Ovan molnen...

Sista dagen i april, molnen ligger som ett täcke över himlen. Barnen har åkt till sina skolor, jag sitter i köket och lyssnar in mig på Kents senaste alster, Tigerdrottningen. Åter en fascinerande bra platta. Det är sjukt hur bra en grupp kan prestera år efter år efter år... Ända sedan första mötet på Hultsfredsfestivalen 1995 har denna grupp följt mig genom glädje, genom sorg. Stämningen i musik och text passar på något sätt alltid in, oavsett om tårarna rinner eller skrattet klingar. 

Men det var egentligen inte det jag ville förmedla idag. Min tanke svävar bland molnen idag, kanske beskriver det en längtan. En längtan efter ro och frid i min själ. Hur ser det ut ovan molnen? Ibland skulle jag vilja sväva där uppe, bland molnen, vara tyngdlös. Se solens strålar där, ovan molnen. 

Jag vill ha en framtid. Jag vill känna tilltro till livet, till mig själv och hänga med i svängarna men det gör jag inte. Igår kom ytterligare ett stresspåslag för mig då Simons klass ska på skolresa, bara över dagen men det är samma dag som jag kommer tillbaka från en helg i Helsingfors. Klassen ska åka till Bodaborg och föräldrar uppmanas åta sig att skjutsa barnen, anmäla barnet, samt med vem det ska åka. Varför blir jag stressad av att barnen får göra trevliga, roliga saker? Kanske har det med min ångest inför allt som går utöver det vanliga? Men den ångesten vill jag inte föra över till mina barn. Simon, han trivs bäst när dagarna är "som vanligt". Idag, på Valborg, firas det med korv, kabaré och lekar i skolan. Simon vill helst ha vanliga lektioner... :-) Min älskade unge!! 

Hur ska jag få ordning i skallen och kroppen? Hur ska jag få orken att orka med en helt vanlig vardag igen med arbete 8 timmar och sen hela ruljansen med barnen, familjen och hemmet? Visst har jag mina svarta glasögon på mig nu, men de är svåra att släppa... Jag vill se ljustet framför mig, se möjligheterna... 

Molnen från ovan.... 

Vägen hem?

Idag har jag den där obehagliga känslan inom mig. Det som tynger mig som inte har något namn. Det jag kallar ångest. Den känslan som jag på min första session av ACT undersökte inom mig och som vi fortsatte undersöka andra sessionen. Min psykolog namngav den, "Roger" fick den heta då, under första sessionen. 

Den bygger upp sig som en klump i bröstet och den växer. Stor, tung, slät och mörk är den. Oro omger den i hela mitt inre och tankarna styrs in på det som är jobbigt. Hur ska jag klara av detta liv? Hur ska jag komma dit jag "vill"? Herre Gud jag vet inte ens VAD jag vill eller VART jag vill. 

Vart är mitt hem? Jag känner mig inte hemma. Jag känner mig rotlös idag. Om bara någon timme är det dags att möta Simon vid bussen. Åka "hem" och laga middag, vänta hem Samuel från skolan. Vara den sorglösa mamman och helst orka umgås med barnen. Vi ska gå ut och leka efter middagen. Det lovade jag igår.

Det var svårt för mig att gå hemifrån idag när jag skulle på min promenadgrupp. Det kändes tungt att gå utanför dörren. Tungt att gå ner till centrum. Ändå var promenaden ok idag. Det var nog bra att jag ändå kom iväg.

Varför är det så lätt att falla in i dessa negativa, deppiga tankebanor? Jag menar att jag har så pass mycket bra i livet att jag inte skulle behöva ha det så här. Det är väl bara att rycka upp sig, hur svårt kan det vara? Men det jag känner blandat med min ångest i dag är någon form av sorg. Det känns som att något tynger mig och drar ner mig i ett hål. Kedjor runt halsen på mig, hela kroppen känns tung. 

