Livet borde vara enkelt när är sommar och semestertider. Men för mig är det nästan tvärt om. Så har det särkert inte alltid varit, men sedan några år tillbaka så innebär sommar, semester, ja all typ av ledighet ingen avkoppling, avspänning och avslappning - (tre ord på bokstaven A) - utan stress, irritation och motorstopp/soppatorsk. I min familj som i dagsläget består av mig och mina pojkar i första hand och sen min särbo som är min stora kärlek, brottas vi med ständiga konflikter runt det mesta. Både innanför hemmets väggar och utanför blir det som många upplever som småsaker uppförstorat till ett maximum för mig och mina barn. Jag är på helspänn mer eller minder all tid jag är med mina barn. Det tär på krafterna och först nu när barnen blivit lite större, äldre så orkar jag mer ta med dem på utflykter...
Jag försöker inte skryta eller visa mig märkvärdig för att jag är mamma till två pojkar med speciella egenskaper, men jag har ett behov av att andra förstår vad jag går igenom varje dag, flera gånger om dagen med mina söta, underbara och älskade barn. Varför jag ibland, kanske oftare än "vanliga" föräldrar, tappar tålamodet med mina barn när vi är ute etc.
På bilden ovan är min första son kanske ett halvår. Inte hade jag en tanke på att det kunde vara något speciellt med honom utöver att han var den mest underbara och älskade unge som fanns just då... Så snäll, lugn och go som han var. Nu när jag tittar på bilderna av honom så kan jag se att han ofta ser lite allvarlig ut redan som liten. När han var runt året så började vår resa på riktigt. Vid två års ålder pratade han fortfarande inte särksilt mycket. Det var då jag började fundera över vad jag gjort för fel som mamma...
I den vevan kom nr 2... Som han ser ut på denna bild vid dryga året (kanske 1 1/2 t o m) så var han oftast glad vad jag minns... en sprallig gosse som hade bråttom i livet. Klättrade innan han kunde gå. Född med ett bråck i ryggslutet och opererad vid tre månaders ålder...
För att sammanfatta det hela så förstod jag först när äldsta sonen var runt 4 att det var något exceptionellt med honom. Han var inte som alla andra, han var svår att fånga, sa ifrän och fick låsningar. Svaret låg i hans inre, min son har autism. Utredningen gjordes då han var 5.5 år. Men jag visste redan att det var så.
Lillebror var som en duracellkanin från den dan han kärde sig gå... eller springa kanske jag ska skriva i stället. För den ungen KAN INTE gå... i alla fall inte längre stunder. Han springer inne, ute, ja överallt... Det ger en mamma som mig hjärtat i halsgropen och en stark oro när vi är ute. Hur många gånger har jag inte i sista stund "räddat" denna unge från att hamna på T-banespåret, framför en bil eller ramlat över något... Det har hänt alltfår ofta, men som tur är inga större olyckor än!!! Nu är han 7 år gammal. Jag hinner bokstavligen inte med honom när han rusar iväg och med honom rusar mitt hjärta i kapp. Han springer fort fort, går över gatorna utan att vänta etc. Stannar inte när jag ropar... VAD GÖR MAN DÅ?? Ska jag ha min son i sele?? Han slingrar sig ur handen och vägrar hålla i den när vi är ute. Min son har ADHD/autism...
Så, jag syftar på dessa ord. För mig är dessa ord laddade med massor av kärlek. Livet är inte lätt med dessa pojkar men det är helt underbart ändå. Hur gärna jag än skulle önska att mina barn lyssnade, inte protesterade på det kraftigaste sättet ofta, märkte ut sig var vi än är osv skulle jag ALDRIG vilja byta ut dem... Jag har bara mina barn varannan vecka, men jag har dem med mig överallt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar