Lik en duracellkanin :-)

Besöket på BUP idag var lyckat! Sonen lekte och drog under de 20-25 minuterna i väntrummet fram massor av saker... Tömde dockskåpet, lagade mat etc etc.

Ibland tror jag att jag är immun mot allt detta! Jag ser det inte på samma sätt, inte när vi är på BUP! Vi träffade vår "gamla" sjuksköterska som vi haft hela tiden på BUP. Hon ser alltid så glad ut när hon träffar Samuel. Han noterar som vanligt inte så mycket omkring sig...

När läkaren och nya sjuksköterskan kom och hämtade oss låg det leksaker över hela golvet... :-) De blev inte förvånade! 

Själva besöket blev bra! Samuel har ökat i vikt med 1.5 kg (äntligen!!!!!) och blivit lite längre. 22.8 kg och 124.4 cm lång! När Samuel kom till läkarens rum tillsammans med ssk så rotade han genast fram bilarna i skåpet, sen var det full rulle på honom ;-) Som en duracellkanin! Han sprang från leksak till leksak, bilar, doktorsväska, fyra-i-radspel mm. Men JAG tänkte inte på det förrän läkaren påpekade detta! Vi kom då in på medicinfrågan...

Nu kommer vi göra förändringar i medicinen och öka på lite. Samuel behöver få det lite lugnare omkring sig! Sen ska jag prata med skolan om hur det går för honom under skoldag och fritids. Uppföljning om ett par veckor på BUP! Nu sitter vi på bussen till skolan. Jag ska vara med de sista lektionerna innan vi åker hemåt och tar helg! Jag mår bra av att vara med barnen även om de retat gallfeber på mig ibland! Men det är lycka att ha just de barn jag har! Samuel som sitter och sjunger hela bussresan till Ektorp, Simon som blivit stor och blir allt mer självständig! Underbart!!

Ny vecka!

Äntligen är de hemma igen. Att vara utan dem är jobbigt... faktiskt jobbigare än den värsta konflikten med dem. Mina älskade ungar... Simon kom hem runt kl 16. I drygt en timme pysslade vi med läxan i engelska. 12 meningar skulle skrivas, texten läsas och översättas. Det går långsamt framåt. Sen är det förstås läxa i svenska och ett NO-prov också denna vecka så det är verkligen fullt upp när de börjar fyran!

Samuel kom hem kl 17.30. Underbart! Rusade in i vardagsrummet och knäppte på barnkanalen. Så brukar det ofta bli. Nåja, middagen fick de i sig, sedan efterrätt. Simon sin yoghurt och Samuel vaniljglass. Två protrioner var, samt varsin smörgås. Nu sover de båda gott och snart stundar en ny dag.

Dagen har i stort varit givande... vaknade tidigt och följde Gomorron Sverige en stund. Sen blev det en långpromenad med den nya kameran i handen... Finfina bilder blev det under våra två timmar ute i naturen. Underbart! Jag försöker verkligen suga in varenda ljusglimt för att förbereda mig inför höstens mörker... Jag vet att det är så lätt att tappa den varma känslan under höstmörker och regniga dagar. Sen ska jag ju ut i arbetslivet igen och motivationen måste vara på topp då. Ska inte tillåta mig att misslyckas igen :-) Det måste gå bra helt enkelt!

Ovan några bilder från promenaden... 

Tack för ännu en fin dag. PS Jag gillar verkligen min nya kamera... det blir så fina bilder! 

Insidan - Ny bok "Ingen familj är en ö"

http://www.dn.se/insidan/fordomar-gor-familjer-isolerade/

"”Ni måste sätta gränser!” Att ha ett barn som inte är som andra, ett ”besvärligt” barn, innebär att ständigt få goda råd, kritiska blickar och uppsträckningar från en omgivning som tror sig veta bäst vad som är fel. ” Men negativa attityder och fördomar drabbar barnet värst”, säger Anja Wikström.

”Ni måste sätta gränser!” Att ha ett barn som inte är som andra, ett ”besvärligt” barn, innebär att ständigt få goda råd, kritiska blickar och uppsträckningar från en omgivning som tror sig veta bäst vad som är fel. ” Men negativa attityder och fördomar drabbar barnet värst”, säger Anja Wikström.

Flickan My i Anja Wikströms bok är bara fyra år den första gången hon säger att hon inte är något ”bra barn”.

Det är vuxna omkring My som låtit henne få reda på det.

I boken ”Ingen familj är en ö” (Ordfront) skriver Anja Wikström om My, hennes föräldrar Ada och Axel och hennes lillebror Hugo. Berättelsen bygger på självupplevda händelser.

Bokens undertitel är ”Adhd, föräldraskap och skuld”.