Sorgen är svår att definiera, kanske handlar den om jobbet som är mitt stora misslyckande? Om barnen och allt jag skulle vilja göra eller vara för dem? Ibland saknar jag min mor väldigt mycket. Även om vi inte alltid kom så bra överens så skulle jag ibland vilja tala med henne, berätta hur jag mår, hur jag har det... Men frågorna vänder jag inåt i stället. Vi "hann inte" reda ut saker som kanske borde ha blivit utredda. Det finns en stor sorg i min själ idag. 

Passagerare

TEXT: J. BERG
MUSIK: J. BERG

Text

Jag står och väntar på min skjuts
men jag har glömt bort var jag ska
Så jag flyter bara med
och glider lika planlöst av
Mot en helt ny dag

Vid ett nedbränt stadshotell
hänger minnen envist kvar
En gång var du min stad
nu finns inget av mig kvar
Jag är helt säker

Har du den där känslan?
(Vilken menar du?)
Jag menar den där känslan
(Av att någonting)
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

Säg att du förstår mig
(Nej, vad menar du?)
Jag vill att du förstår mig
(Så vad menar du?)
Du gör det mycket svårare
än det egentligen är
(Vad är min tystnad värd?)

Jag kunde aldrig stanna upp
Nej, aldrig någonsin stod jag still
Jag slängde bort så mycket tid
när jag var ny och generös
Det är väl värt någonting

Och ni som kallat mig er vän
er har jag lämnat gång på gång
Jag har behandlat er som skit
och jag ska lämna er igen
Jag är helt säker

Har du den där känslan?
(Vilken menar du?)
Jag menar den där känslan
(Av att någonting)
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

Säg att du förstår mig
(Nej, vad menar du?)
Jag vill att du förstår mig
(Så vad menar du?)
Du gör det mycket svårare
än det egentligen är
Vad är min tystnad värd

(Där inget är sig likt)
Fast allt är likadant
(När inget är sig likt)
Vad är min tystnad värd
(När inget är sig likt)
Fast allt är likadant
(När inget är sig likt)
Vad är min tystnad värd

Läs mer: http://kent.nu/latar/passagerare/#ixzz30HUcSfVQ

https://www.youtube.com/watch?v=Eu0i9u5huMc

Misslyckad eller inte? Vem bestämmer det?

Jag har känt ett stort misslyckande... hela mitt liv mer eller mindre påverkades av denna känsla av misslyckande. 1994 började jag min lärarbana på Lärarhögskolan i Stockholm. Jag var fylld av förväntan att kunna göra något bra, få se barnens tindrande ögon när de lärde sig nya saker i skolan. Vara en förebild och få förmedla kunskap till framtidens samhällsmedborgare.

Så blev det inte... Visst har jag fått uppleva även detta men det jag mestadels fått uppleva är av en helt annan karaktär. Därför är jag tacksam över SR:s satsning om "Kaosklasser". Det är ett oerhört viktigt tema och en av samhällets viktigaste frågor, för i skolan undervisas vår framtid. Vår framtid som ska ta över och bygga vidare in i en framtid som kräver alltmer kunskaper.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5847284

Jag lyssnade idag på inslaget om högstadieläraren "Eva" som brottas med sitt samvete och misslyckande som lärare och jag kan inte annat än känna igen mig och känna med henne. Hur många gånger har jag inte stått där framme, vid tavlan och diskuterat regler, självklara regler om hur vi ska vara mot varandra, om respekt för varandra, om att lyssna när andra pratar, om att inte vara taskiga mot varandra... Eleverna vill oftast ha "lugn och ro" i klassrummet, de vill få arbetsro, men när det kommer till kritan så blir det inte så. När jag som lärare står framme och berättar något, har en genomgång eller något annat så kan en elev helt sonika resa sig, gå till vattenkranen, hälla upp ett glas vatten och dricka, sen kommer nästa... en annan går och vässar pennan, en tredje lämnar klassrummet för att hämta något i väskan i hallen. Det är mer regel än undantag. Andra sitter och småpratar med varandra...

