Ibland undrar jag hur jag själv tänker eller rent av fungerar inombords, i min hjärna... hur det kommer sig att jag många gånger hamnar i ett känslomässigt läge då jag inte klarar av att prata med andra. Idag hamnade jag åter i läget att jag blir tyst... som en mussla sluter sig hela jag och inom mig bankar tankarna hål i skallen. Det är på något sätt då jag verkligen behöver prata, öppna mina kanaler och nå ut till världen.
Idag ska jag ge mig i kast med att försöka beskriva vad som händer inom mig. Jag har idag kommit så pass långt med mig själv att jag blir arg och frustrerad när detta händer. Det är som att jag inte kan styra mig själv inifrån. Känslorna slår larm i hela min kropp. Jag blir som en fallfrukt som tappar greppet om trädet, faller hårt mot marken och krossas.
Jag kan finna mig själv i detta tillstånd utan att egentligen själv förstå anledningen. Då faller jag tillbaka i tankar som att jag är en riktigt nobody, och visst, det är jag ju faktiskt... i alla fall inom vissa av mina referensramar, men det är en annan historia. Mina tankar ältar runt det som alltid kör runt i mig... Värdelösheten breder ut sig som en stor tyngd inom mig, jag tappar tron på mig själv och min framtid. Jag förlorar genast mark som förälder till mina barn och tror att allt går åt skogen. Jag tvivlar på kärleken och livet i stort... Jag blir världens egoist...
Jag har insett att jag när jag hamnar i detta tillstånd blir väldigt tystlåten, jag drar mig undan och helst vill jag gömma mig och inte alls vara i sällskap med andra. Ändå är nästan det enda som hjälper sällskap och några vänliga ord... Självklart så kommer jag ur det hela över tid, men det är skönt ibland när jag får en klapp på axeln och några värmande ord eller utmanande frågor... Jag är oerhört tacksam över att min man inte räds att fråga eller ställa krav på mig...
Annars kommer jag ut ur detta enligt mig både knepiga och patetiska tillståndet genom att lyssna på musik och spela mobilspel... Jag vet att det är larvigt, men jag har en svaghet för mina mobilspel och kan harva dem länge, länge, länge... Det blir som att ångesten tillslut flyr bort bara jag får fokusera på något annat. Kanske borde jag hitta andra vägar att leva mitt liv på. Till viss del har jag förstås gjort det. Mitt största problem idag är att orka styra in på andra linjer.
Så spelen ovan blir ett sätt att distrahera mina tankar... kanske inte det mest produktiva men jag har lätt att snöa in på saker...
Jag vet att en del av mitt sätt att reagera på har med att göra att jag är en känslig person, att jag är HSP. Jag vägrar släppa den tråden av mitt liv, för jag vet att det är viktigt för mig att förlika mig med tanken att jag har ett känslig sinne. Småsaker som andra inte ens märker reagerar jag starkt över... jag behöver många pauser i livet och när livet stressar på så kan jag få svårt att hänga med. Då hamnar jag oftare i mina låsta känslolägen och tappar fotfästet.
Hur får man då balans i sitt liv? Jag har varit borta från mitt jobb sedan i december. Det tog mig lång tid att vända min negativa spiral denna gång... men jag har lyckats nu. Tid för mig är ovärderligt och får jag inte tid till återhämtning så faller mitt liv i bitar. Jag har läst på mycket om HSP och något som jag förstått att jag behöver för att överleva och må bra är ett lugnare tempo i livet, kanske en mindre stressig tillvaro helt och fullt... kortare ledigheter i stället för långa semestrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar