Bussen med mina troll!

Står och väntar på bussen. Vad mer finns att göra än att blogga lite... Kanske slänga in en blid eller två :-)

Det är onsdag och morgonen var ok. Lite stökigt som vanligt och stressigt men vi kom igenom den trots allt... Nu kommer bussen om bara någon minut. Snart är vi vid skolan och fritids igen!!

Min lillprins tig medicinen idag... Så duktig idag!! :-) ❤ 

Bussen är seeeeen!!! Ogillar att dessa bussar ALDRIG håller tiden :-(

Det i sig är ingen fara för jag åker tid, men irriterande!! 

Tänkte avsluta med en bild på bussen men den kommer ju aldrig... Suck! Får bli en på mig då! :-p

Uppropsdagen!

Har lämnat av mina sötisar i skolan nu. Första dagen detta läsår, 2013/14. Samuel i "ettan" och Simon i "trean". Samuel med ny fröken och delvis nya fritids i klassen. Ingen resurs vad jag vet detta läsår. Simon har äntligen samma fröken för andra året och det kommer bli bra!!! Han kommer fixa detta, det tror jag!! :-)

Men det kändes i hjärta och mage att lämna Samuel där, i lekrummet, utan en Anneli som tar hand om honom... Det är nog så tufft att ha ADHD och autism, börja ny termin i skolan med krav dessutom... Att då inte få lite extra stöd i starten känns futtigt. Han har all rätt vilket även hans storebror har med sin autismdiagnos. 

Det söks pengar för barn med behov av särskilt stöd men om skolan sökt för Samuel (och Simon) låter jag vara osagt. Om skolan gjort det och fått pengar så har jag ingen koll på det, för vad jag vet så läggs inga extra resurser på Samuel utöver ökad fritidstillsyn i klassen. Kanske är jag onödig kritisk, men jag VILL att min son ska gå i vanlig klass om det går. Då ska han ha stöd. Jag vill inte sätta honom i autismklassen (än i alla fall). Han är i mitt tycke relativt social, men hand svårt med de sociala koderna, att kontrollera humöret och förstå regler samt följa dem. 

Samuel äter inte medicin just nu. Pausade med den under sommaren för han vägrade ta den... Då menar jag totalvägrade!! Men kanske är det fel att göra så. Han sover bättre igen, äter bättre osv. Är det rätt att då sätta in samma preparat igen?? Jag kanske inte är den bästa mamman men jag vill min sons väl!

Jag hoppas mina älskade ungar får en fantastisk start på terminen och läsåret oavsett... Sen får vi ta en dag i taget!!

På resande fot...

Sitter på tåget mot Eskilstuna. Jag gillar att åka tåg. Det känns bara fint. Sen ska vi bo på mysigt hotell där. I eftermiddag födelsedagsfirande i Kvicksund med folk jag inte känner... Jag har träffat ett par innan men annars är alla nya för mig. Nervös och orolig är jag! Men jag hoppas det går bra! 

Ovan ett par bilder från tåget vi sitter på!

Dagar passerar

Det är onsdag och klockan är 16.20 drygt. I söndags kväll spelade vi vår sista föreställning av "Folket i Skinnarviksbergen" vilket är jäkligt jobbigt samtidigt som det är lite av en befrielse... Får se hur länge jag minns syster Ingas repliker :-) 

Så kom måndag och inskolning av f-klass barnen på fritids. Känslan efter tre dagar med de yngsta på skolan är inte nådig! Igår var jag så trött av alla intryck att jag inte klarade av normal kommunikation med min särbo och det sårar honom. Idag ska jag hämta barnen och få låna dem tills i morgon, hur det ska gå vet jag inte men det måste gå!!

Jag jobbat bara 75 % och har således en lite halvtaskig inkomst, men gör detta för att min ork ska räcka! Det gör den inte :-( Jag är på fritids nu så att jag gått ner i lön och tid för mina barns skull räknas inte. Nä, jag har sovmorgon istället och slutar senare i stället. Jag är också den som "jobbar 75 % och därav är flyttbar mellan årskurserna. Ja visst!!! Det ÄR OK!!! Men just nu trivs jag inte och har ökad ångest. Panik t o m ibland. Men jag är den som gör mitt bästa i alla lägen. Tills det spricker. Får försöka stå ut! 

Måste reda ut mina frågetecken. De är många och kanske utan betydelse för mitt fortsatta liv men det är svårt att inte se hindren ibland!

Åker mot regnet :-(

Känns inte så kul att möta regnet i Nacka! Sitter på bussen mot Slussen. Nästa Hökarängen och en vecka hos min älskade Bosse! Gör ett litet gästspel hemma på onsdag för att ha barnen hos mig över natten. Det blir underbart! 