För trots att kunskaperna om så kallat neuropsykiatriska funktionshinder har ökat mycket, verkar det som om synen att problemen beror på dålig uppfostran lever kvar.
– Vi är ju så fostrade in i det, säger Anja Wikström. Man kanske tror att man har kunskaper. Men när man väl kommer i närheten av problemen ser man dem inte, man tror att det finns en annan anledning, tittar efter brister hos föräldrarna."

Som förälder är det ibland lätt att känna sig dömd av andra, framför allt andra vuxna i omgivningen när man har barn som utmärker sig. Själv har jag med åren blivit allt mer tolerant och ifrågasätter sällan föräldrars eller andra vuxnas agerande runt sina barn. Jag sätter gränser för mina barn, jag visar dem vad som är rätt och fel, de får inte "göra som de vill", men ibland när vi är ute och det blir stökigt så är det inte alltid det hjälper att säga till eller går att förhindra ett utbrott. 

"Så småningom blir dock Ada både nervös och förtvivlad. Mys känslighet passar inte ihop med omgivningen. Hon får utbrott och är svår att trösta. Hon är rädd för många saker, andra barn till exempel. Inskolningen i förskolan tar tid, lämningar och hämtningar är en kamp, nattningarna långvariga. Varje dag innebär utmaningar. Ada och Axel analyserar, grälar och är inte överens om hur de ska bete sig med My.

Inga andra föräldrar verkar ha det så jobbigt, för dem tycks allt bara flyta på."

"Det som är mest smärtsamt att läsa om i boken är Mys – och familjens – tilltagande ensamhet och isolering. My får ofta inte vara med, blir inte bjuden på kalasen, inte hembjuden att leka. Få andra föräldrar försöker hjälpa till, i stället undviker de både My och hennes föräldrar. De står utanför den gemenskap som andra familjer delar.
–  Det finns så många fördomar. Om man inte har egen erfarenhet tror jag att det är svårt att förstå hur det är. Har man själv barn som fungerar okej så kan man tro att det beror på att man ”gör rätt”, och att föräldrar till barn med problem gör något fel. Kanske skapar det rädsla och avståndstagande.

Barn med en neuropsykiatrisk diagnos behöver få sina svårigheter accepterade av omgivningen. Men kanske ännu mer att omgivningen ser deras styrkor, menar Anja Wikström. Framför allt förtjänar de att få vara med i gemenskapen. Och det behövs inte så mycket, skriver hon i slutet av boken:

”Ditt leende eller glada ’hej!’ kan göra skillnad för ett ledset, oroligt, uppvarvat eller argt barn. Det som är ett litet besvär för dig eller mig, till exempel att bjuda ett barn till på ett kalas, kan vara hela världen för någon annan.”"

Detta är ett ämne jag verkligen brinner för. Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter som förälder och jag uppskattar verkligen att ta del av det som andra föräldrar upplever. Föräldraskap är definitivt inte en lätt, "easy going" uppgift, oavsett, det är en livsuppgift som innebär glädje, oro, sorg, ilska och obeskrivlig lycka!  Jag älskar mitt uppdrag som mamma... idag mer än någonsin. Det finns en enorm glädje att få vara med barnen och få se hur de utvecklas. Jag kan bara hoppas att de får en rättvis chans i livet!

Anja Wikström

 Avslutningsvis:

"Stöd och samordning brister

Brist på stöd gör att många föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser tvingas gå ner i tjänst, eller känner sig splittrade och har svårt att hinna med jobb. Många blir själva sjuka. Brist på samordning gör att föräldrarna måste gå in i en tidskrävande roll som ”koordinatörer”, för att hålla reda på alla kontakter med vård, myndigheter och skola. Det visar en undersökning som Riksförbundet Attention har gjort. Deras nya film ”Pappan och kontakterna” finns på: http://youtu.be/OEmqe0c_414"

En lång dag!

Klockan är 10.15 och jag har varit uppe i fem timmar. Jag har hunnit utfodra barnen med frukost, lämnat Samuel vid taxin, Simon på bussen till skolan, varit på VC för ytterligare ett blodprov, bl a folsyra... En promenad nedåt Farsta slott och Gottholmarundan som är knappa 2,5 km. Jag har handlat på Konsum och nu är jag på väg hem...

Men jag har inte fått något kaffe eller hunnit äta frukost än... Kanske dags för det?? Jag har en molande huvudvärk nu och känner mig allmänt trött...

 

Den första september...

Samuel har namnsdag... Han påminde mig vid middagsbordet i kväll. Det var härligt att få hem barnen igen. Hur irriterad jag än må vara framåt slutet på kvällen innan barnen kommit till ro så är det den bästa tiden, när de kommer hem från skolan. Simon åker själv hela vägen, Samuel kommer hem med sin skoltaxi. Middagen var färdig så det var bara att hugga in på köttfärssåsen och spagettin. Båda barnen åt med god aptit.

