Jag har tittat på två avsnitt av UR: serie "Sverige sviker". Om ungdomar som inte fått chansen att lyckas i skolan. Dessa ungdomar som svikits av systemet, av skolan, av samhället. De ungdomar som kanske allra mest behöver stöd och stöttning på alla plan. Bilden av den svenska skolan är sann. Även om det finns bra och dåliga exempel... Att vara annorlunda eller inte vara stöpt i den "normala" formen för skolelever betyder i stort att du måste kämpa extra mycket. Som barn/elev i skolan är det lätt att falla utanför gemenskapen i klassen. Är eleven/barnet utåtagerande så kanske det går så långt att eleven blir utestängd eller t o m avstängd. Är man i sället tystlåten och inåtvänd så glöms man bort.
Denna utveckling som jag ser i dagens skola oroar mig. Inte minst när det gäller mina egna barn. Hur stor risk löper något av mina barn att bli just hemmasittare? Om jag som förälder inte orkar kämpa med näbbar och klor för mitt barn, vad händer då? I höst börjar min äldsta son i år 4. Han har gått i vanlig klass sedan förskoleklass och det har gått "bra" för honom. Dvs han anpassar sig, är lugn, tyst, ägnar sig åt sina egna saker. Han stör ingen annan vad jag vet. En enda gång under dessa fyra år i skolan har han "pratat" på lektionen med någon annan elev i klassen. I förskoleklass hade min son en resurs vid sin sida under skoldagen. Så även i år 1. Då hade han möjlighet att sitta i grupprummet och jobba när det behövdes, han fick med sig ett par klasskompisar ibland, och ibland satt han ensam. På fritidstid har han klarat sig "själv".
Min son klarar kunskapskraven i matematik, NO, SO och musik med stort vuxenstöd. Han behöver i stort sett hjälp med det mesta. I svenska, idrott, engelska och slöjd har han inte nått kunskapskraven. Skolan har inte automatiskt gett oss föräldrar någon återkoppling till detta, trots att sonen har ett åtgärdsprogram som alltså inte utvärderats. Han har stora svagheter i det som de flesta barn förväntas klara av själva som att hämta material i lådan, komma igång med uppgiften, göra färdigt etc. Han gillar inte att skriva, han pratar inte på lektionerna. Att samarbeta med andra är svårt. På idrotten är det för stökigt och för hög ljudvolym. Han har stort behov av att umgås med vuxna. Schemabrytande dagar är för honom svåra och jobbiga. Allra helst när det ska vara uppträdanden och mycket folk i rörelse.
Till hösten får min son en ny lärare. Han börjar i ett annat "hus". Det är jag inte så orolig över men jag undrar mycket över hur det kommer att gå för honom i stort. Kommer de ha fler olika lärare? Kommer det finnas stöd i klassen? Kommer sonen att få det stöd han behöver? Kanske ska jag inte "oroa" mig i förväg men om vi föräldrar inte står upp för våra barn vem gör då det? Skolan ska vara inkluderande och alla barn ska kunna gå i "vanlig" klass men det ska inte finnas extra resurese eller bättre kunskap om hur våra barn lär sig på bästa sätt. Att lilleman fick börja i autismklass för ett halvår sedan var ett klokt beslut. Där kan personalen bättre möta de behov som finns. Dagarna planeras på ett strukturerat sätt och klassen är liten med stor vuxentäthet.
Vad händer så om min son inte längre vill gå till skolan? Hur stor är risken att det händer? Hans trygghet i skolan är fritids och fritidspersonalen. Han tyr sig till de vuxna på raster och fritistid. Men när barnen börjar i år 4 går fritids över till fritidsklubben. Färre vuxna och minskat stöd av vuxna i klassen. Nåja, till hösten väntar möte med nya läraren, så först då kommer mina funderingar att få sina svar. Nu är det sommarlov och sonen njuter av att vara ledig. Skolan är ett ont måste många gånger men jag hoppas att han får chansen att nyfiket utforska ny kunskap och världen omkring sig.
Att ha barn som tänker och fungerar annorlunda är ibland mycket jobbigt. Det väcker en stor oro över hur det ska bli i framtiden. Livet är intensivt och tufft många gånger och allt det som jag vill ge mina barn är en tro på sig själva och sina förmågor att göra det som de själva vill av sina liv.