Andra arbetsveckan för mig men känns ändå ovant. Har en förmåga att bli lätt förvirrad och får känningar i magen av stress. Jag vet inte vart jag hör hemma men får väl anpassa mig till att jobba på Kobben, där jag behövs... Lite godtyckligt men jag är skadad av de senaste årens press på mig!

Jag har mycket att ta tag i när det gäller barnen! Ska anmäla oss till både ADHD-center och Aspergercenter, sen ta kontakt med Hamnen för det är ohållbart att ha två barn hemma som inte lyssnar. Dessutom så vägrar Samuel ta sin medicin. Jag porlar inte ta striden. Jag känner att jag behöver tips och råd igen från någon kunnig på områdena autism/ADHD. Ska också gå med som medlem i Attention.

Jag är mycket trött just nu. Sover för lite ibland. Men ska rycka upp mig. 4 timmar max sov jag i natt:-( måste bli fler timmar!!

Trötta ögon... Trött kropp... Trött huvud...

Brutalt ärlig om mig själv...

Jag har under många år funderat över vem jag själv är och varför. Det saknas något i mitt liv och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag har alltid känt en känsla av utanförskap i många sammanhang, men jag vet inte om det är sant. Var jag utanför? Kände andra av att jag var annorlunda? Betedde jag mig på ett annorlunda sätt gentemot mina kompisar??
Nåja, ska inte gräva i detta nu, men vill berätta en sak som kan vara viktig att veta om mig. Jag har extremt svårt att berätta för dig om hur jag känner. Idag behöver jag inte dölja att jag är deppig, nedstämd eller att något annat är fel, men jag undviker vissa situationer som är "hotfulla".  Att gå  på fest t ex är något bland det värsta jag vet... (ja även kalas kan vara jobbiga eller middagar med de som jag känner väl). Jag har svårt att umgås med andra för att jag är en tyst och blyg individ. Jag har lätt för att hamna utanför en grupp. Känner ofta att jag har svårt att "kallprata" etc.  Så tro inte att jag tackar nej att hänga med på olika saker för att jag tycker illa om er. Det är bara min rädsla som sätter stopp. Jag är rädd för att göra bort mig, för att inte vara omtyckt, för att hamna utanför i min hörna, där ingen ser mig eller pratar med mig. Det kallas social fobi och är vad jag vet ganska vanligt förekommande. Jag har gått KBT för att bli bättre och tryggare så egentligen SKA jag hänga med och testa mina gränser och min ångest. Den är ju inte farlig.

Min sociala fobi är just nu värre igen, troligen beroende på att jag slutat med min antidepressiva medicin som faktiskt hjälper en del ut sociala fällor och rädslor. Biverkningarna av medicinen gillade jag inte så jag får ta deppen som den kommer.

Detta får avsluta denna sena kväll. Ska sminka av mig för har inte orkat. Jag är trött och borde sova. Klockan är 1 snart och det är måndag igen. Sista föreställningen är avklarade och det känns tomt. Kommer sakna det glada teatergänget, både nya och gamla :-)

Publicerar dessa "dagbokstankar"... Kram på er!!

Sista föreställningen pågår...

Jag känner ett stort vemod. En stor tomhet över att det är slut nu. Samtidigt kanske det blir en lättnad. En lättnad att inte hela tiden behöva krångla med barnen som jag har varannan vecka. Jag träffar dem ju så lite ändå. Att då inte få ha dem hos mig den vecka jag har dem blir tomt. Dessutom lägger jag över mitt ansvar på någon annan. Jag är lite stolt över att jag orkat detta trots kampen varje vecka. Lite stolt över att jag inte hoppat av, även om det inte finns på min karta. Jag skulle aldrig kunna hoppa sv något jag lovat att göra. Det gör jag bara inte hur låg jag än må vara...

Nu ska jag återgå till koncentrationen för denna föreställning. Jag har ju missat en replik redan :-( Dåligt av mig jag vet!! Det är sista föreställningen av "Folket i Skinnarviksbergen". Jag är syster Inga för sista gången. Sen blir jag bara Anne, mamma till två... Men nu ska jag ge järnet. Postar detta i pausen! Ska ta till vara på detta. Vem vet vad som händer i framtiden... 

Lördag morgon

Vaknade redan kl 6.15 i morse och visste inte vilken dag det var... Stressade upp, såg DN innanför dörren och kom ihåg... Det är lördag. Kanske ska sova lite till då?? Me tji fick jag. Nyste 100 gånger, snorade och orkade bara ligga kvar till 6.40. Gick upp, startade gamla macbooken och tog upp Picasan. Har exporterat filmer till YouTube. Ett bra sätt att behålla filmerna på?????

Nu när klockan är 8.45 ska jag masa in mig i duschen, har vikt tvätten, ätit min yoghurt och druckit en kopp kaffe... Nu ska jag jobba på att bli människa så att jag kan ta emot barnen på bästa sätt idag när de kommer :-) Jag har varit nere för räkning under några dagar, riktigt illa... så där som någon med depression kan vara. Men det är på övergående... Hoppas jag i alla fall. När höstens mörker kommer vill jag INTE falla... Det skulle vara katastrof då mina gropar är djupa än och svåra för mig att ta mig ur.

Jag har under det senaste året slutat dölja min sjukdom på samma sätt som jag gjorde innan. Visst, det är inget att skryta med att vara deprimerad och leva med ångest, MEN jag är inte ensam, jag vet att det är viktigt att våga prata och vara öppen. Annars blir livet ohållbart för mig i alla fall.

För att avsluta morgonens blogg så känner jag ett sting i hjärtat över att teatern snart är slut.... Sista föreställningen på söndag... Buhu............ Vad händer efter det? Funderar på att pausa för jag har mått som jag gjort under denna resa så även under revyn innan, men klarar jag det??? Ja framtiden får utvisa vad som kommer hända...

Senaste produktionen, några bilder... kanske inte den bästa kvalitet men jag får abstinens redan... bilderna är från repetitionen på Gustavsgården och från Hotell Blå Bloms fina scen....

Tänkande själ...

Jag tänker alltså finns jag... Eller? Ibland undrar jag vad jag har för plats på denna planet. Jag har aldrig känt att jag gjort någonting speciellt. Jag har mest varit till besvär och känt mig i vägen. Handlat fel och skämts över det. Två mirakel har jag fått till under mina 42 år. Mina två pojkar är bara det mest underbara som finns men jag lyckades inte ge dem den familj jag själv drömt om. Jag hade drömmar i min ungdom, i alla fall tror jag att jag hade det... En dröm om att finns den rätta, den enda för mig... Kanske gifta mig, skaffa hus med en liten tomt, skaffa många barn och njuta av livet. Inget av det fanns väl egentligen på min karta. Jag har känt att jag varit malplacerad redan från barndomen. Aldrig att en kille skulle vara intresserad av en så ful tjej som jag och det hade jag rätt i.

Min stolthet är mina barn. Tyvärr fungerade inte vår relation men det är inget för denna blogg. Efter två barn och 10 år lämnade jag relationen för det fungerar helt enkelt inte för mig. Vi köpte ett radhus, kanske var det en tanke att det skulle bli bättre då... Vårt första barn var ett år drygt, lägenheten kändes för liten... Men det var redan då bortom räddning. Varken han eller jag hade intresse av huset... 

Jag ska inte gå runt och ångra mitt liv. Det blir inte bättre än jag gör det. Sorgligt men sant. Jag är författaren till romanen om mitt liv. Jag valde att skriva om mitt liv som en tragedi, har aldrig gillat komedier direkt, inte råa komedier i alla fall...

Nu vet jag att det kan reta upp andra när jag trycker ner mig själv, jag vill inte gotta mig i andras försorg men när jag mår skit måste det ut. Det är som att välja att skriva eller ingen mer göra. Jag är så trött idag, fattar inte HUR jag ska lyckas genomföra en föreställning. Önskar jag fick försvinna utan att det märktes... Livet är en tristess idag och inget gör mig glad. VARFÖR??

Bortträngda minnen

Kanske är något av en onödig blogg att skriva men jag känner att mitt livspussel är fyllt av tomma hål, hål där det saknas något viktigt. Igår t ex träffade jag Peter, min tvärflöjtslärare sedan grundskole- och gymnasietiden. Det var ett trevligt möte och vi åkte bussen till min arbetsplats tillsammans då han hade ett ärende dit. Vi pratade om vem jag hade spelat med. Jag minns faktiskt inte vem det var. Mycket pinsamt. Att erkänna en sådan sak vore döden för mig. Jag höll masken så gott jag kunde och inget mer med det. Vi pratade också om orkestern, Wermdö Brass som jag länge spelade med i... Tvärflöjtsgruppen vad stor, vi var många som spelade men inte minns jag någon speciell där heller... Inte ens resan till USA 1988. Foton avslöjar mig men inte minnet :-(

Jag googlar i ämnet och har hittat fler intressanta artiklar och avhandlingar som jag ska plocka godbitar ur när jag sitter med datorn framför mig... Att ha hål stora som oceaner i livshistorien gör ont. Jag har varit sjuk i sinnet så länge nu att jag inte är helt säker på hur det känns att vara äkta glad.