Vart är vi på väg? Hur många lärare ska behöva lämna yrket liksom jag, helt utan tro på mig själv och på min förmåga? Mitt misslyckande har lett till att jag idag inte har en tjänst som lärare på min skola. Det behöver förstås inte vara fel att få sin tjänst omskriven från lärare till fritidsledare men för mig betyder det mitt allra största misslyckande. Jag har misslyckats om och om igen under mina år som lärare. Inte bara jag utan mina barn har fått betala priset för att jag ville jobba som lärare och för att jag inte "gav upp" tidigare...

Jag har försökt rannsaka mig själv, verkligen sökt efter alla fel och brister jag haft som lärare. Är allt mitt fel? Är jag skulden i detta? Har min sjukdom utvecklats ur mitt arbete och de situationer jag varit i eller är det min sjukdom som orsakat misslyckandet? Vad är hönan eller ägget i detta?

Trots att jag mått så dåligt av ångest inför arbetsdagen ibland att jag gråtit i duschen om morgonen så har jag alltid känt mig stolt över att jag utbildat mig till lärare. Trots att läraryrket långt ifrån varit ett tacksamt jobb så har jag alltid värderat det högt men vissa kommentarer som jag hört under mina år som lärare har sänkt mitt förtroende för mig själv. De värsta kommentarerna kommer inte från föräldrahåll utan från annat håll. Vilka kommentarerna är skriver jag inte här för de fyller idag inget syfte.

Efter år av depressioner och ångestsjukdom så är jag på väg tillbaka till livet. Jag är betydligt skörare än jag var tidigare. Jag kände mig mer hårdhudad tidigare trots att jag alltid varit så hudlös som jag är idag. Jag vet att jag inte är värdelös som människa, men känslan av att misslyckas är stor inom mig. När jag nu ska tillbaka till skolans värld och mitt yrke som fritidsledare kan jag bäva för framtiden. Jag är rädd att misslyckas igen. Jag är orolig för att inte orka. Men jag vill inget hellre än att lyckas. Få bekräftelse på att detta är rätt...

Längtar...

När helgen går mot sitt slut och jag inte fått vara med mina pojkar under veckan så längtar jag alltid extra mycket. I morgon kommer de hem igen och hur mycket de än retar gallfeber på mig om och om igen så är längtan så mycket större och kärleken likaså. Vad skulle jag göra utan mina pojkar... 

En bra dag!!

Inte bara för att Kent beslutat sig för att släppa en låt om dagen på Spotify under helgen och dagens spår, "Godhet" var ett riktigt bra spår...

http://kent.nu/latar/godhet/

Idag har vi varit i Eskilstuna tillsammans med Bosses dotter och hennes familj. En fin dag har vi haft med lunch på kinarestaurang och sedan fika hemma hos Anna och Robin. Lek ute med fina Isadora som lekt skola med oss och visat sina färdigheter som att klättra högt...

Att bara vara så här känns så bra. Livet känns lätt och sorglöst. Önskar nog att det alltid kändes så. Även i vardagen. Varför är det svårt att uppnå det sorglösa och "enkla" livet i vardagen. 

Jag vill ju bara...

Jag söker efter ett fungerande liv. Men vad är det egentligen? Vilka krav kan jag ställa på livet som sådant? I vår tillvaro ska vi jobba, minst 100 % gärna lite till... vi ska ta hand om barnen och de ska ha fritidsaktiviteter. Det ska skjutsas hit och dit. Vi ska vara sociala, umgås med vänner och ha det gott i livet. Vi ska motionera eller t o m träna ett par gånger i veckan.

- Pust! säger jag!

Vad är då mitt liv värt? Var är ett liv värt? Hur vill jag leva mitt liv? Jag vill inget hellre än att hitta min tillvaro i livet, balansen mellan jobb, barn och egna aktiviteter samt andra relationer(min partner, vänner etc).  Just denna balans jag söker är svår att finna...

Jag läser just nu Linus Jonkmans bok "Introvert - den tysta revolutionen". Det är nästan magiskt att läsa de ord han har skrivit. Det är som att läsa om mig själv i mångt om mycket. Lite som att komma hem. Jag hade samma känsla när jag läste Elaine N Arons bok: "Den högkänsliga människan".

