Samuel har varit oerhört lugn idag, frånkopplad, inåtvänd. Det är lite ledsamt att se. Kanske har det med förkylningen att göra eller medicinen, kanske en kombination, men jag kan sakna den glada sprudlande Samuel när han blir så här tyst. Han har inte heller ätit så bra idag, en pannkaka till frukost som han fick i sig efter att jag matade honom, sen tog han sin medicin då vi lämnat av Simon vid bussen. han åt ett par tuggor på sin bulle... men inte alls mycket. Ett par skedar makaroner och några köttbullar till lunch, samt en banan till mellis.
Simon har varit i skolan och honom hämtade vi hem tidigt idag, så nu ligger han i badet och det behövdes sannerligen. Lortigare fötter får man leta efter... Så nu blir han ren och fin! Sen ska lilleman ner i badet. Båda ville bada före middagen idag, och det är inte mig emot! Igår var Simon till Oxelösund och Boda Borg med sin klass. Det är fantastiskt att se denna killes utveckling. Även om han har starka autistiska drag och inte är "som alla andra" så var han väl omhändertagen, med i ett lag och deltog på alla sätt och vis. De tänker mycket på honom när de planerar så det blev mycket lyckat! En lycklig kille som kom hem sent igår alltså!!
Själv kom jag och min man hem från en minisemester i Finland, närmare bestämt till Helsingfors över helgen... Därav är jag mycket trött av alla intryck och att sova borta... Bara det är jobbigt oavsett hur fint hotellrummet är. Vi träffade Bosses släkting Mike vilket var helt suveränt. Han visade oss runt en del i stan och till en fin kyrkogård där släktingar finns begravda. Fint på många sätt.
Idag fick jag ställa in promenadgruppen vilket var sorgligt då det är en trevlig stund i veckan... bara två gånger kvar efter denna vecka. Sen slutar de som lett gruppen på mottagningen och vi andra går skilda vägar. Jag hoppas förstås på en permanent lösning för min del SNART! Jag klättrar på väggarna, blir håglös, rastlös och allt i ett enda stort hopkok av att gå hemma nu... I sex månader har jag varit hemma. Inte fan vet jag om jag blivit något klokare av detta?? Men jag har fått rätsida på vissa saker i alla fall... som mamma mår jag mycket bättre och det är jag tacksam för. Det höll på att gå rätt åt skogen för mig då orken för barnen halt sinade då jobbet tog allt av mig. Om jag kan komma tillbaka dit jag en gång var när det gäller stresstålighet och ork är tveksamt. Jag orkade inte ens med de stökiga barn jag upplevde på båten, inte ens mina egna barns stök är ok ibland. Så hur ska jag orka jobba på fritids, i en stressig miljö, med många barn som pockar på uppmärksamheten hela tiden?
Att jag dessutom har min högkänslighet och mina introverta drag samt vad läkarna klassar som social fobi samt återkommande depressioner (kronisk depression?) så känns det ibland beklämmande att jag inte kan komma igen så som jag själv vill. Jag vill i och för sig inte vara en känslokall robot, likt det jag en gång var... innan mitt korthus rasade... Men ibland skulle jag vilja klara av livet lika "enkelt" som "alla andra". Inte för att jag tror att alla andra har det bra eller ens bättre än mig! Livet är inte en enkel sak som man bara tar sig igenom. De som reser genom livet på en räkmacka har helt enkelt inte vågat leva, det är vad jag tror. Livet måste kännas, märkas! Annars har man inte varit närvarande i livet... Eller??
PS, Jag fortsätter lägga #blogg100 som etikett här i bloggen även om jag för flera veckor sedan misssade ett datum och på senare tid inte alls lyckats. Jag märker att jag fortfarande har svårt att färdigställa och avsluta saker jag påbörjat, ja även att upprätthålla det... :-/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar