I slutet av förra året hade jag flyttat från radhuset in i min brors lägenhet. Nyligen separerad och allt kändes mer eller mindre förvirrat och jobbigt förstås. Jag hade sökt mig nya vänner/kontakter via internet vilket faktiskt varit ganska så lyckat, även om de flesta bara blir "skrivvänner", mailkontakter. Jag har alltid varit öppen med vem jag är och hur jag mår/mått.
I december, den 27, damp ett mail ner i boxen. En Bo Högrelius från Hökarängen berättade lite om sig själv och sina erfarenheter av separation... och på den vägen är det :-) Kanske inte helt planerat från min sida att träffa någon, inte heller från hans skulle jag tro. Men tycke uppstod ganska snabbt från min sida, jag var nyfiken på vem denna man med så fina ord och känslor var IRL.
Lördag den 5 januari, 2013 på eftermiddagen möttes vi på T-centralen. Ett möte som värmde mig ända in i hjärtat även om det var ruggigt läskigt samtidigt. Jag kunde inte äta på vår "dejt" på Kulturhuset men vad gjorde det... timmarna flöt på och vi kände båda hur rätt allt kändes vid första mötet. Det var inte helt fritt från komplikationer med de hör inte hit. Jag skulle ha barnen hos mig veckan som kom, och vi kom senare överens om att träffas en vecka senare, måndag den 12 januari då jag skulle komma hem till honom. Jag blev kvar där. Mitt hjärta stannade i Hökarängen och jag får på något sätt det bästa ur livet just nu.
Att få uppleva kärkek på detta sätt trodde jag var uteslutet för mig. Jag har varit kär, älskat andra men inte känt att det varit så rätt som detta är. Det finns en ömsesidighet mellan mig och Bosse som jag aldrig fått uppleva tidigare och därför känns vår kärlek så unik. Det finns förstås vissa saker som gör vår relation speciell. Vi är inte ensamma om att vara i denna sits men för oss har det inte varit ett hinder. Att få möta en man som är 29 år äldre och visare :-) har varit bra för mig. Sen finns det förstås saker som jag kan känna lite oro över och kanske t o m lite sorg. Det är att inte få möta ålderdomen med min käraste... För hur som så kommer det antagligen inte ske. Sen kanske jag försvinner ur tiden före men det är ingen idé att sia om detta... Nu ska jag bara njuta av tillvaron och att få vara så kär och bli så älskad tillbaka... Under de åtta månader som gått har vår relation vuxit sig starkare. Jag har mina dippar, han har sina men vi hjälps åt, följs åt... vi har hittat en tillvaro som fungerar för oss... Det är kärlek!!
Lördag den 5 januari, 2013 på eftermiddagen möttes vi på T-centralen. Ett möte som värmde mig ända in i hjärtat även om det var ruggigt läskigt samtidigt. Jag kunde inte äta på vår "dejt" på Kulturhuset men vad gjorde det... timmarna flöt på och vi kände båda hur rätt allt kändes vid första mötet. Det var inte helt fritt från komplikationer med de hör inte hit. Jag skulle ha barnen hos mig veckan som kom, och vi kom senare överens om att träffas en vecka senare, måndag den 12 januari då jag skulle komma hem till honom. Jag blev kvar där. Mitt hjärta stannade i Hökarängen och jag får på något sätt det bästa ur livet just nu.
Att få uppleva kärkek på detta sätt trodde jag var uteslutet för mig. Jag har varit kär, älskat andra men inte känt att det varit så rätt som detta är. Det finns en ömsesidighet mellan mig och Bosse som jag aldrig fått uppleva tidigare och därför känns vår kärlek så unik. Det finns förstås vissa saker som gör vår relation speciell. Vi är inte ensamma om att vara i denna sits men för oss har det inte varit ett hinder. Att få möta en man som är 29 år äldre och visare :-) har varit bra för mig. Sen finns det förstås saker som jag kan känna lite oro över och kanske t o m lite sorg. Det är att inte få möta ålderdomen med min käraste... För hur som så kommer det antagligen inte ske. Sen kanske jag försvinner ur tiden före men det är ingen idé att sia om detta... Nu ska jag bara njuta av tillvaron och att få vara så kär och bli så älskad tillbaka... Under de åtta månader som gått har vår relation vuxit sig starkare. Jag har mina dippar, han har sina men vi hjälps åt, följs åt... vi har hittat en tillvaro som fungerar för oss... Det är kärlek!!
Ovan några bilder... Fina bilder!
2 kommentarer:
Tack för fina ord och jag instämmer i alt det du skriver! Konstigt nog har dessa 8 månader gått så fort. Det känns som en västanfläkt!! Nu ska vi fira nästa helg i Riga och det ser jag fram emot att få göra med DIG! Puss!
Jag fäller tårar när jag läser dina inlägg. Du är så värd allt gott Anne!!! Å inre stress kan dra åt helvete. Kram!
Skicka en kommentar