En kopp ångest

Sitter här och det är sen förmiddag. Varit vaken sedan ca 7.40. Strax efter 8 kom ena sonen upp. Men han var uppe först en stund sedan gick han och la sig igen. Jag skickade ett PM till en nätvän. När sonen kom upp igen tittade vi på Bolibompa.

Nu är frukosten avklarad och båda barnen vakna. De sitter och tittar på barnkanalen medan jag sitter i köket med min kopp av ångest… Ja, lite kaffe också. Vad består då min ångest just nu av, jo mina dumma tankar på hur värdelös jag är. Orken som inte finns. Hur galen jag blir av irritation när ungarna kastar täcken och kuddar på varandra eller hur jobbigt det är att ge sonen hans medicin… Procedurerna är så många. Det ska räknas, tvekas och näst intill kvävas tvång för att få honom att öppna munnen för att ta skeden med lite yoghurt och medikinet. Jag förstår honom… länge har jag tvingat i mig antidepressiv medicin, som jag ändå inte tror på. Hjälper den verkligen?? Så varför mår jag inte BÄTTRE då?? Jag har allt jag kan önska idag. Men ändå så har denna känsla etsat sig fast inom mig… klumpen i magen kommer och går men känslan och tankarna består… Många frågetecken att reda ut, men ingen väg att nå dem.

Vem är jag? Vem var jag? Vart kommer jag ifrån? Vart är jag på väg?? Frågor om min existens, som jag egentligen ska ta som självklar. Min rätt är lika stor som någon annans. MEN varför reagerar jag som jag gör. Så explosiv och lätt arg, irriterad över småsaker som egentligen inte spelar någon roll.

Jag har en bakgrund som jag inte är trygg med, då jag har så fattiga och futtiga minnen från en barndom som borde varit fylld av glädje, två engagerade föräldrar… för visst var de engagerade?? Vi åkte på semester varje år, aldrig utomlands utan inom Svearikes gränser… bilder har jag sett, både sommar och vinter… jag ser väl glad ut antar jag, men jag minns inte vad vi gjorde, eller hur det kändes… En händelse som jag kanske har drömt eller så är den verklighet var när jag var 9 år. Jag tror det var innan jag skulle börja trean. Vi var på semester i Dalarna. En pojke som jag idag inte minns namnet på vilket är märkligt, var min lekkamrat… Om han var äldre vet jag inte… men jag tror han var på semester hos mor- eller far-föräldrarna, han kom från Bagis. Han var kär i mig… men märk väl att han hade MÅNGA flammor den pojken. Jag tror jag var nr fem på hans lista över flickor ... Vi var tillsammans en vecka, det var min första kille… vi pussades på höskullen och fiskade på bryggan. Sen efter en vecka reste vi vidare tror jag… till en annan plats i Dalarna. Jag återsåg honom en gång till, då hade han vattkoppor och låg nedbäddad. Efter denna gång har jag aldrig återsett honom men ibland funderat på honom, vad det blev av honom etc. Några foton på honom och mig finns inte vad jag vet…

Önskar jag hade minnen över hur jag var som barn. Var jag blyg av mig? Undergiven? Vågade jag ta egna initiativ? Var jag rädd för något? Kanske är jag bara tramsig, borde verkligen bara ta tag i allt. Känslor är känslor, tankar är tankar… inget är sanningen. Men vad eller vilken är min sanning? Vilken är mitt sanna jag??