Jag ska smälta det jag läser och sen försöka sammanfatta mina intryck. För intryck får jag, massor av.

Men hur mycket jag än läser så kan jag inte översätta det i praktiken. Hur får jag t ex andra att förstå mig? Hur kan jag marknadsföra mig själv på arbetsmarknaden, eller ens på mitt nuvarande arbete? Jag vet faktiskt inte ens om de vill ha mig där... Jag har varit borta så mycket att jag knappast är saknad... Men kanske är den tanken överskattad. Jag ska inte tänka så mycket på vad andra tycker. Det får stå för dem! 

Om uppskjutande beteende - prokrastinering

Se även min WP-blogg:

Inslag om prokrastinering visat i Svt

Drömmar och halvtaskig sömn

Jag drömmer mycket just nu. Kanske gör jag det varje natt men att jag sällan minns mina drömmar men de senaste dagarna har drömmarna etsat sig fast i mitt minne. Det handlar om barnen och om min vardag. Ofta är drömmarna kantade av något stressande eller något som går fel. 

Som drömmen natten mot tisdagen när jag glömde barnen vid busshållplatsen då jag glömt något hemma. Jag stannade hemma och gjorde något annat och glömde att barnen satt och väntade. De skulle följa med mig på promenadgruppen som vi blev sena till dessutom. En kompis till barnen var också med. När jag vaknade var jag stressad och orolig. Så har det varit flera nätter nu. 

Igår kväll kunde jag inte sova alls. Jag hade svårt att ligga still, det nästan ryckte i kroppen. Jag la mig tidigt för att läsa men kunde inte koncentrera mig ens på det mer än en kvart ungefär. 

Jag gick upp och satt i köket. Tog ett par knäckemackor trots att kvällen var sen. Vid 1-tiden kunde jag så gå och lägga mig igen och tillslut somnade jag. Jag minns att jag drömt något under natten men jag minns inte vad. Hade bara olustkänslor då jag vaknade. Nu ett par timmar senare känns allt bättre. Men jag är trött på att inte få sova ordentligt eller att få känna mig utvilad. Men hur är det, känner vi oss utvilade när vi vaknar?? 

Om HSP i Sveriges Radio

Mitt Tysta Jag - Om HSP i Sveriges Radio

Tankeapparaten - ACT session 2

I onsdags förra veckan var jag åter på KS i Solna för att fortsätta att jobba mot målet, att komma tillrätta på min livslinje, att se mina mål i livet och börja leva mitt liv. Jag finner det märkligt att det ska  vara så svårt att gå in för det som är viktigt för mig, för att JAG ska må bra. Det är som att jag inte räknas, eller i alla fall har jag inte gjort det tidigare. Det fanns alltid någon annan som var viktigare. Mamma skulle vara nöjd, mina kompisar, arbetskollegor, mina barn eller min partner. Jag kom långt ner på listan över vad som räknades eller var viktigt.

Ibland faller jag tillbaka till dessa tankar igen. Då tappar jag fotfästet och blir hindrad att leva. Tankar som kommer upp då handlar om vad jag har för rätt att ta plats, synas, höras och känna mig viktig. Jag har sagt/skrivit det förr, jag skriver det igen... jag söker ständigt efter svaren. Hur slutar jag med det? Jag har ju hört om och om igen att det kanske inte går att förstå, att få alla svar... så varför då söka efter någon som inte finns??

Jag jobbade med "tankeapparaten" i onsdags. Det var ett jobbigt pass. Efter var jag helt slut och önskade inget annat än att få vila och bara vara... Vad var det då som var jobbigt? Jo att jag måste lämna över mig själv och mitt innersta till någon annan. Våga lita på den personen, våga vara öppen med vad jag tänker, känner, upplever... Varför mitt liv är svårt att leva för mig. Varför mina mål känns ouppnåeliga.

"Den längsta relationen du kommer ha i ditt liv är den med dig själv och din tankeapparat." 