Nedan lite intressnan läsning. Inte bara om hemmasittare men i stort om barn som fungerar/tänker annorlunda.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barns-skolangest-vacker-radsla-hos-foraldrar_8517040.svd
http://autismforum.se/gn/opencms/web/AF/kronikor/hemmasittare
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/for-fa-lyssnar-till-barn-med-funktionsnedsattning_3676474.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/motarbeta-utanforskap-inte-dess-konsekvenser_3678814.svd
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article18991507.ab
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
söndag 22 juni 2014
onsdag 9 april 2014
Barn i världen
Igår tittade jag på SVT:s Korrespondenterna om Rani i Bangladesh. Rani som för två år sedan rövades bort och såldes till en bordell. Och hon är inte ensam!
"Vad hände med flickan Rani?
För två år sen var Korrespondenterna i Bangladesh och gjorde ett reportage om Rani – en liten flicka som hade kidnappats och sålts till en bordell. Hon var bara tolv år och hölls fången i ett plåtskjul där hon tvingades ta emot män hela dagarna."
Rani fritogs efter ett halvår på bordellen då hennes mamma fått vetskap om vart hon befann sig men då man återvänder till Bangladesh är Rani föesvunnen igen och mamman vågar inte söka rätt på henne, lillebror drömmer om henne och vill att hon ska komma hem! Hur är människan funtad undrar jag?!???
Vilka är männen som besöker bordellerna? Vilka är männen som betalar för att göra dessa övergrepp på barnen i världen? Jag blir äcklad av det och jag undrar vad vi ska eller kan göra för att förändra vår värld!
Sen har vi alla barn i världen som utsätts på andra sätt, t ex barnen i krigets Syrien. Läste om en familj i morgonens SvD om hur barnen behövas sin barndom. Hur de drabbas av kriget, inte längre får vara barn... Det är sorgligt att läsa!
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/kriget-forstorde-lillasysters-horsel_3446078.svd
Vi människor är ett konstigt släkte! I religionens namn gör människan otyg, vi dödar i Guds namn. Män tillåter sig ha sex med barn mot betalning och barn arbetar som slavar. Hur blev det så här? Det är vidrigt!
Vi människor är ett konstigt släkte! I religionens namn gör människan otyg, vi dödar i Guds namn. Män tillåter sig ha sex med barn mot betalning och barn arbetar som slavar. Hur blev det så här? Det är vidrigt!
fredag 21 februari 2014
Nytt fokus
Jag vaknar... jag blickar ut över mitt liv som det varit så här långt... Det har varit en resa som gått i en bergochdalbana... Ganska så jobbig resa mången gång med djupa dalar nedåt. Men det är väl ändå inte allt? Jag inser att jag i så många år sett mitt liv med svärtade glasögon. Det har varit pest och plåga många gånger. Jag har inte sett några glädjeämnen direkt även om jag har fått uppleva mycket gott... Inte minst mina barn som är det största jag varit med om.
Jag står inför ett vägval. Ett vägval som är avgörande för mitt liv, för min familj, mina barn... Jag står inför livsavgörande val, jag inser det. Jag har i många år kämpat mot dessa val, stretat vidare i denna karga värld som mitt liv känts. Jag har stretat mot mina innersta känslor och slagits med näbbar och klor mot mina demoner.
När jag för några år sedan hörde talas om att man kan vara högkänslig, dvs HSP, highly sensitive person och om hur det yttrar sig, påverkar ett liv etc så kom jag tillslut hem. Att vara HSP har till viss del påverkat mig negativt då jag inte förstått det och kanske inte heller fått förståelse för detta varesig när jag var barn eller nu som vuxen. Det är lätt att blanda denna personlighet med diagnoser av olika slag... För min del tror jag att min högkänslighet gör mig mer benägen att dra ner mig i djupa tankar och funderingar om existensiella frågor. Kan det vara så?? Blir man som HSP mer känslig för att bli nedstämd? Ja jag har förstått att det kan vara så. Allra helst om man inte fått förståelse för sin person under uppväxten eller fått den omvårdnad som man behöver. Jag säger inte att min barndom var dålig, men kanske var jag ett svårt barn att förstå? Svaren kommer jag aldrig få, men frågorna kvarstår.
Idag har jag kommit så långt i mitt funderande att jag insett att det behövs stora förändringar i mitt liv för att det ska bli drägligt eller t o m ett BRA liv. Jag måste inse att jag inte passar in helt och fullt i denna värld. Jag kan inte helt sätta tummen på vad som gör att jag har svårt att hitta min plats i denna värld... Denna tillsynes ofta ganska grymma värld. Jag söker för fullt meningen med livet. Meningen med mitt liv, varför jag kom till denna värld. Är det rätt att söka? Kommer jag finna något meningsfullt, utöver att finnas för mina barn? JO, det kommer jag göra. Men jag är inte där än!
Just nu trivs jag med livet! Varför kan man fråga sig? Jo för jag orkar vara mamma till mina barn. Jag orkar fixa hemma, städa, laga god och varierad mat, umgås med barnen på ett ganska nytt sätt för mig. Jag har varit så trött under många år, men blundat helt för den trötthet som sedan slog ut mig. Men i dagens samhälle är det inte ok att vara slutkörd, i vårt samhälle är det inte ok att vara avvikande. Jag vågar påstå det för jag vet att det är så. Självklart menar jag inte att alla som är annorlunda på något sätt far illa av det, men jag ser hur personer som faller utanför ramen behandlas... Jag kan se på hur andra ser på mina barn t ex när vi är ute... Något av dem kanske får ett utbrott för att något gått snett... det kan vara en skitsak för andra men katastrof för mitt barn. Ett exempel är när Simon skulle köpa en glass och den inte fanns i affären... Hans värld rasade, han fick ett utbrott utom denna värld och folk glor ögonen ur sig... Ett annat var när Samuel fick ett stort utbrott på tunnelbanan och det fanns folk som helst ville ge honom på käften, en sjuåring...
Att jag är som jag är måste både jag och andra acceptera. Jag är HSP och introvert. Jag har sett mig som blyg hela livet men jag kan ju både stå på scenen och prata inför folk. Jag ogillar fester och andra sociala tillställningar och jag har problem med andra sociala kontakter. Men jag är inte som jag länge trott, dum i huvudet! Jag är jag och visst finns det saker jag måste klara av bättre än jag gör idag och det kommer jag se till att få hjälp med... Jag kämpar på helt enkelt... Nu väntar läkarbesök och snart möte kring min arbetssituation. Att vara eller inte vara det är frågan... Hur det kommer sluta vet jag inte, men det måste bli bra. Jag vill hålla livet ut så att säga... jag vill uppleva mina barn, kämpa tillsammans med dem genom skola och liv... De har en tuff framtid att gå till mötes. Det är inte lätt att ta sig fram i världen, inte blir det lättare av att tvingas tampas med det som mina barn måste klara av...
Vad är då kontentan av detta! Jo att jag måste sluta vara rädd för allt som livet innebär. Det är inte slutet, det är början, en ny början... jag måste ge mig själv en chans till... Jag måste ge mig själv chansen att lyckas... om ingen annan tror på mig måste jag försöka tro på mig själv! Jag ska klara detta!
Jag står inför ett vägval. Ett vägval som är avgörande för mitt liv, för min familj, mina barn... Jag står inför livsavgörande val, jag inser det. Jag har i många år kämpat mot dessa val, stretat vidare i denna karga värld som mitt liv känts. Jag har stretat mot mina innersta känslor och slagits med näbbar och klor mot mina demoner.
När jag för några år sedan hörde talas om att man kan vara högkänslig, dvs HSP, highly sensitive person och om hur det yttrar sig, påverkar ett liv etc så kom jag tillslut hem. Att vara HSP har till viss del påverkat mig negativt då jag inte förstått det och kanske inte heller fått förståelse för detta varesig när jag var barn eller nu som vuxen. Det är lätt att blanda denna personlighet med diagnoser av olika slag... För min del tror jag att min högkänslighet gör mig mer benägen att dra ner mig i djupa tankar och funderingar om existensiella frågor. Kan det vara så?? Blir man som HSP mer känslig för att bli nedstämd? Ja jag har förstått att det kan vara så. Allra helst om man inte fått förståelse för sin person under uppväxten eller fått den omvårdnad som man behöver. Jag säger inte att min barndom var dålig, men kanske var jag ett svårt barn att förstå? Svaren kommer jag aldrig få, men frågorna kvarstår.
Idag har jag kommit så långt i mitt funderande att jag insett att det behövs stora förändringar i mitt liv för att det ska bli drägligt eller t o m ett BRA liv. Jag måste inse att jag inte passar in helt och fullt i denna värld. Jag kan inte helt sätta tummen på vad som gör att jag har svårt att hitta min plats i denna värld... Denna tillsynes ofta ganska grymma värld. Jag söker för fullt meningen med livet. Meningen med mitt liv, varför jag kom till denna värld. Är det rätt att söka? Kommer jag finna något meningsfullt, utöver att finnas för mina barn? JO, det kommer jag göra. Men jag är inte där än!
