Lycka är...

Vad lycka är för mig är något hela annat än för dig. Inget konstigt med det... Nyss låg jag på min säng, lyssnade på mina barns röster som hördres utifrån. För de flesta föräldrar med barn som är i mina barns ålder så är det kanske inte så ovanligt att barnen är ute när du som förälder är inne men för mig är detta ett ganska nytt fenomen. Och jag tänker då på hur lycklig jag är över att barnen kommit så långt som de har.

Vi har haft en underbar dag idag. Vi firade Gustavsbergsdagen nere i hamnen och trots det var mycket folk gick det bra. Lite svårt för  barnen att få i sig lunchen bara på ett "stökigt" kafé med mycket folk på. Men i övrigt gick allt bra. :-)

Vi tog en tur upp till min gamla skola, tidigare Ekedalsskolan, numer Farstavikens skola. Där var det lugnare och barnen lekte en lång stund efter besöket på skolmuseet. Många minnen finns inom mig från skoltiden... även om de är begravda.

Simon hittade en boll, Samuel gick balansgång. De träffade en pojke som ville spela med dem så vi blev kvar en lång stund i solen. Sen promenerade vi hemåt genom det fina Höjdhagen med gamla fina kåkar och trädgårdar. Så fridfullt och vackert.

På vägen genom Munkmora studerade vi blommande träd som gick i rosa och vitt... Fascinerande med tvåfärgade blommor och okikfärgade gröna blad i ett och samma träd. 

Men nu är som sagt barnen ute och det är lycka!! De trivs och har en underbar lekstund i den ljusa försommarkvällen!!

Att få ha sådana dagar som denna blir guld värt i en annars lite mörk och dyster tid i livet. Jag börjar inse vad jag ska glädjas över. Resten får bara lösa sig!

Idag dietist

Att vara förälder, mamma till ett (eller flera för den delen) barn med någon form av funktionsnedsättning kräver mycket av mig/oss... Inte bara själsligt för att orka med alla situationer jag/vi hamnar i, eller att ta till sig av all kunskap vi måste ta in för att ledsaga våra barn in i framtidens samhälle, eller att orka kämpa för att barnet ska få en bra skolgång, lära sig så mycket som möjligt etc etc etc! Listan kan göras lång. Alla som har barn med eller utan diagnoser som har svårt på något sätt vet. Det är lite av en kamp varje dag.

Bara under detta års första 13 veckor har det varit 10 behandlingsmöten/kurser för Samuels räkning. 10 tillfällen jag skulle varit borta från jobbet om jag inte varit sjukskriven för närvarande. Även om jag inte är sjukskriven för "skojs skull" förstås så är det ju skönt att slippa tala om för kollegorna att jag ska vara borta si och så... Att sen FK kan ifrågasätta att jag gör allt jag kan/orkar/mäktar med för mina barn är en annan femma... :-( Men jag gör vad jag måste. Mina barn kommer först.

Men det går inte en enda dag som jag på något sätt ångrar eller skulle vilja byta bort mina barn. De är en del av mig och det bästa jag har. Varje dag jag är med barnen lär jag mig något nytt. Det är en häftig känsla.

Så idag var det dags för besök hos dietisten på Nacka Rehab vid Nacka sjukhus. Det var inte samma dietist som vi träffade förra gången, men det var ett bra och fruktsamt möte. Det är nu det gäller att försöka bryta Samuels matvanor, han har medicinerats med Medikinet i snart ett år. Under det första året är det svårast med maten och aptiten. Så kanske kan vi få det att vända för honom bara vi enträget kämpar på med det!!

Att få Samuel att äta frukost är inte det lättaste. I alla fall inte när han är hos mig och det är ju trots allt ett av de viktigare målen mat under dagen... Nu ska vi börja arbeta på att få Samuel att äta frukost, så idag planerade vi hur det ska jobbas in. I dagsläget väcker jag Samuel runt kl 6.20. Han är en morgontrött grabb och det tar lite tid att få upp honom... Jag försöker hitta knepen som fungerar. I regel är han uppe till 6.40 då jag börjar med att bearbeta honom för att ta sin medicin. Det går relativt lätt just nu. MEN att få honom sugen att äta är inte lätt. Frukosten bör han äta innan han får medicinen  eftersom den dämpar aptiten... Ja inte är det lätt.

För att Samuel ska kunna komma igång med att få i sig lite frukost så ska jag börja väcka honom runt kl 6.00 ev lite tidigare. Då får han chans att vakna och bli "hungrig". Samuel ska vara med och bestämma frukosten kvällen innan, och vill han ha kokta makaroner med köttbullar så är det precis vad han ska ha, eller om han vill ha en macka, gröt eller yoghurt. Det viktiga är att få honom att börja äta något varje morgon.

För mig blir utmaningen att verkligen göra detta. Jag har som bekant svårt att starta saker och att hitta rutiner som fungerar... Jag skjuter upp men detta får jag inte rucka på. Det är mitt barn det handlar om, han behöver energi för att okra, för att lära sig saker i skolan och för att växa!! Jag har i alltför många år låtit saker bero, inte för att jag är "dum i huvudet" (även om jag trott det), men för att jag varit sjuk i min depression. Trist att barnen blir "lidande" av det bara... Men nu ska jag ta nya tag.

Den andra läxan jag fick var att se till att Samuel får en lugn middagsmiljö, äta i köket, sitta i lugn och ro, äta lite mer än vad han "orkar"... Utmana honom helt enkelt. Sen fixa god efterrätt, t ex gräddglass, turkisk yoghurt etc. Han ska få fetare mat, grädde i såser, smör i pastan etc.

Rutinerna är viktiga, så nu kommer jag fortsätta servera middagen kl 17.30 (ca) och sen låta barnen (båda två behöver äta ordentligt) äta ett kvällsmål runt kl 18.30. Det är särskilt viktigt eftersom jag inte vet vad eller hur mycket Samuel äter under skoldagen. Jag vet att han ofta äter dåligt vid lunchen hemma då han tagit medicinen. Men jag hoppas att maten fungerar i skolan. Ska höra av mig och be dem notera hur Samuel äter, vad och hur mycket etc. Det är möjligt att han behöver "specialkost" och lite mer "fria val" än andra barn. Han är lite svår i maten ibland...

Bara att jobba på alltså! Kämpa, kämpa, kämpa...  Bara för dem....

Kärlek

Kanske är det fånigt men jag har aldrig känt mig så älskad som jag gör idag. Jag räds inte kärleken alls längre utan litar blint på den. Idag fick vi gå på en dejt, ja det kändes faktiskt så... Vi möttes i Slussen som vi gjorde när vi träffades andra gången.... Men denna gång missade vi nästan varandra. Det var kaos på tunnelbanan så vi promenerade Götgatan bort mot Medborgarplatsen för "Big Meat" på Twang, Katarina Bangata med middag och föredrag om Hitlers vinteroffensiv i Ardennerna 1944-1945. Riktigt intressant att lyssna till Christer Bergström som skrivit en bok i ämnet. 

Men tillbaka till dejten nu, för det var verkligen en dejt på vår 13-månadersdag!! 

Visst är det fånigt att fira men jag tänker ändå att det finns något fint i det hela! Jag har funnit en man att älska så djupt och innerligt! En kärlek som växer sig starkare. Min man är så klok och stöttande. Han står ut med kaoset i mitt liv, han påtalar alltid när något känns mindre bra och är alltid ärlig. Det är något jag verkligen uppskattar i vår relation. För mig som alltid hållit saker inombords tills det exploderat mer eller mindre är detta bara bra!