Liv med autism

Gårdagens program handlade om syskon till barn med autism. Det är tufft att se hur syskon som är "normala" får klara sig själva i så stor utsträckning och dessutom vara med om så mycket mer än andra barn, i familjer utan funktionsnedsättningar och annan sjukdom. Jag blev rörd av Lisas sång om hur hon upplevde livet med lillasyster Mimmi... Eller när Wilhelm pratas om sin lillebror och om familjelivet i en familj med autism.

Mina barn har båda diagnoser, båda pojkarna har funktionsnedsättningar och svårigheter på olika sätt. Hur mycket förstår de egentligen om sitt syskons svårigheter? Hur mycket förstår de av sina egna? Jag känner ofta att jag slits mellan mina pojkar. Jag slits sönder då jag vill ge dem det bästa. Samtidigt brottas jag med mina inre demoner och min orklöshet. Skulle mina pojkar behöva mer "egen" tid?? Ja svaret är troligen JA på den frågan. Hur är nästa fråga!?!

När ska man prata med sitt barn om svårigheter och så vidare?? Ska man berätta om diagnosen? Skulle mina barn må bättre av att få bearbeta sina egna svårigheter men också få bearbeta att vara syskon till en bror med svårigheter??