Just nu trivs jag med livet! Varför kan man fråga sig? Jo för jag orkar vara mamma till mina barn. Jag orkar fixa hemma, städa, laga god och varierad mat, umgås med barnen på ett ganska nytt sätt för mig. Jag har varit så trött under många år, men blundat helt för den trötthet som sedan slog ut mig. Men i dagens samhälle är det inte ok att vara slutkörd, i vårt samhälle är det inte ok att vara avvikande. Jag vågar påstå det för jag vet att det är så. Självklart menar jag inte att alla som är annorlunda på något sätt far illa av det, men jag ser hur personer som faller utanför ramen behandlas... Jag kan se på hur andra ser på mina barn t ex när vi är ute... Något av dem kanske får ett utbrott för att något gått snett... det kan vara en skitsak för andra men katastrof för mitt barn. Ett exempel är när Simon skulle köpa en glass och den inte fanns i affären... Hans värld rasade, han fick ett utbrott utom denna värld och folk glor ögonen ur sig... Ett annat var när Samuel fick ett stort utbrott på tunnelbanan och det fanns folk som helst ville ge honom på käften, en sjuåring...
Att jag är som jag är måste både jag och andra acceptera. Jag är HSP och introvert. Jag har sett mig som blyg hela livet men jag kan ju både stå på scenen och prata inför folk. Jag ogillar fester och andra sociala tillställningar och jag har problem med andra sociala kontakter. Men jag är inte som jag länge trott, dum i huvudet! Jag är jag och visst finns det saker jag måste klara av bättre än jag gör idag och det kommer jag se till att få hjälp med... Jag kämpar på helt enkelt... Nu väntar läkarbesök och snart möte kring min arbetssituation. Att vara eller inte vara det är frågan... Hur det kommer sluta vet jag inte, men det måste bli bra. Jag vill hålla livet ut så att säga... jag vill uppleva mina barn, kämpa tillsammans med dem genom skola och liv... De har en tuff framtid att gå till mötes. Det är inte lätt att ta sig fram i världen, inte blir det lättare av att tvingas tampas med det som mina barn måste klara av...
Vad är då kontentan av detta! Jo att jag måste sluta vara rädd för allt som livet innebär. Det är inte slutet, det är början, en ny början... jag måste ge mig själv en chans till... Jag måste ge mig själv chansen att lyckas... om ingen annan tror på mig måste jag försöka tro på mig själv! Jag ska klara detta!
fredag 13 december 2013
Svåra avsked...
Det låter kanske värre än det är, men idag sved det lite extra att säga "hej då" till barnen... Det blir hela nio dygn utan de små busarna denna "vecka" :-( Jag får hem dem igen den 23/12. Det känns i magen vill jag lova!
Ibland kanske man kan se den barnfria tiden som en underbar tid, egen "vuxentid" utan att behöva ta hänsyn till barnen, middagslagning, nattande, läxläsning och mycket annat... Visst, det har sina "fördelar"... MEN saknaden av barnen är alltid stor för mig, även om jag ibland kopplar av och kopplar bort. Det är fruktansvärt jobbigt att inte få krama om pojkarna varje dag och fråga dem hur dagen har varit. Se de glada ögonen och höra orden "jag älskar dig mamma.." Ok, när barnen är på det "andra" humöret så är det kanske inte lika delikat att vara mamma... Dvs när mamma är dum, elak och ett monster, eller när barnen protesterar på vägen hem eller över en syssla de inte vill göra!
Men som sagt, idag känns det extra tungt! Simon klev av vid skolan, alldeles själv idag och gick upp till skolan! Stora killen!! Samuel åker ju taxi så honom vinkade vi av vid parkeringen hemma.... Honom fick jag sedan äran att se i ett alldeles fantastiskt luciatåg av Särskolans elever!! De sjöng och spelade så fint!! Att sen få fika med Samuel och hans klasskompisar med föräldrar var också fint! Samuel var så duktig och var med i luciatåget, han såg nästan lite rädd ut men han verkade trivas ändå!
Kommer inte publicera några bilder från barnens luciatåg, inte nu i alla fall. Jag kommer garanterat inte publicera bilder på andras barn! :-)
Nu är jag på väg hem till min fina man! Ska ägna mig åt att ta hand om honom nu :-) han är sjuk men på bättringsvägen hoppas jag. Vår resa för att träffa hans familj i Gävle fick vi ställa in tyvärr :-(
Ska bli intressant att se om tunnelbanan rullar efter kabelbranden nu...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)