Vi pratade mycket om tankar på min session. Om att de aldrig är tysta, de mal på, äter upp mig inifrån, de ältas runt runt runt runt... i ett oändligt ekorrhjul... I slutet av sessionen ritade psykologen en bild på whitboardtavlan föreställande tankarnas aktivitet... för så mycket förstår jag att tankar går inte att få tyst på. Det jag måste lära mig acceptera är att de finns där. Sen ska tankarna inte få hindra mig att gå dit jag vill. Även om jag står där, i rummet, fyllt av olustkänslor och tankar om hur jäkla värdelös jag är som inte kan något, inte har något att säga, etc så är det bara tankar. Jag måste våga gå vidare ändå.

Under övningen innan hade vi samlat tankar och hinder på min väg, min väg mot bättre relationer med mina barn, min partner och arbetskollegor, chefer etc. Vad är det som händer? Varför viker jag undan? Vad gör jag? Vilka tankar dyker upp?

Tills nästa session om ett par veckor så ska jag arbeta med min tankeapparat. Fånga tanken och notera hur den påverkar mitt liv, mina val. Det är inte det lättaste. När man är där, fången i sitt inre, men det är bara att kämpa på. Det ska ju gå! Det handlar om mitt liv.

Nästa gång ska jag också ta upp mitt personlighetsdrag och fråga vad psykologen tänker om det. För jag vet att mitt högkänsliga personlighetsdrag och introversion påverkar vem jag är och vem jag kan tänka mig att vara framöver.

Fotbollsproffs

Den stärkande promenaden

Promenadgruppen på Capio är av stor betydelse för mig. Det är inte bara en möjlighet till promenad. Samtalet mellan mig och de som leder gruppen är stärkande. Så även samtalet med andra patienter.

Att veta att jag inte är ensam betyder också en hel del. Vi är många, vi finns, vi andas, vi försöker överleva. Vi VILL överleva och orka med familj, arbete och en meningsfull fritid. Allt det som är självklart för en del, men inte alltid för oss. 

För oss blir samvaron lika viktig som själva promenaden. Vi får ventilera  och dela med oss av våra erfarenheter. Vi får tala om vad vi tycker, känner, längtar efter... Vad vi känner att vi behöver. Terapeuterna som leder är lyhörda, lyssnar och förstår frustrationen över kaoset som råder på vår psykiatriska mottagning. För det rådet kaos där just nu.

Tyvärr slutar båda ledarna av promenadgruppen på mottagningen till sommaren... de och många andra. För oss som patienter sprider sig en oro. Vissa har fått vänta, sjukskrivna, hemma utan en enda kontakt, i ett år. Så får det inte gå till. För att vara sjuk måste du vara frisk så att du orkar stå upp för att just du ska få vård. 

Ibland skulle jag vilja vara ett lejon, ett lejon som Aslan i Narnia. Ta upp kampen för det goda mot det onda även om verkligheten förstås inte går ut just på det. Men att ha modet att höja MIN röst. Min röst borde räknas, men jag tror inte på den, tror inte den håller. Rädd att inte orka när det väl gäller. 

Styrkan i att vara i en grupp är stor. Det känns tryggt att vi är fler, fler som delar erfarenheterna. Som är rädda om oss själva, vi som vill känna oss starka att orka med familjen och livet omkring den, vi som vill kunna jobba och fungera. Vi finns, vi vill, vi kämpar. Ni kanske inte tror det, men vi gör det... Det finns ingen ovilja, bara oro och rädsla att falla igen och igen. 

Ett bra köp!

Jag är storkonsument av kolsyrat vatten. Så idag gjorde jag slag i saken, nu när backarna hemma är tomma på Loka, och köpte mig en Sodastreamer. Vi har testat den och den fungerar utmärkt. Mycket gott resultat! Varför har jag inte köpt en sådan tidigare??

Nu har barnen åkt hem till sin pappa och lugnet har lagt sig här hemma... men även om det är lugnt och skönt att få göra saker i sin egen takt igen så blir det ändå lite tomt... Det är onekligen så att trots att jag blir galen på dem ibland så är de trots allt det bästa som finns... Mina fina, underbara killar...

Utflykt med barnen

Att vara ledig och hemma med barnen har jag mångt om mycket upplevt som ganska jobbigt. Under många år har jag våndats över helger, kortare skollov och inte minst den långa sommarsemestern. Varför kan man ju undra? Vem är jag som våndas över att vara ledig? Det brukar de flesta värdesätta, att vara ledig och vara med familjen, allra helst de fyra, fem eller sex veckorna sommarledighet. Men jag gör det inte. 

Jag kan ta exemplet denna påskhelg, fyra dagars ledighet med barnen hemma. Det fungerar förvisso bra idag om jag jämför med tiden då barnen var yngre... Men det blir ändå alltför intensivt många gånger. Mina ungar är de mest underbara varelser. De är fina på många sätt och vis, men de är också energibovar, utan att de själva har valt det förstås.

När Samuel vaknar på morgonen så är intensiteten enorm. I morse var han relativt lugn men ändå speedad. Springer upp och ner när han ska äta frukost. Drar igång ljudliga lekar och vid frukostbordet var kaoset igång... Storebror Simon jagade upp honom extra mycket... De trissar ständigt upp varandra. Antingen i leken eller så bråkar de... Så är kanske alla syskon och alla barn men mina barn är mer gränslösa än andra, och trots idogt kämpande så har jag inte kommit så långt än. Det är förstås inte barnens "fel" de är trots allt barn men det är påfrestande...

Idag tog vi barnen med på en utflykt till Hökarängen för att få leka på Starrmyrans lekplats och titta på djuren. Lunch åt vi hemma hos Bosse och vi köpte oss en glass när vi lekt ute en stund. Det är nästan det enda som hjälper, att vara ute med barnen och låta dem leva ut helt och fullt. MEN det är sällan helt utan problem... De retas och är i luven på varandra. Samuel har ett redigt humör och när det går fel, då är det fel... Sen varierar hans humör beroende på medicineringen, innan, under eller när medicinen släpper. När han har medicinen i kroppen är han ofta försiktig och inåtvänd... Medan han är mycket jobbig när medicinen släpper... Ibland undrar jag hur det känns när kroppen påverkas så av en medicin på detta sätt... Hur känns det inombords när uttrycken förändras så mycket??

Nåja, avslutar med några bilder... Vi hade en fin utflykt till Hökis i alla fall... Barnen träffade en flicka i lekparken som de lekte med. Ett stort plus i deras utveckling :-)

Glad Påsk!

Påskliljorna jag fick igår har helt slagit ut... 

På vår lilla påskpromenad ner till affären så såg vi detta vackra utslagna träd. Nu börjar det verkligen blomstra i skog och mark. Träden slår ut sina gröna löv. Underbart att få njuta av detta under en solig promenad... Även om den handlade om att handla hem köttbullar, diskhandskar mm.

Att komma ut med barnen innebär en viss frihet. När vi är hemma blir det ofta för mycket av allt. Det blir stoj och stim, något som jag inte alls pallar med längre. Även om jag inte varit totalt utbränd så tror jag att min stresströskel och mitt tålamod totalt föll de år jag slet som ett djur för att göra gott både på jobb och för familjen. Kanske kommer jag aldrig att bli lika tålmodig som jag tidigare varit men jag hoppas att jag ska återfå lite mer av mina krafter och min koncentration. Idag kan jag inte läsa mer än max ett par sidor i en bok eller någon artikel i en tidning. Sen är det fullt i kontoret uppe. Jag känner av stressen inombords på en gång. Suck!

Nu är familjen åter samlad. Påskmiddagen förbereds... Jag och Samuel byggde ihop hans lego som han fick igår. Får se hur länge den håller... Ett tag hoppas jag! Nu ska jag bara ta det lugnt och njuta. 

Samuel 8 år

Långfredag och Samuels 8 årsdag... Det har vi firat idag. Det är fantastiskt att se denna lilla killes utveckling. Han har tampats med mycket och mer lär det bli! Men han är bara alldeles underbar... 

Stort GRATTIS till dig min älskade unge! ❤❤❤