträdande hopp”.

För det tredje: Hans kristna tro."

Jag tror att det är avgörande att tiden får finnas och inte bli en fiende... Jag känner själv mig svajig många gånger och bland det värsta för mig var när FK utförsäkrade mig i augusti 2012 efter 10 månader hemma... Jag menar INTE att jag skulle fortsatt gå hemma en massa år men jag hade uppskattat att få mer stöd i att bli frisk, från psykiatrin, från min arbetsplats och FK. Jag är nämligen långt från frisk... jag sitter med ny medicin och daglig ångest igen. När jag faller faller jag djupt och det är svårt att hämta upp mig själv. De som känner mig väl vet hur jag fungerar... ni är inte så många tror jag...

Artikeln kan ni läsa här om ni vill:

http://www.dn.se/livsstil/halsa/psykisk-sjukdom-inte-skamligt/

Och för att tillägga då så skulle jag verkligen önska att denna sjukdom inte var så skuldbelagt och tabu... för det känns så ibland :-(

Nåväl... vidare började jag skriva om ångest också som en del av denna sjukdom. Jag har själv problem med ångest över många saker... men också GAD (generaliserat ångestsyndrom) som gör att jag ängslas mycket och tänker katastroftankar... GUD så spännande livet blir då... 

Till sist kommer jag till idag. Jag fångades av METROS löp idag med magen som stor nyhet... Magproblem ja, det har jag haft länge... men inte vågat prata om det... kramper, uppsvälld, illamående etc. Jag har IBS, den diagnosen fick jag för något år sedan. Jag bör tänka mer på vad jag äter och hur jag äter, men det blir ju så jobbigt... Stress är ÖKEN för en IBS-mage och jag har sökt vård  vid flera tillfällen för kramper i magen mm... Så illa att jag nästan svimmat...

Well, för att inte ha något speciellt att säga just nu så blev det en del. Håll till godo med en ärlig blogg. Varför ska jag ljuga?? Jag liksom många andra drabbas av depressioner, nedstämdhet, ångest, stress och andra problem. Det är viktigt att vi inte gömmer oss. Livet kan ta oss i olika riktningar. Två saker har förändrat min syn på livet... det är mina barn förstås OCH min arbetssituation. Den har förändrats genom åren och ibland varit riktigt hemsk. Nu är den bra, men det hänger med en hel del sedan tidigare... jag hoppas det ger med sig det också så småningom. Det är tur det finns fina kollegor, elever och andra runt mig utöver familjen, min kärlek och mina vänner.