Ur en mammas dagbok: Ett datum

Det finns ett datum som är extremt laddat för mig och som känns ända in i hjärtat på mig, ända in i min känsliga själ. Ett datum som jag förknippar med en av de svåraste/jobbigaste händelserna i mitt liv.

Den 6 juni 2010 gick min mor bort hastig i sjukdom. Från att ha varit lite småsjuk under veckan blev hon allvarlig sjuk lördagen den 5 juni 2010 och på morgonen den 6 juni, en solig dag, Sveriges nationaldag, så stannade hjärtat och livet var över. I år är det fyra år sedan och kanske bleknar minnena av rummet på Falu lasarett men känslorna blir starkare. Jag saknar verkligen min mor, trots att jag inte vet helt och fullt hur jag ska beskriva min relation till eller med henne. Jag känner mig ofta ensam nu, mer ensam än jag kände då hon levde, trots att jag hade motstridiga känslor inför den relation vi hade. Jag har aldrig haft full tillit till min mor, inte helt vågat öppna mig och berätta om svåra saker, men under de senaste åren, då jag själv blivit mamma blev det lite lättare. Jag kunde i alla fall ta upp saker som gällde barnen och frågorna runt dem var många... Min mor var alltid intresserad av det som rörde dem och hon älskade sina barnbarn.

Min relation till min mamma var lite komplicerad. Jag kände mig ofta kritiserad av henne då jag inte levde mitt liv som hon tyckte jag skulle göra. Jag är/var lite långsam i mitt görande, drog ut på saker, hade det rörigt omkring mig och i hennes ögon så upplevde jag mig slarvig och lat. Jag lyssnade inte till vad hon sa, jag var en källa till konflikter kände jag då jag växte upp. Tonåren var nog inte så lätta... Även om jag inte var den som drog hemifrån... jag tror att jag spenderade ganska myckte tid hemma, i alla fall tills jag blev myndig. Min mor hade kontroll på mig, även efter min flytt hemifrån när jag var 19 år. Jag har alltid känt att hon la sig i mer än vad hon borde. La sig i hur jag borde leva mitt liv...

Ändå var det hem till mamma och pappa jag flyttade en period när jag som 21-åring blev lämnad av min första stora kärlek... Jag blev så ledsen då han var otrogen och lämnade mig. Jag klarade inte av att bo hemma i min lägenhet då. Så någon vecka eller två bodde jag hos mamma och pappa, jag minns faktiskt inte hur länge, det kanske bara var några dagar?

Men allra viktigas var min mor när problemen med barnen radade upp sig. Simon var svår från det han var året gammal ungefär. Han saknade talat språk och kunde inte göra sig förstådd. Utbrotten avlöste varandra. När så lillebror Samuel föddes när Simon var drygt två år så påbörjades han resa med logopedbesök som så småningom ledde till utredningen sommaren 2009. Min mor var mycket intresserad av det som hände med barnen. Utredningarna som barnen genomgick 2009 (Simon) och 2010 (Samuel) ville hon ta del av och hon var stort stöd när jag skulle få iväg ansökan om vårdbidrag något som habiliteringen var på oss att vi skulle söka.

När min mor så gick bort den 6 juni 2010 så var jag i botten... Jag var så djupt deprimerad redan då hon gick bort att jag inte fällde en enda tår vid hennes dödsbädd, inte när hjärtat stannade, inte efter och inte när begravningen var den fina sommardagen i början av juli. Inte en enda tår fällde jag. Gråten hade jag förlorat långt tidigare...

Men kanske blev också denna svåra händelse början till resten av mitt liv. Kanske har denna händelse räddat livet på mig. Jag sjönk djupare ner i depressionen efter mammas död p g a en rad händelser som jag var med om. Men jag sökte också hjälp för första gången i mitt liv. Så när jag senare drogs med de svåraste tankarna och de mörkaste djupen slöts sig om mig så kunde jag tala om det för någon utomstående.

Mina barn pratar ibland om sin mormor som är i himlen. De var båda med på begravningen och efterår har jag fått höra att deras närvaro var positiv. Själv var jag något frustrerad över att ha två små gossar, 6 och 4 år, som inte kunde vara stilla, inte satt tysta som man förväntar sig på en begravning. Men det var fint att de fick ta sitt farväl av mormor i Grangärde där hon är begravd.

I morgon blir det en promenad här från Hökarängen till Skogskyrkogården. Jag ska hitta en fin blomma att placera i minneslunden för mamma och alla andra som finns där ute... Min mamma älskade blommor och har alltid hadt god hand om växter både ute och inne... Så en fin blomma är det bästa jag kan bidra med. Kanske blir det en fika och/eller en glass ute också. Jag hoppas på lite solsken i morgon, dagen till ära. Det blir en fin dag!!

Jag avslutar med några foton ur samlingen, men inser att jag inte har så många på min mamma...