Idag väljer vi olika!

Det känns så bra att bara få vara med ett av barnen idag. Simon får åka till stan med Bosse, själv ska jag gå på Spårvägsmuseet med Samuel. Underbart! 

Som ensamstående förälder varannan vecka så är det svårt att få till egentid med ena barnet och jag vet att det är viktigt, främst för Simons skull. Så småningom hoppas jag att han ska kunna få en ledsagare eller kontaktperson som gör saker tillsammans med honom...

Men idag åkte Simon och Bosse in till Stockholm för att fika på Söder. Jag och Samuel åker en senare buss och ska nu till ett av Samuels favoritmuseer... Nice!

Snart kommer bussen... 

Det vackra Dalarna...

Jag har jobbat mycket med min kamera denna sommar. En kamera som jag köpte 2007, en vad jag trodde enkel digitalkamera som jag kunde ta lite halvdana bilder med... men som sagt, denna sommar har jag upptäckt funktionerna i kameran och fotat gudomliga närbilder och t o m kunnat fota mina barn utan att de blivit helt suddiga :-) Det går inte alltid men ibland så! Under våra dagar i Dalarna upptäckte jag mycket på nytt. Inte minst alla vackra blommor i trädgården som jag fångade med objektivet. Men också det vackra nere vid sjön, Bysjön, nytagna foton på Lokmuseet med finare bilder än sist. 

Jag njuter av att hålla kameran i min hand och få visa min bild av världen. Jag kan inte måla, skriva vackra dikter eller författa en bok, men kanske kan jag ändå berätta genom mina bilder...

Ovan ett axplock av bilder... det kommer mera. Mitt nästa projekt blir väl att redigera och bearbeta bilderna mer, i picasa eller något annat bra bildprogram... Men håll till godo så länge!

Jag känner på tystnaden...

Barnens iPad:s har tystnat, TV:n likaså. Själv har jag stängt av musiken i köket, Morrisseys "World Peace Is None Of Your Buisness"...  Just nu är det lugnt och tyst. Värmen är tryckande och svetten rinner. Att det för en kort stund blir tyst hemma ger mig kraften att orka en stund till. Min tillvaro med barnen är hur underbar som helst men för mig som lätt blir överstimulerad då det händer mycket så tar den också på krafterna. Krafter som jag under de senaste veckorna, ja kanske månaderna, faktiskt börjat återfå. Jag vill kämpa för livet nu, inte se det mörka på samma sätt som jag under så lång tid gjort.

Vi kom hem ganska sent igår kväll efter några timmar i bilen. Vi åkte från Nyhammar strax före kl 18 och var hemma lite efter kl 22. Barnen skötte sig fint i morbrors hyrda bil och jag är tacksam över att vi kunde åka bil och slapp tåget. Framför allt då det var stopp mellan Sala och Uppsala...

Semestern i Dalarna, hos morfar var så underbar som den borde vara. Även om det inte blev helt som jag ville... Barnen blir genast mer självständiga och går ut själva, utan att jag följer med. De leker med det som finns tillhands och roar sig mer själva :-) Det är ett gott betyg till semestrandet. Självklart blir det protester också, men inte lika mycket som hemma...

Mer om semestern får jag berätta i ett senare inlägg... nu ska jag bara njuta av lugnet och försöka ladda batterierna. Snart är det dags att gå ut i värmen, åka och handla mm...

Midnatt - andra kvällen...

Klockan har passerat midnatt och här i huset är jag vaken och Samuel... Trots en aktiv dag så ligger han vaken. Oroligt vrider han sig i sängen och gnisslar sina tänder. 

Gårdagskvällen var lik denna, orolig och vaken till en bra bit efter midnatt. Sen var han uppe två gånger under natten med storebror Simon i släptåg. De delar ju rum. Första gången var kl 2.20 ca. Andra kl 4.30. Sen blev jag väckt ytterligare två gånger av Simon, den morgonpigga... Själv kände jag mig som att jag varit utan sömn hela natten... Kom i säng vid 1 och uppe runt kl 7. 

Jag har haft ont i halsen hela dagen men mest påtagligt nu framåt kvällen. Jag har haft problem med halsen under ett antal veckor nu och det börjar bli trist. Men det är förstås petitesser i världen.

