Insidan - Ny bok "Ingen familj är en ö"

http://www.dn.se/insidan/fordomar-gor-familjer-isolerade/

"”Ni måste sätta gränser!” Att ha ett barn som inte är som andra, ett ”besvärligt” barn, innebär att ständigt få goda råd, kritiska blickar och uppsträckningar från en omgivning som tror sig veta bäst vad som är fel. ” Men negativa attityder och fördomar drabbar barnet värst”, säger Anja Wikström.

”Ni måste sätta gränser!” Att ha ett barn som inte är som andra, ett ”besvärligt” barn, innebär att ständigt få goda råd, kritiska blickar och uppsträckningar från en omgivning som tror sig veta bäst vad som är fel. ” Men negativa attityder och fördomar drabbar barnet värst”, säger Anja Wikström.

Flickan My i Anja Wikströms bok är bara fyra år den första gången hon säger att hon inte är något ”bra barn”.

Det är vuxna omkring My som låtit henne få reda på det.

I boken ”Ingen familj är en ö” (Ordfront) skriver Anja Wikström om My, hennes föräldrar Ada och Axel och hennes lillebror Hugo. Berättelsen bygger på självupplevda händelser.

Bokens undertitel är ”Adhd, föräldraskap och skuld”.

För trots att kunskaperna om så kallat neuropsykiatriska funktionshinder har ökat mycket, verkar det som om synen att problemen beror på dålig uppfostran lever kvar.
– Vi är ju så fostrade in i det, säger Anja Wikström. Man kanske tror att man har kunskaper. Men när man väl kommer i närheten av problemen ser man dem inte, man tror att det finns en annan anledning, tittar efter brister hos föräldrarna."

Som förälder är det ibland lätt att känna sig dömd av andra, framför allt andra vuxna i omgivningen när man har barn som utmärker sig. Själv har jag med åren blivit allt mer tolerant och ifrågasätter sällan föräldrars eller andra vuxnas agerande runt sina barn. Jag sätter gränser för mina barn, jag visar dem vad som är rätt och fel, de får inte "göra som de vill", men ibland när vi är ute och det blir stökigt så är det inte alltid det hjälper att säga till eller går att förhindra ett utbrott. 

"Så småningom blir dock Ada både nervös och förtvivlad. Mys känslighet passar inte ihop med omgivningen. Hon får utbrott och är svår att trösta. Hon är rädd för många saker, andra barn till exempel. Inskolningen i förskolan tar tid, lämningar och hämtningar är en kamp, nattningarna långvariga. Varje dag innebär utmaningar. Ada och Axel analyserar, grälar och är inte överens om hur de ska bete sig med My.

Inga andra föräldrar verkar ha det så jobbigt, för dem tycks allt bara flyta på."

"Det som är mest smärtsamt att läsa om i boken är Mys – och familjens – tilltagande ensamhet och isolering. My får ofta inte vara med, blir inte bjuden på kalasen, inte hembjuden att leka. Få andra föräldrar försöker hjälpa till, i stället undviker de både My och hennes föräldrar. De står utanför den gemenskap som andra familjer delar.
–  Det finns så många fördomar. Om man inte har egen erfarenhet tror jag att det är svårt att förstå hur det är. Har man själv barn som fungerar okej så kan man tro att det beror på att man ”gör rätt”, och att föräldrar till barn med problem gör något fel. Kanske skapar det rädsla och avståndstagande.

Barn med en neuropsykiatrisk diagnos behöver få sina svårigheter accepterade av omgivningen. Men kanske ännu mer att omgivningen ser deras styrkor, menar Anja Wikström. Framför allt förtjänar de att få vara med i gemenskapen. Och det behövs inte så mycket, skriver hon i slutet av boken:

”Ditt leende eller glada ’hej!’ kan göra skillnad för ett ledset, oroligt, uppvarvat eller argt barn. Det som är ett litet besvär för dig eller mig, till exempel att bjuda ett barn till på ett kalas, kan vara hela världen för någon annan.”"

Detta är ett ämne jag verkligen brinner för. Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter som förälder och jag uppskattar verkligen att ta del av det som andra föräldrar upplever. Föräldraskap är definitivt inte en lätt, "easy going" uppgift, oavsett, det är en livsuppgift som innebär glädje, oro, sorg, ilska och obeskrivlig lycka!  Jag älskar mitt uppdrag som mamma... idag mer än någonsin. Det finns en enorm glädje att få vara med barnen och få se hur de utvecklas. Jag kan bara hoppas att de får en rättvis chans i livet!

Anja Wikström

 Avslutningsvis:

"Stöd och samordning brister

Brist på stöd gör att många föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser tvingas gå ner i tjänst, eller känner sig splittrade och har svårt att hinna med jobb. Många blir själva sjuka. Brist på samordning gör att föräldrarna måste gå in i en tidskrävande roll som ”koordinatörer”, för att hålla reda på alla kontakter med vård, myndigheter och skola. Det visar en undersökning som Riksförbundet Attention har gjort. Deras nya film ”Pappan och kontakterna” finns på: http://youtu.be/OEmqe0c_414"