Nu väntar en vecka med vardagsrutiner, packa gympapåsar, fyra dagar denna vecka (om jag räknar nästa måndag i alla fall), väcka barnen, laga frukost, läsa läxor, komma ihåg övrigt som ska med till skolan osv osv. Men jag gillar vanlig vardag allra bäst. I SvD läste jag om en kvinna som tvärtemot vad jag känner fick ångest över hur vardagen skulle komma över henne med alla "måsten" och den lata ledigheten var över för hennes familj och de tre barnen. Jag känner i många fall fler måsten när vi är långlediga. Kanske kommer detta förändras över tid? Nu är i alla fall terminen igång, snart jag också hoppas jag... Det känns i alla fall som att jag har vänt skutan och far vidare över havet. :-)

Hur mycket kan eller vill jag avslöja - egentligen?

Jag valde idag att "ta bort" inlägget angående sonens utvecklingssamtal igår. Anledningen är att jag fick en tankeställare runt hur mina barn kan komma att reagera på det jag skriver. De börjar bli så pass stora nu, att de själva kommer att utforska internet så småningom och förstås finns möjligheten att de läser allt vad jag skrivit om dem. Jag kommer hädanefter hålla mig mer till mig själv som mamma och inte så mycket privat om barnen. Självklart för mig är att dela med mig av upplevelser vi gör tillsammans.

Ibland kanske bloggandet kan göra mer ont än gott. Jag undrar vad ni tycker! Har jag rätt eller fel? Till "försvar" för att blogga om barnen och deras utveckling kan jag säga att jag själv som mamma uppskattar att följa andra föräldrars bloggar...

Idag smakade kaffet inget vidare...

Med lite oro i kroppen smakar sällan kaffet gott, idag svider det i magen på mig men jag har en hel del gott att se fram emot. I morgon får jag träffa mina grabbar igen, de kommer hem framåt kvällen för att vara hos mig i två veckor. Det ska bli härligt att få vara tillsammans med dem igen, även om jag vet att jag kommer svära en del över att det inte blir som jag tänker mig.

Två veckor utan barnen är lång tid. Det känns långt in i hjärtat. Men dagarna rullar på och rusar verkligen fram trots allt. Det har varit två fina och relativt lugna veckor. Lagom långa utflykter... Men nu är det dags att packa ihop för att åka hem till Gustavsberg igen. Barnen är lediga ett par dagar nästa vecka, då ska vi hoppeligen göra lite utflykter med morfar som är nere i Stockholm och hälsar på! På tisdag är han barnvakt åt pojkarna då jag ska gå på begravning. Sen blir det fritids och vanliga vardagar från torsdag. Pust! Lite skönt är det med vardagsrutiner igen. Men jag tycker det är lite jobbigt att det mörknar om kvällarna nu.

Nåja, en ny vecka stundar snart och livet går vidare...

Månen lyste vacker härom kvällen... men ack så svår att fånga på blid med en vanlig liten kamera...

Imorgon får jag träffa dessa underbara ungar... Massor av kärlek till dem!

Idag väljer vi olika!

Det känns så bra att bara få vara med ett av barnen idag. Simon får åka till stan med Bosse, själv ska jag gå på Spårvägsmuseet med Samuel. Underbart! 

Som ensamstående förälder varannan vecka så är det svårt att få till egentid med ena barnet och jag vet att det är viktigt, främst för Simons skull. Så småningom hoppas jag att han ska kunna få en ledsagare eller kontaktperson som gör saker tillsammans med honom...

Men idag åkte Simon och Bosse in till Stockholm för att fika på Söder. Jag och Samuel åker en senare buss och ska nu till ett av Samuels favoritmuseer... Nice!

Snart kommer bussen... 

Det vackra Dalarna...

Jag har jobbat mycket med min kamera denna sommar. En kamera som jag köpte 2007, en vad jag trodde enkel digitalkamera som jag kunde ta lite halvdana bilder med... men som sagt, denna sommar har jag upptäckt funktionerna i kameran och fotat gudomliga närbilder och t o m kunnat fota mina barn utan att de blivit helt suddiga :-) Det går inte alltid men ibland så! Under våra dagar i Dalarna upptäckte jag mycket på nytt. Inte minst alla vackra blommor i trädgården som jag fångade med objektivet. Men också det vackra nere vid sjön, Bysjön, nytagna foton på Lokmuseet med finare bilder än sist. 

Jag njuter av att hålla kameran i min hand och få visa min bild av världen. Jag kan inte måla, skriva vackra dikter eller författa en bok, men kanske kan jag ändå berätta genom mina bilder...

Ovan ett axplock av bilder... det kommer mera. Mitt nästa projekt blir väl att redigera och bearbeta bilderna mer, i picasa eller något annat bra bildprogram... Men håll till godo så länge!