Annars har dagen varit alldeles fantastisk. Förmiddagen lugn hemma, eftermiddagen/kvällen tillsammans med Jenny, Thomas och alla barnen... Fick se deras hus och bara umgås. Det kändes fint att göra det igen. Länge sen nu! Barnen stormtrivdes och hade roligt! 

Nu väntar jag bara in lugnet i barnens rum, sen ska jag sova! I morgon väntar nya utmaningar, en tvätt, ev träff med Lotta och Kim, sen packa inför resan till Dalarna på lördag morgon! Natti natt! 

Familjen samlad!

Efter 1 1/2 vecka utan barnen är vi äntligen tillsammans igen! Det var alldeles underbart när Samuel kom springande mot mig med ett stort leende på gångvägen. Eller Simon som finurligt hade en hemlighet han skulle berätta senare... Hemligheten var att han tappar ännu en tand! 

Nu sitter vi och vilar i soffan, tittar på en film och fikar. Jag har städat under förmiddagen så här är hyfsat dammfritt och trivsamt just nu! 

Nä nu ska jag sluta blogga för en stund för att bara vara tillsammans med barnen. Ta en kopp kaffe och fortsätta njuta av "semestern"... 

Att fånga dessa underverk på bild är inte lätt... Men här är de, just nu... Mina hjärtan! 

Bragokex - siffror, hiss eller diss?

Min son älskar siffror... han lägger tal på golvet med sina plastsiffror men allra helst med papperssiffrorna som är utskrivna från datorn. Oftast utgår han från tavlorna vid busshållsplatserna och skriver bussnummer och tider. Senast för ett par veckor sedan hade han dessutom skrivit en busstidtabell på fritids!

Idag hittade jag sifferkex från Brago på Konsum. Självklart inhandlar jag ett paket för att stilla min nyfikenhet kring hur barnen reagerar... Smaken på kexen är det som mest snurrar i skallen... det är mjölkchokladsmak på dem. Men Samuel som älskar siffror, älskar också choklad. Borde alltså fungera tänker jag!

I morgon kommer barnen hem. De får vara en extra dag hos sin pappa då läkaren har ordinerat blodprovstagning för mina levervärden tills i morgon. De försämras av en av medicinerna jag knaprar varje dag. Så får se om det är stabilt igen. Annars tänker jag sluta med den medicinen. Men medicin utan biverkningar finns väl knappast?? Nåja, ett litet sidospår...

Vad som händer under de två barnveckorna som följer får vi se... kanske en utflykt i morgon med morbror Pär. På lördag tar vi tåget till Borlänge för besök hos morfar i Nyhammar. Vi åker hem på tisdagen veckan efter. Sen väntar ett bersök hos hajarna och fjärilarna på Haga. Det ska bli kul!! Annars inget särskilt planerat. Det blir nog i övrigt lite lugna veckor... Hoppas jag!

Medicin eller inte - igen...

Hur mycket jag än vill att sonen ska slippa sin medicin som är en plåga att ta, så inser jag att det näst intill är omöjligt att göra något när han är utan medicin. Det blir stora påfrestningar på alla inblandade när han svänger vilt i humöret, ständigt retar sin bror eller inte är still en enda sekund. När han inte lyssnar till sitt namn eller tillsägelser, som t ex att inte gå på trottoarkanten med risk att falla ut i gatan eller bli påkörd av en bil/buss. 

Men det är jobbigt att behöva mer eller mindre tvinga honom varje morgon. Locka med belöning, hota med straff... Ingen Ipad om du inte tar medicien... Sen vara konsekvent och inte ge med sig. Bara kämpa på.

Hur får man annars ett barn att sluta retas så till den milda grad som Samuel gör. Han är på Simon hela tiden, springer efter, härmar allt Simon säger, petar på honom, tar hans saker etc. När han så fått i sig dosen av Medikinet så blir han förändrat till sättet. Då blir han lugn, eftertänksam, inte alls lika retfull. Han frågar om saker, kan leka lugnare med sina leksaker.

Idag fick han ta medicinen även om det blev protester. Skillnaden från igår blir att dagen varit så mycket lugnare. Nu är vi i och för sig inte ute och far idag utan tar det lugnt på hemmaplan. Samuel har kunnat samtala idag. Frågat om saker som intresserar honom, vi har lagat hans legobil och lugnet har sänkt sig.

Ingen vet kanske konsekvenserna av denna medicin på sikt men den räddar faktiskt vår dag. Igår hände det så många saker som inte alls var särskilt roliga att behöva bemästra. Samuel rymde t ex på armémuseum igår och gick ner till entren(vi var på plan tre), han blev sur när vi skulle gå till tunnelbanan när vi skulle åka hem och surade hela vägen... gick säkert 50-100 meter efter oss. Vi kunde inte ens se honom bitvis... Han var på Simon hela tiden och retades. På tunnelbanan fick han ett utbrott för att han inte fick fönsterplatsen och gallskrek. Gubben bredvid såg sur ut och kallade honom "lipsill"... Många förstår inte att vissa barn får utbrott eller beter sig annorlunda. Jag kan förstå att de blir irriterade men för mig som mamma är det ibland jobbigt att behöva känna att jag är en "dålig förälder" i andras ögon och att mina barn är "ouppfostrade". För det är de inte... Allt vi lär barnen tar längre tid. Att befästa helt normala, naturliga saker kan ta lång tid och kräver idogt arbete.

Nåja, jag kommer fortsätta medicinera min son, även om jag ibland förlorar den son som är galet sprallig ibland och världens goaste... Det är inte roligt att se sitt barn personlighetsförändrad och lida av övriga biverkningar medicinen kan ge. Men vad gör man? Hade han bara haft ADHD hade han sannolikt svarat annorunda på medicinen.

Medicin eller inte?

Hur mycket ska man strida med sitt barn? Ska man ta fighten varje dag, även under sommarlov och semester? Det är frågor jag ständigt ställer till mig själv när det gäller mitt föräldraskap. Mina barn tänker annorlunda men i övrig är vi en helt vanlig familj. 

I morse ville Samuel inte ta sin medicin. Han vägrade helt enkelt och i de flesta fall om det varit vanlig skoldag eller en helg under skolveckan så hade jag tagit striden med honom och sett till att han fått i sig medicinen. Men idag tänkte jag att det faktiskt inte är ok att varje dag strida och bråka. Det går inte att tvinga i honom medicinen, bända upp munnen på honom eller tvinga in den på annat sätt.

Det var ett enkelt beslut att inte tvinga honom idag, även om jag vet hur dagen KAN te sig. Han blir väldigt rörig och stökig utan medicnen. Men när han tar den blir han oftare väldigt inåtvänd, osäker och tappar sin glädje i ögonen. Man medicinerar bort en del av honom. Hur känns det? Inuti honom... Hur upplever han denna förändring han ställs inför vad gäller aktivitetsförmåga, tankar och känslor, att bli inåtvänd och mer "orolig" inombords?

Vi försökte fråga honom i morse. Hur det känns i honom att ta medicinen men det är inte lätt för en 8-åring att sätta ord på hur han upplever det hela. Jag tänker att det måste kännas ganska så skumt ändå. Att ena stunden vara mycket aktiv och rörig. Nästa stund så faller man in i sig själv, tappar gnistan lite och drar sig undan. Till viss del är han sig själv, och ibland så tar medicinen inte så hårt, dvs han påverkas inte lika mycket utan är stökig och impulsiv, den lilla "retstickan"... för retsticka det är han, men jag tror inte att han kan styra det helt själv.

Nåja detta är mina funderingar kring föräldraskapet just idag. Nu är det kväll och det ska bli intressant och se hur kvällen blir. Kanske kommer han bättre till ro utan påverkan av medicinen? Kanske påverkar det inte alls? Det jag vet är att jag i morgon kommer försöka få honom att ta medicinen igen. Även om det förstås går att åka på utflykt och göra saker ändå. I morgon funderar vi på att testa ett nytt museum med pojkarna. Sen hem till Hökarängen för att vattna lite blommor mm.

Idag var barnen på egen utflykt tillsammans med sin pappa. De var nöjda och glada när de kom hem. Skönt att se!