Att vara separerad från barnen känns mer än lovligt tungt ibland. Att bara få bo med dem varannan vecka som det är nu och har varit i ett drygt år är tortyr ibland. Jag som har haft så mycket med allt att göra, förskolan, skolan, utredningar, sjukhusbesök, habiliteringen etc... Men nu har jag under de senaste åren fått släppa mer och mer... Det kom smygande på mig för några år sedan när min ork helt tog slut. Samuel hade fått sin första diagnos, autismliknande tillstånd, bara ett halvår efter Simons diagnos fastställdes. Det var tunga besked även om det också faktiskt innebar en trygghet och en lättnad. Vi hade inte gjort helt galet i uppfostran av våra barn.
Simon som var dryga fem när han fick autismdiagnosen fick en ganska sporadisk hjälp från autismcentrum för små barn i Stockholm. Han fick en behandlare som var bra att ha att göra med, vi träffades vad jag minns någon gång i månaden och när Simon började förskoleklass så var hans resurs med på mötena.
När Samuel fick sin diagnos i mars 2010 så fick vi till en intensiv träning för honom i samarbete med habiliteringen. Då skulle han tränas 10 timmar på förskolan samt 5 timmar i veckan hemma, då satte mitt system stopp för allt... Tyvärr... Men vi var ju två föräldrar och gjorde så gott vi kunde. Samuel var och är en väldigt bestämd herre... dessutom visste vi att autismen inte var hans enda diagnos, det fick vi bekräftat i december förra året. Då fick vi ADHD-diagnosen bekräftad också. Ingen lätt sits alla gånger. Ibland är det jobbigt att hela tiden behöva försvara sig i samtal med andra föräldrar om att det faktiskt ÄR skillnad på att ha barn med dessa diagnoser, även om barnen ser ut att fungera helt normalt i många fall...
Nåja, nog om detta. Jag kommer troligen få hem mina älskade ungar på söndagskvällen redan. Jag har bestämt att de får vara hemma på måndag. Jag tycker att barnen behöver en paus från skola och fritids. Dessutom kommer morfar ner från Dalarna i morgon så det passar fint. Om bror min är ledig kanske vi hittar på något skoj i slutet av nästa vecka med barnen... Tekniska museet står på "önskelistan"... Polismuseet om vi frågar barnen :-) det är deras favoritmuseum :-)
Nä nu längtar jag snart ihjäl mig men innan barnen kan komma ska det blir ordning här hemma... Jag är så ohyggligt tacksam över min fina man som ställer upp för mig... Sällskapar när jag åker och handlar, hjälper mig att få ordning här hemma och ja ställer upp på alla de sätt. Finare man finns inte och han är mig allt värt! Vi har haft ett underbart år tillsammans och jag hoppas på flera lika fina år. I morgon ska det göras lite julgodis och julklapparna ska slås in. Inte så många i år och en del gemensamma till grabbarna. Får se hur de tar detta :-)
Bilderna ovan från polismuseet i januari 2013...
PS: Min WP-blogg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar