Jag har gått med ångestpåslag större delen av dagen, med start redan på morgonen. Ledsen över att missa Samuels avslutning p g a läkarbesök. Men jag fick vara med Simon i alla fall.
I dessa sammanhang märks hans sociala svårigheter i form av att han inte vill delta i firandet. Han ville INTE följa med klassen ut t ex för att se showen. Det är för mycket folk och för hög ljudvolym. Och jag förstår honom. Jag tycker själv det var jobbigt. Jag känner mig villrådig och osäker i dessa sammanhang, ingen att stå med, prata med osv. Men både Simon och jag klarade det!! :-)
I klassrummet på samlingen efter fick han lite av ett spel när klassen skulle sjunga sina sånger. Då ville han ta sin stol med för att sätta sig längre bak i klassrummet(han satt placerad ensam vid tavlan), men det gick inte för de andra stod i vägen och hade börjat sjunga. Sen vandrade han runt under sångstunden tills han gick bakom klasskompisarna och satte sig under bordet. Hur bemöter man detta beteende? Så har han varit sedan förskolan...
Han tog emot presenten och kramen från både fröken ocf fritidsfröken :-) Det var fint att se, men godiset i koppen gillade han inte. Inte heller tårtan som serverades efter... Besviken var han, men på det hela taget var det lyckat.
Det svåra med Simon är hans "humör" och låsningarna i det han vill. Saker ska ske på hans villkor. Det är svårt att acceptera ibland.
Nu ska vi bara försöka njuta av några lediga dagar innan det är dags för två pappaveckor. Jag kommer dock få möta barnen lite extra under början av nästa vecka samt få fira midsommar tillsammans med dem!
Mina söta, underbara killar, värmer hjärtat inom mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar