Stärkande promenad

Idag tog jag en promenad efter att jag lämnat av Simon vid bussen. Jag kände att jag behövde få lite sol på mig och solen stod högt redan kl 6 i morse, än högre vid 7.40.  SÅ jag tog med mig kameran i morse och tog en tur mot Ösbyträsk för att njuta av lugnet. Jag lät tankarna flöda fritt och det gjorde de i massor. Det är lugnande att gå för sig själv och bara lyssna till ljuden omkring. Samtidigt kändes det lite vemodigt. Jag behöver vara ensam ibland. Det har jag förstått. Tiden med barnen är ganska intensiv så när barnen är i skolan försöker jag stärka mig själv. Idag var det inga möten utan jag kunde ta den där promenaden för att sedan gå hem, äta frukost och vila lite.  Sen hade jag faktiskt energi att städa hela lägenheten, ja dammsuga i alla fall. Så skönt att få det gjort. 
Jag har ständigt dåligt samvete över att inte arbeta. Det känns jobbigt nu när jag gått hemma i snart 6 månader. En evighet ju. Kommer det vända? Det är så svårt att sia hur det kommer gå att få ihop livet med 8 timmars arbetsdag. Det känns svindlande. Men samtidigt så är det ju så livet ska vara - eller? 

Kanske skulle jag klara av det om det är rätt arbete? Men vad/vilket är rätt? Jag är lost in space vad gäller jobb, Undervisning är underbart, men skolans värld är svåråtkomlig och jobbig för mig som högkänslig. Jag hittar inte min plats. Det finns inte ork för allt det som lärarjobbet innebär och inte heller för den stökiga verksamheten på fritids utan möjlighet att gå undan ibland och ladda batterierna.

Nä, nu struntar jag i ångesten och visar några bilder i stället... från igår och idag: